Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Djäknarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förgyller kullarne på den högra stranden och begjuter
dess toppar med skimrande purpur, medan den
vänstra strandens branter framstå i en grå färgton
och kasta allt längre skuggor utåt sjön, ju mer
solen närmar sig de furuklädda bergen i väster. Ett
och annat segel svävar över den matt silverglänsande
vattenspegeln, på vilken den sköna, i
sagan och historien ryktbara Visingsö skönjes som
en blå strimma. Genom kikarne kunna djäknarne
se de Braheska borgruinerna och öns kyrka, vars
koppartak glimmar i solskenet.
Medan de betrakta denna tjusande naturtavla
och med njutning inandas de friska, av barrskogens
vällukter mättade fläktar, som leka kring bergets
hjässa, sätter inspektorn sitt medförda valthorn
för munnen och blåser med mycken virtuositet
»Drottning Hortenses romans». Bergets tusende
ekon svara med fyllig röst; tonerna rulla likt
laviner bland branterna och skrämma de i klyftorna
bosatta falkarne, som med hesa skri instämma i
konserten. Men det är icke blott falkarne, som
ackompanjera valthornet; man hör plötsligt en
mänsklig röst, nästan lika hes som deras, uppstämma
en sång, som så illa rimmar sig med
romansen, att inspektorn halvt förargad sticker
valthornet i fickan. Sångaren var ännu icke synlig,
men man kunde höra, att han närmade sig stället
på den branta och besvärliga väg, som på södra
sidan slingrar sig upp till bergets topp. Sången var
den gamla, som svenska soldaterna sjöngo efter
fälttåget mot Norge:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
