104 |
En månad har förflutit efter ovanför skildrade händelser. Under denna tid hava Göran och Adolf, de båda Växjödjäknarne, strövat kors och tvärs i de småländska bygderna, besökt en mängd genom natur, minnesmärken, historiska tilldragelser eller industriella anläggningar märkvärdiga ställen, ökat sina herbarier med sällsynta växter och sina mineralogiska samlingar med stuffer från olika gruvor o. s. v. De hava vidare sammanträffat med originaler av alla stånd och åldrar, upplevat små äventyr, som ge dem ämne till lustiga historier för hela nästkommande termin, bevistat bondbröllop, upptecknat folksagor, med ett ord tillbringat dessa vandringsdagar både nyttigt och angenämt. Adolf Sparrfält, som är en skicklig tecknare, har dessutom haft riklig sysselsättning med att i sitt album föreviga alla föremål, som anslagit honom. Man ser i detta album, blad efter blad, utkast till landskapsstycken, allmoge i nationaldräkter, vackra flickansikten, löjliga bondgubbfysionomier, runstenar, ättehögar, kyrkor och komiska scener ur deras eget vandringsliv -- scener, i vilka Göran oftast är hjälten; så till
105 |
Det är en vacker söndagseftermiddag. Göran och Adolf befinna sig på toppen av det väldiga Taberg. Den aktningsvärde och gästfrie inspektorn, som har uppsikt över gruvan och masugnarne på stället, och hos vilken de båda djäknarne nyss intagit sin middag, står vid deras sida med en kikare under vardera armen och talar om ställets märkvärdigheter. Utsikten är utomordentligt skön. Nejden, på flera mils omkrets, ligger som en stor färglagd karta under deras fötter. De mörka, högväxta och vidsträckta barrskogarne stå där som djupa legioner av grönklädda krigare, mellan vilkas leder här och där kyrkspiror liksom fanor och standarer höja sig, och mellan avdelningarne slingrar sig Nissan, Lagan och oräkneliga mindre bäckar i nyckfulla krökningar, glittrande i solljuset som långa linjer av kopplade gevär. Detta på trenne sidor om den malmdigra bergjätten; nedanför den återstående sidan, mellan dess nordliga sluttning och sjön Vättern, utbreder sig ett mera öppet landskap, mellan vars kullar man varsnar en skymt av staden Jönköping, badande sina husrader i trenne insjöar, av vilka den största vidgar sig till en ofantlig spegel åt sommarhimlen med dess skiftande färgspel och åt de romantiska höjder, som följa dess stränder, tills den längst i fjärran sammansmälter med himlaranden. Aftonsolen
106 |
Medan de betrakta denna tjusande naturtavla och med njutning inandas de friska, av barrskogens vällukter mättade fläktar, som leka kring bergets hjässa, sätter inspektorn sitt medförda valthorn för munnen och blåser med mycken virtuositet »Drottning Hortenses romans». Bergets tusende ekon svara med fyllig röst; tonerna rulla likt laviner bland branterna och skrämma de i klyftorna bosatta falkarne, som med hesa skri instämma i konserten. Men det är icke blott falkarne, som ackompanjera valthornet; man hör plötsligt en mänsklig röst, nästan lika hes som deras, uppstämma en sång, som så illa rimmar sig med romansen, att inspektorn halvt förargad sticker valthornet i fickan. Sångaren var ännu icke synlig, men man kunde höra, att han närmade sig stället på den branta och besvärliga väg, som på södra sidan slingrar sig upp till bergets topp. Sången var den gamla, som svenska soldaterna sjöngo efter fälttåget mot Norge:
107 |
»Den tolvte Karl i vintern kall,
trallala,
marscherade mot Fredrikshall,
trallala,
döden mötte honom där,
ack, trallera, trallerallalallala,
men hjältens död nu hämnad är,
hej, trallerallalla.»
- God dag, gode herrar och svenske män, sade sångaren, som nu plötsligt uppdykade, jag lockades hit upp av ett valthorns härliga toner, men vägen var rasande besvärlig, och jag känner mig torr i halsen, som om jag hade sväljt en masugn. Ursäkta, att jag blandar mig i herrarnes sällskap. Mitt namn är Montan, min karaktär korporal vid konungens andra livgarde, min resas mål Jönköping, där marknad i morgon skall hållas, och där jag hoppas träffa några unga friska viljor, hågade att inträda i krigarens ädla stånd... Angående den saken har jag något att säga er, min unge vän -- (Montan, som för tillfället var i betydlig mån vad man kallar rökig, vände sig härmed förtroligt till Göran) -- först som sist, vill ni taga värvning? Jag frågar, därför att jag tycker om er och vill göra er lycka, ty ni må tro, att gardisten lever ett avundsvärt liv, som själva de olympiske gudarne måste avundas honom ...
Göran försäkrade skrattande, att korporalens anbud var så begrundansvärt, att han (Göran) behövde hela sin livstid för att taga saken i övervägande, och att korporalen före denna tids slut ej kunde påräkna något avgörande svar.
108 |
- För tusan, utbrast nu Montan och såg något förlägen ut, jag märker, att jag fiskat i oriktigt vatten. Men saken är, att jag av den fördömda kåd- och granrislukten i skogen blivit liksom litet yr i huvudet... jag tål icke den lukten, fast jag annars icke är nervsvag. Herrn är någonting i den lärda vägen, det ser jag nu på herrns hållning och pli.
- Nej, korporal, jag och den där gossen, min kamrat, äro bara gymnasister från Växjö.
- Gymnasister! Ack! sade Montan vemodigt, även jag har varit
gymnasist --
Inspektorn, vars rockficka, liksom högstsalig Kristoffer Barkekonungs, tycktes vara en bottenlös taska, uppdrog ur dess outrannsakliga gömmor en
109 |
- Ja, mina herrar, sade han i det han tände sin vandringspipa, jag har gjort tämligen goda affärer. På Värnamo marknad uppsnappade jag fem priser; här och där i bygderna påträffade jag några andra, som likaledes läto övertala sig att tjäna krigets gud. I Jönköping hoppas jag även kunna göra ett gott kap. Dit har jag också stämt möte med alla mina klienter, och sedan jag väl fått dem samlade, beger jag mig med min Smålandsdrift upp till Stockholm. Samtliga gossarne äro raska krabater, som hålla gardesmålet och skola bli prydnader i ledet. Men den bäste av dem allesammans, min guldgosse, en liten en på sex fot och en hel hop tum, är en masugnsdräng från Trevnadslösa, som av särskilda anledningar lät värva sig. Med den saken hänger det tillsammans på följande sätt.
Och Montan omtalade nu Sven Ståls historia. Göran och Adolf åhörde den med spänt intresse. De funno alltför sannolikt, att hjälten i Montans
110 |
- Ack, go’ herrar, sade Montan med bedrövlig uppsyn, den stackars
gossen har påträffat en annan värvare, som nu med all makt slites med
mig om honom. Jag har visserligen laglig rättighet till rekryten, men
min medtävlare är en farlig karl, som icke frågar efter lagstadganden
och kungliga förordningar; det är med ett ord
- Vad! utbrast Adolf, är Sven död?
- Nej, jag sade ju, att jag och döden ännu slitas om honom. Gossen fick för vid pass tre veckor sedan ett anfall av febern, som går här i trakten, och jag inkvarterade stackarn hos en gammal backstugugumma, som bor en fjärdedels mil härifrån. Sedan har jag under mina strövtåg ej haft tid att se till honom förrän i dag. Får jag behålla honom, kan jag för en så vacker rekryt påräkna en extra gratifikation. Jag önskar bara, att han snart måtte få sina krafter igen, så att han på utsatt tid infinner sig på mötesplatsen.
Adolf och Göran ville göra sig underrättade, var den nämnda backstugukvinnan bodde, men Montan, på vilken ruset och sommarvärmen gjort allt större verkan, gav endast orediga svar och tillkännagav snart genom högljudda snarkningar, att han fallit i sömn.
Inspektorn och djäknarne anträdde nu återvägen nedför berget, lämnande krigsmannen kvar
111 |
Ferietiden var nu för de båda vännerna i det närmaste slut. De hade beslutat att, efter sitt besök på Taberg, utan krokvägar begiva sig till Växjötrakten, göra ett par dagars påhälsning var och en i sitt hem, och därefter, på höstterminens första dag, åter mötas i deras gemensamma djäknekammare i Växjö. Nu ändrade de såtillvida sin plan, att de överenskommo om ett kort besök hos korporal Brant för att höra efter, huru det egentligen stod till därstädes, ty den gamle krigarens bild stod livligt för deras sinne, och de hade under sitt korta besök i hans fridfulla hem emottagit intryck, som ej så snart skulle utplånas.
- Gubben Brant, sade Adolf, under det han vid Görans sida vandrade framåt på den slaggbeströdda vägen genom skogen, är i mitt tycke en typ av den äkte svensken, sådan Vår Herre väl egentligen ville ha honom -- tapper, avgudiskt kär i sitt fädernesland och dess krigsära, gudfruktig, sinneslugn, rättfram och bottenärlig. Vad som särskilt fäste min uppmärksamhet, var det fina och sant aristokratiska, som just i det okonstlade, hjärtliga och naturliga röjde sig både hos honom, hans döttrar och hos själve Sven masmästare. Det aristokratiska skicket består ej i lyckad salongdressyr, utan däruti, att karaktärens
112 |
Göran förde samtalet på ett annat ämne; han skildrade med en ynglings entusiasm lyckan av att äga -- »en koja och ett hjärta». Denna åsikt delades alldeles icke av Adolf; den tvärtom retade honom på det högsta. - Skulle du, utbrast han, vilja avbryta dina studier och självmant kullkasta dina planer att såsom präst eller läkare gagna dina medmänniskor och samhället blott för att i spiselvrån få kuttra med en öm hustru och endast leva och verka för din egen värda persons lycka? Nej, Göran, så eländigt kan du aldrig tänka! Huru ofta hava icke du och jag drömt oss en framtid, i vilken vi såsom tvenne trofasta kämpar vid varandras sida bryta oss genom världen, kämpande som Karl den tolvte mot allt falskt, lumpet och nedrigt, varhelst det anträffas? Se, det är ett liv, värdigt att eftersträva, det är ett mål, värdigt att dö för!
113 |
»Fri och varm är hans kunskapshåg,
krossar dvärgarnes bojor och mörkrets här,
skingrar fördomars töcken båd’ fjärran och när,
för sanning och rätt sker hans ledungatåg» --?
Göran var blott tjuguett år, och hans hjärta således ännu icke tillräckligt skrumpet och kallnat för att tillåta honom komma fram med gensägelser av det slag, varmed den så kallade mognade erfarenheten hånar det friska och varma ynglingasinnets känslor. Han fattade sin lille ivrige väns arm och vandrade stillatigande framåt.
Emellertid började himmelen småningom mulna. Digra moln hopade sig över skogen, och djäknarne sågo sig om efter en hydda, under vars tak de måtte kunna härbärgera sig, tills den hotande regnskuren gått över. Det dröjde länge, och de voro genomblötta av regnet, innan de funno en sådan. Det var en liten grå koja med lutande skorsten, vid sidan av vägen, omgiven av några åldriga granar -- just en sådan där koja, som tager sig så pittoresk ut, avtecknad i tusch på velängpapper, men i verkligheten är ganska ruskig och obekväm att bebo.
Det var en sorglig tavla, som uppenbarade sig för de båda djäknarne, när de stigit in genom den låga dörren. I ett mörkt rum av högst torftigt, men likväl renligt utseende satt en gammal kvinna i en stol vid det lilla blyinfattade fönstret och
114 |