Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling / 2. Columbus (1892) Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Americana, Geography Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

2.

Columbus.

Under 1400—talets senare hälft var Genua ännu den stora och rika handelsstad, som länge täflat med Venedig om öfverväldet på hafvet och handeln på Levanten och Indien. Dess politiska makt hade visserligen vid denna tid något försvagats af inre strider, och Konstantinopels eröfring af turkarne hade nyss beröfvat det ett af dess mest gifvande handelsområden. Men verkningarna af de förra voro endast öfvergående, och förlusten af handeln på Svarta hafvet hade ännu ej hunnit göra sig kännbar. Dess hamn, en af de största och skönaste i världen, vimlade af fartyg från alla sjöstäder både inom och utom Gibraltar. Dess magasin voro fyllda med alla zoners alster, och dess käcka

33

sjömän förde med ära och lycka San Giorgios flagga på alla då kända farvatten.

Ingenstädes stod då sjömanskonsten högre än i Genua. När Portugals konungar i slutet af 14:e århundradet beslöto grunda en sjömakt, var det till Genua de vände sig för att erhålla instruktörer åt sitt i sjöväsendet ännu oerfarna folk, och det var ur den skola som bildades af dessa genueser — de båda Pessagno, Nolli, Usodimare m. fl. — som de portugisiska sjömän utgingo, hvilka i det följande århundradet, under Henrik Navigator. Alfons V, Johan II och Manuel I, spelade en så stor rol i upptäckternas historia.

Men utom sin blomstrande handel dref Genua redan nu en ganska betydande industri, särskildt väfnadsindustri, som sysselsatte en mängd armar både i staden och på den närmaste landsbyggden. Det var visserligen ingen fabriksindustri i nutidens mening, utan en hemslöjd af ungefär samma art som i vissa trakter af vårt eget och andra land ännu ej är alldeles utdöd. Köpmännen i Genua voro förläggare åt en mängd små klädesväfvare, hvilka i sina hem, med biträde af hustru och barn, drefvo sitt yrke. De strax öster om Genua belägna, i Rivieran utmynnande alpdalarna Bisagno och Fontanabuona voro hemvist för många af dessa väfvarfamiljer, och deras östra förstad, San Stefano, var till större delen bebodd af sådana.

I denna förstad bodde på 1450- och 1460-talen en dylik liten klädesfabrikant vid namn Domenico colombo. Bördig från Terrarossa i Fontanabuona-dalen, där hans släkt i många generationer varit klädesväfvare, hade han först etablerat sig i Quinto, en liten kustort i Bisagno, en half mil från Genua. Här hade han gift sig med Susanna Fontanarossa från det närbelägna Quezzi, äfven hon af väfvarsläkt. I Quinto föddes åt det unga paret sönerna Cristoforo, Giovanni Pellegrino och Bartolommeo. Deras födelseår känner man ej med visshet; men notarialattester från denna tid som ännu finnas i behåll göra det sannolikt,

34

att Cristoforo, den äldste, föddes mellan mars 1446 och samma månad 1447.

Barnen voro således helt små när föräldrarne 1451 flyttade in till staden och bosatte sig i arbetarkvarteret San Stefano, där de af det liknämnda benediktinklostret, som ägde förstadens hela mark, arrenderade ett litet hus, helt nära den ned till staden och hamnen förande Porta San Andrea. Här bodde familjen i tjugu år och ökades under denna tid med ytterligare två barn, dottern Blanchinetta och den yngste sonen Giacomo, sedan äfven kallad Diego.

I dessa handtverkarfamiljer var det sönernas gifna lott att, utan afseende på lust och fallenhet, af fadern tidigt användas i yrket, för att sedan helt och hållet ägna sig däråt. Från detta allmänna förhållande gjorde sönerna i familjen vid Porta San Andrea intet undantag: de blefvo alla kardare och väfvare. Om de sändes i någon skola, känner man ej. Antagligen fingo de dock, i likhet med de andra väfvarbarnen, någon undervisning i de första elementen af läse-, skrif- och räknekonst af den skolmästare, väfvarskrået i San Stefano för detta ändamål aflönade. Någon högre läroanstalt fick Cristoforo lika litet som bröderna tillfälle att besöka. Därtill voro föräldrarnes tillgångar för knappa och deras behof af sönernas biträde i verkstaden för stort. Ännu vid en långt senare tid, då han stod på höjden af sitt rykte, skildras Amerikas upptäckare af en samtida författare, hvilken personligen kände honom, som »ett godt hufvud, men skäligen okunnig». Det vetande han ägde, helt och hållet af praktisk art, hade han själf vid mognare år skaffat sig. Allt hvad vi känna från hans tidigare år är, att han, liksom fadern och två af bröderna, tillhörde den heliga Catarinas brödraskap i Genua, ett af de i medeltidens städer vanliga halft världsliga, halft religiösa samfunden. Man har ej ansett omöjligt, att Columbus här fått den starka religiösa riktning, som påtrycker hans senare lif en så märkvärdig prägel.

35

Men den unge väfvaren hade en skola, som mer än något universitet var ägnad att utbilda honom för hans kommande bana: den stora sjöstaden själf. Både genom sitt geografiska läge och sin maktställning var Genua denna tid ett centrum, där östern och västern möttes, och där man tidigt fick kunskap om allt märkligt som inträffade i någon del af den då kända världen. I synnerhet följde man med ett lätt begripligt intresse alla tilldragelser på upptäckternas område, och de nyheter som ingingo från de stora handelsplatserna spridde sig snart från de styrande klasserna ned till en befolkning, hvilken hade söner och fränder ute på alla fartyg som seglade under republikens flagga, och hvars hela existens berodde af Genuas handel.

De genuesiska sjömän som varit eller voro i portugisisk tjänst — och de voro säkerligen ej få — kunde berätta om den store prins Henrik, om Vicente Diaz', Alvares Fernandez', och Cada Mostos resor utmed Afrikas västkust ned till Cap Verde och Serra Leone; de kunde förtälja om Tristam Vaz' och Gonsalvez Cabrals upptäckter af Azorerna och Madeira. Dn uraktläto då säkert ej heller att för sina ifrigt lyssnande åhörare berätta om San Brandans hemlighetsfulla ö, ännu mycket, mycket längre väster ut i oceanen, Amazonernas ö och Antilla med de Sju städerna, byggda af de sju biskoparne, som efter Vestgötarikets fall i Spanien med sina skatter begifvit sig till den fjärran ön, »för mer än hundra år sedan» sedd af några sjöfarare, men sedan dess omöjlig att återfinna; men att den funnes, därom voro bland alla goda sjömän blott en mening.

Dessa underbara sägner tilltalade mäktigt den unge Colombos fantasi. Han trodde fullt och fast på dem, och ännu på sin första upptäcktsresa gör han på hemvägen en afstickare från sin kurs enkom för att uppsöka Matitino, amazonernas frejdade ö. Sjömännens fantastiska föreställningar delar han helt och hållet, och under en af färderna utmed kusten af Cuba inför han en dag helt allvarsamt i sin dagbok, att han sett sirener.

36

Det var i sådana omgifningar Amerikas upptäckare växte upp. I någon af Rivierans väfvarbyar skulle äfven han blifvit väfvare och ingenting annat: i Genua blef han sjöfarare.

Vi kunna tänka oss den unge väfvargesällen mången gång sitta grubblande öfver San Brandans ö och de många andra underbara saker han hört om okända land i väster, medan skytteln flög fram och tillbaka genom varpen. Ty han var nu fjättrad vid väfstolen och förblef det i många år. Fadersmakten var ännu vid denna tid i Italien oinskränkt, och sönerna kunde ej råda sig själfva förrän de fyllt sitt 25:e år.

Först 1471 är han sin egen herre. Fadern, hvars ekonomiska ställning blifvit försämrad, har året förut flyttat till det några mil sydväst om Genua belägna Savona, där han jämte sitt yrke drifver en liten värdshusrörelse. Men Cristoforo och snart äfven Bartolommeo ha stannat kvar i Genua, där systern Blanchinetta, gift med osthandlaren Bavarello, ännu bor kvar i det gamla hemmet vid Porta San Andrea.

Om de båda brödernas öden under de två närmaste åren känna vi ingenting. Att de dock ej varit ofruktbara för deras utveckling, finna vi däraf att de, när vi om några är träffa dem i utlandet, äro i besittning af talanger och röra sig i en idékrets, som vanligen ej äro åtkomliga för handtverkare. För vetgiriga unga män såsom de båda Colombo, hvilkas håg tidigt riktats åt sjön, erbjöd Genua många tillfällen till både teoretisk och praktisk utbildning. Redan som gosse hade Cristoforo gjort kortare resor på Medelhafvet. Verkstaden hade sedan fängslat honom, men vorden fri, hade han helt och hållet öfverlämnat sig åt sin gamla böjelse. Men han sätter nu sitt mål betydligt högre. Han nöjer sig ej längre med att bli simpel sjöman: han vill bli sjöfarare och upptäckare som dessa portugisiska sjömän, hvilkas rykte nu flög genom världen. Äfven han vill söka en sjöväg till dessa kryddländer, om hvilkas

37

fabelaktiga rikedomar han hört så mycket berättas. Men i stället för att, som portugiserna, försiktigt trefva sig fram utefter Afrikas västkust vill han, som en äkta son af Genua, djärft styra rakt väster ut i oceanen och på denna väg finna målet. Att söka en ny världsdel ingick aldrig i hans afsikt: det var endast den gamla kontinenten han ville uppnå på en ny väg.

Hvar och huru hade han, den okunnige väfvargesällen, fått denna idé? Ingen vet det med säkerhet, och hvad äldre historieskrifvare berättat därom saknar faktisk grund. Man antager vanligen, att det skett i Portugal, och äfven nyare forskare luta åt denna åsikt. Flere omständigheter synas oss dock tala för, att första upprinnelsen därtill daterar sig redan från sista tiden i Genua.

Läran om jordens klotform, funnen af grekiska tänkare före vår tidräkning, spridd af de gamla geograferna och den bildade världens tillhörighet under den romerska kejsartidens bättre dagar, förgäten under medeltidens mörka åldrar, men räddad af araberna, hade återbördats af de fria italienska städerna, när med växande rikedom sinnet för vetenskap och konst åter vaknade. Hon föredrogs ej blott från universitetens katedrar, utan ingick äfven i tidens högre sjömansbildning. Hvarenda kunnig sjöfarare, som utgick från Pisa eller Genua, Ancona eller Venedig, var förtrogen med henne. Framför allt var hon känd af de kartografer, som vid denna tid i medelhafsstäderna på planisferer och glober aftecknade jordens kända länder och haf, eller i de stora hamnarna för sjöfartens praktiska behof förfärdigade sjökort, där endast hafven med deras öar samt kusternas konturer med hamnarna voro afbildade.

Att sådana konstnärer ej saknades i Genua, skulle vi kunna taga för gifvet, äfven om vi ej visste, att en af tidens skickligaste och kunnigaste kartografer, Gracioso Benincasa, vid denna tid arbetade där. Det är sannolikt hos honom eller någon af hans yrkesbröder de båda Colombo, Cristoforo och Bartolommeo, lärt konsten, ty när vi efter några år

38

återfinna dem i Portugal, äro de, i synnerhet den senare så hemmastadda däri, att de kunna försörja sig med ritning af kartor och sjökort.

Här var det då också de fingo dessa första begrepp om jordens form, som i Cristoforos hjärna snart togo praktisk gestalt. Någon annan vetenskaplig underbyggnad ägde han aldrig, lika litet som det var ett vetenskapligt intresse som dref honom att utföra sitt storverk. »Columbus», säger en af hans senaste biografer [1], »var ett barn af sin hembyggd, sitt yrke och sin tid. Hans förnämsta driffjäder var begäret att samla rikedom. Ej ens då, när hans planer antogo en religiös mystisk karakter, förlorade han någonsin den praktiska sidan af sitt företag ur sikte. »

Han var nu 27 år, stor till växten, starkt byggd, men väl proportionerad, ansiktet aflångt, rödlett, något fräknigt, med krokig näsa och ett par lifliga, klara blå ögon, håret rödt. Det är så vi, på grund af en senare teckning, kunna tänka oss hans yttre, när han i slutet af 1473 lämnade sin fädernestad och begaf sig ut i världen.

Hans väg gick till Portugal, om direkt eller först efter en längre sjöresa, känna vi ej. När vi återfinna honom, är han i Lissabon, fullt upptagen af sin stora idé. Endast ett eller två år före hans ankomst till Portugal hade Santarem och Escalone med rika laddningar återkommit från den resa, hvarunder de upptäckt Guineakusten, och deras färd var ännu dagens stora händelse; öfverallt talade man därom.

Colombo hade i Lissabon blifvit bekant med en florentinsk köpman, vid namn Girardi, och gifvit honom del af sin plan. Denne rådde honom att framlägga den för hans

39

berömde landsman, astronomen Paolo Toscanelli i Florens, samtidens störste kosmograf, och erbjöd sig att, då han nu återvände till Italien, medtaga ett bref till honom från den unge genuesaren. Colombo antager tacksamt tillbudet, skrifver brefvet, där han utbeder sig den florentinske vetenskapsmannens tanke om hans plan att öster ifrån hinna Indien och upplysning om den kortaste och lämpligaste vägen, samt bifogar en af honom förfärdigad liten glob.

När detta bref skrefs, känner man ej med visshet; det är dock sannolikt från 1474 eller året därpå. Toscanelli hade välvilligt upptagit hans fråga, ty Columbus fick inom kort ett svar ifrån honom, åtföljdt af en karta och en afskrift af ett bref, som den florentinske kosmografen den 25 juni 1474 tillsändt kaniken Fernam Martins i Lissabon, hvilken å konung Alfons V:s vägnar rådfrågat honom i alldeles samma ämne: möjligheten att på en västlig väg framtränga till Indien. I detta bref yttrar Toscanelli bland annat:

» — — Jag har redan förut en gång talat om en väg öfver hafvet till kryddornas land, mycket kortare än portugisernas öfver Guinea. Det är därför hans höghet konungen nu ber mig om upplysningar i detta ämne, eller rättare om en förklaring så tydlig, att äfven personer utan någon vetenskaplig underbyggnad kunna förstå, att denna väg måste finnas. Ehuru jag vet, att den har sin grund i jordens klotform, har jag dock, för att göra mig bättre begriplig och underlätta företaget, beslutit medels en för ändamålet konstruerad sjökarta bevisa, att en sådan väg finnes. Jag sänder därför hans höghet en af mig själf tecknad karta, på hvilken jag utmärkt de kuster och öar, som kunna tjäna till utgångspunkter, när man företager en sådan resa och därunder stadigt håller västlig kurs — —»

Det var sina egna tankar Colombo här återfann. Men han fick tillika veta, att man redan i Portugal umgicks med samma plan. Den låg i själfva verket, så att säga, i luften under dessa märkvärdiga sista årtionden af

40

1400-talet. Portugiserna hade ej blott framträngt mot söder utmed afrikanska kusten, utan äfven upptäckt de långt ut i Atlanten belägna Azorerna. Härifrån, äfvensom från Madeira, hägrade oupphörligt för sjömännens fantasi de långt väster ut belägna sagoöarna Antilla, Brazil, San Brandan. Flere på Madeira bosatta portugiser kommo till Lissabon och begärde af konung Alfonso äganderätt till dessa öar, som de ville söka, ja en och annan påstod sig till och med ha sett dem vid horisonten. De fingo de begärda privilegierna, och några reste verkligen ut, men vände snart tillbaka. Äfven från England gjordes vid denna tid ett lika misslyckadt försök att finna Brazil.

Columbus trodde också på tillvaron af dessa öar, men de lågo i hans tanke utanför och öster om Indien. När därför den okände främlingen vände sig till Alfons V med anbud att för Portugals räkning väster ut finna den sjöväg till Indien, som dess sjömän sedan så många år förgäfves sökt öster ut, ställdes hans plan i jämnbredd med de förres och ansågs, liksom deras, för ett tomt hugskott. Expeditioner för detta ändamål, förda af bepröfvade

41

portugisiska officerare, hade under de föregående åren blifvit utsända i denna riktning, men efter flere dagars segling på öppna oceanen, hvarunder man ej sett land, uppgifvit försöket och vändt om. De hade kostat stora summor, och genuesarens anbud erbjöd så ringa garantier för framgång, att man ej ville därpå våga ytterligare summor. Därtill kom, att Columbus redan nu uppställde villkor, som under alla förhållanden skulle ansetts oantagliga. Han begärde nämligen för sig och sina efterkommande ärftlig rätt till ståthållarskapet öfver alla af honom upptäckta länder samt en viss andel af alla därifrån flytande inkomster.

De rådgifvare, till hvilka konungen hänsköt anbudet, afstyrkte det såsom både orimligt och osäkert. Att emellertid Portugals dåvarande regering ej saknade blick för dylika företag, visade de många expeditioner hon just vid denna tid utsände åt olika håll. Alfons V, som i Portugals historia med rätta bär hedersnamnet Africanus, sammankallade i sitt palats alla halföns lärde af alla bekännelser, morer, judar och kristne, för att inhämta deras råd, och sökte äfven sådana hos utländska vetenskapsmän, såsom vi sett af Toscanellis bref. Resultaten af dessa öfverläggningar blef Diego Cams och Martin Behaims resa på andra sidan Congo, Pedro de Covilhams öfver Röda hafvet till Calicut, samt slutligen Bartolomeu Diaz´ till Goda Hoppsudden, andra att förtiga.

Alla dessa företag lågo dock inom erfarenhetens gränser, och deras utgång lät därför beräkna sig. Det som den unge genuesaren erbjöd sig att utföra undandrog sig däremot all beräkning: det var endast ingifvelsen af ett snille, som ville bryta en väg genom det fullkomligt okända.

Columbus synes nu för en tid lagt sin plan å sido. Kampen för de dagliga behofven tog i många år hela hans energi i anspråk. Han gifte sig vid denna tid (1475—76) med en portugisiska, Felipa Moniz. Om hennes släktförhållanden känner man endast, att hon var sondotter till

42

en viss Gil Ayre Moniz från Alemtejo, som varit handsekreterare åt konnetabeln Pereira. Under hvilka förhållanden han lärt känna henne är lika obekant. Att hon ej tillförde honom någon förmögenhet, kunna vi sluta däraf, att familjen lefde i små förhållanden, och att Columbus, för att kunna försörja sig och de sina, måste arbeta med ritstiftet de tider då han ej var till sjös.

I Portugal uppehöll sig Columbus omkring tio år, från 1474—75 till 1485—86. Han gjorde under denna tid flere längre sjöresor, bland dem en till Guineakusten. Att döma af ett ställe i hans bref, hvars äkthet dock ej är obestridd, skall han äfven, 1477, med ett fartyg från Bristol gjort en resa »hundra mil förbi Thule», och det är på detta ställe den hypotes grundar sig, som låter Columbus på Island få kännedom om de gamla Vinlandsfärderna. Har han också varit i land på Island, är dock ej mycket sannolikt, att han där träffat någon som kunnat meddela honom en sådan upplysning, ty den gamla traditionen var nu i det allra närmaste utdöd. Till stöd för antagandet har man visserligen framkastat den nya hypotesen, att han kunnat sammanträffa med den lärde biskop Magnus Eyolfsson, som någon dag det året skall ha hållit en visitation i någon kyrka på västkusten; men denna möjlighet är väl för aflägsen att därpå någonting liknande bevis kan byggas.

På grund af en anteckning i en bok som tillhört Columbus, har man länge trott, att han deltagit i Bartolomeu Diaz' stora resa till Goda Hoppsudden 1486—87. Men han var då bevisligen i Spanien, och anteckningen, en kort beskrifning af resan på latin, har visat sig vara gjord af brodern Bartolommeo, som verkligen var med på denna världsberömda färd.

Ty denna Cristoforos yngre bror har nu, efter fleråriga sjöresor, äfven kommit till Portugal. I lust för sjölifvet och upptäcktsresor liknade han brodern, liksom i vetgirighet och oböjlig energi. Men medan den äldre brodern var af ett häftigt, lätt uppbrusande lynne, sträf,

43

men öppen i väsen, var Bartolommeo däremot en lugn natur, klok och betänksam, men enligt samtida skildringar gömde sig under denna lugna yta bakslughet och hårdhet. Han var brodern öfverlägsen i kunskaper, som han på de senare åren med mycken flit samlat, och hade äfven tillägnat sig så mycken kännedom af latinet, att han kunde uttrycka sig därpå och läsa de på latin skrifna böcker som vid denna tid började utkomma. Äfven Cristoforo kunde, åtminstone under sina senare år läsa l atinska böcker, hvilket för en italienare erbjöd mindre svårigheter än för andra. Måhända hade han lärt det af brodern, eller båda af benediktinerna i San Stefano.

Cristoforos stora plan, som i många år legat undanskjuten, blef nu åter framdragen och afhandlad mellan bröderna. Vi veta, att Bartolommeo kraftigt uppmanat brodern att återupptaga den. Genom att hålla rakt mot väster, sade han, måste man komma till de länder Marco Polo beskrifvit. Toscanellis bref framtogs och studerades på nytt, och Cristoforo beslöt göra ett nytt försök. Sedan intet understöd var att vänta af Portugals regering, ville han vända sig till någon annan makt, och i första rummet till Spanieu.

Utsikterna att lyckas voro ej heller här synnerligt stora. Columbus var en okänd främling, fattig, utan rekommendationer. Spanska regeringen hade hittills ej visat någon lust för sjöupptäckter och mindre än någonsin det ögonblick, då Columbus, i slutet af 1485 eller början af 1486, ankom till Valladolid, där hofvet då vistades. De båda monarkerna, Isabella af Castilien och Ferdinand af Aragonien, voro upptagna af tillrustningar till kriget mot Granada, som skulle rikta dödshugget mot det moriska väldet i Spanien och taga båda rikenas alla resurser i anspråk.

Genom kanaler som vi ej känna lyckades dock Columbus vinna en inflytelserik hofmans, Alonzo de Quintanillas, och genom honom kardinalerkebiskopen af Toledo Gonzalez

44

de Mendozas öra och framlade inför dem sin plan med så mycken vältalighet och stödde den med så goda skäl, till en del af religiös art, att de skaffade honom företräde hos monarkerna, som afhörde honom välvilligt, men uppsköto att gifva svar.

Columbus följde därför hofvet under dess flyttningar till Salamanca, Segovia och Sevilla. I den förstnämnda staden rådförde sig monarkerna med lärda män vid universitetet och inom kyrkan rörande planens utförbarhet, men fingo enhälligt afstyrkande svar. Man lät Columbus emellertid veta, att man skulle tänka ytterligare på saken, och anvisade, till betäckande af hans omkostnader, en gratifikation, som i fyra särskilda poster af statskassan i Sevilla utbetalades till Cristoforo »Colomo», såsom han denna tid synes ha kallat sig, innan han ändrade sitt italienska namn Cristoforo Colombo till det motsvarande spanska Cristóval Colon. Den latiniserade formen Columbus, som blifvit oskiljaktigt förenad med hans stora verk, är ursprungligen lånad från den latinska berättelsen om hans första resa:

Alltjämt klängande sig fast vid förhoppningen om ett gynnsamt svar, följde han monarkerna under deras färder från stad till stad och slutligen äfven till Malagas belägring 1487; men ingen hade nu tid att lyssna till honom. Följande vinter är han i Cordova och har där den kärleksförbindelse med Beatriz Enriquez, hvaraf Hernan Colon, hans yngste son, blef en frukt. Året därpå, 1488, återvände han till Portugal, där hans lagliga hustru, Felipa Moniz, under tiden aflidit, och hämtade därifrån den ende kvarlefvande af sina barn med henne, Diego Colon, hvilken nu följde fadern till Spanien.

På hans uppdrag hade brodern, Bartolommeo, samma år afrest till England, för att hembjuda upptäcktsplanen åt dess konung Henrik VII då Columbus nu började förtvifla om Spaniens medverkan. Själf ämnade han i samma syfte begifva sig till Frankrike. Hans ekonomiska

45

ställning var nu också mycket brydsam, sedan man, under de svara olyckor som hemsökte Spanien, sett sig nödsakad att indraga anvisningen på den kungliga skattkammaren.

Columbus var nu utan alla tillgångar, och det är sannolikt under denna tid han, efter berättelse af kyrkoherden i Los Palaeios utanför Sevilla, Bernaldez, hvilken personligen kände honom, gått omkring på landsbyggden i Andalusien och sålt små tryckta böcker, sannolikt de astrologiska almanackor, som vid denna tid utkommo från de äldsta tryckerierna i Spanien.

I detta kritiska läge fann han en frikostig beskyddare i den unge hertigen af Medina Celi, Luis de Cerda, hvars gäst han i två år var på hans i närheten af Cadiz

46

belägna slott. Den unge ädlingen blef så lifligt intresserad af Columbi ideer och delade så fullkomligt hans tro på deras utförbarhet, att han på egen bekostnad lät i den närbelägna, honom tillhöriga hamnen Santa Maria utrusta tre karaveller, som han ämnade ställa till Columbi förfogande. Han måste likväl begära suveränens, Isabellas, tillåtelse, men svaret utföll nekande. Drottningen och hennes rådgifvare ansågo kronans värdighet fordra, att ett sådant företag endast utfördes af kronan själf. Columbus inbjöds att komma till lägret utanför Granada, med hvars belägring man just nu, sommaren 1491, var sysselsatt.

Columbus efterkommer kallelsen och beger sig till hofvet, hvilket han finner i den som genom ett trollslag framkallade lägerstaden Santa Fé. Men här har ingen tid att lyssna till honom. Alla äro upptagna af förberedelserna till den sista stormningen af den moriska staden. Det är knappt om lifsmedel och svårt att få tak öfver hufvudet. Columbus, som har sin lilla gosse Diego med sig, har all möda att skaffa dem det nödvändigaste. För barnets skull besluter han då uppsöka en svåger vid namn Muliar, som är bosatt i den lilla hamnstaden Huelva i Andalusien, belägen vid en vik, på hvars motsatta sida Palos ligger. Hans tillgångar äro nu så medtagna, att han med gossen vid sin hand måste till fots tillryggalägga vägen mellan Granada och Huelva.

Trötta och hungriga kommo de båda vandrarne sent en afton i november till Palos, hvarifrån de ännu hade ett drygt stycke väg till Huelva. Okänd i staden och angelägen att skaffa gossen mat och hvila, klappar Columbus på porten till ett kloster, den tiden det vanliga härberget för fattiga och okända främlingar. Det var det strax utanför staden, på en hög klippudde vid hafvet belägna franciskanklostret La Rabida. Medan portvaktaren talar vid Columbus, kommer klostrets prior, den vördnadsvärde pater Juan Perez, till stället. Främlingarnes trötta utseende faller honom genast i ögat, och han för in dem i

47

refektoriet. Sedan de här vederkvickt sig med mat och vin, inlåter sig priorn i samtal med Columbus och får då efter åtskilliga frågor kännedom om ändamålet med hans resa till Granada och vandringen till Huelva.

Värmd af det deltagande den gamle priorn visar honom, redogör nu Columbus, med den hänförelsens vältalighet hvaröfver han vid dylika tillfällen förfogade, för sin stora plan, stödjande den med alla de skäl han hämtat ur egen eftertanke och kosmografiens honom nu mera bekanta läror. Columbus var alltid god katolik. Han hade redan nu något af korsfararens religiösa entusiasm, och denna trosifver gaf sig äfven luft i hans berättelse.

Djupt intresserad, följde den gamle munken sin gästs lifliga skildring, men då han själf ej var närmare bevandrad i dylika saker, skickade han efter stadens läkare, dr Garcia Hernandez, tillika en ansedd »astrolog». Det är af honom vi hafva berättelsen om tilldragelserna i La Rabida.

Sedan äfven han fått del af planen, kommo båda öfverens, att drottningen borde närmare underrättas om sakernas verkliga sammanhang, och Juan Perez, som varit hennes biktfader och hvars ord hos henne gällde mycket, skref redan följande dag till henne ett sådant bref, hvilket med ett särskildt ilbud skickades till Santa Fé. Fjorton dagar därefter hade priorn drottningens svar med uppmaning till honom att så skyndsamt som möjligt infinna sig hos henne i lägret utanför Granada.

Ännu samma natt satte sig Juan Perez upp på en mulåsna; var snart i lägerstaden, talade med Isabella, framhöll de fördelar den heliga tron skulle skörda af ett sådant företag, och lade henne på hjärtat hennes plikt som en kristen monark att sörja för, att de hedniska invånarne på dessa fjärran kuster blefve omvända till den rätta tron.

Detta skäl verkade bättre än några andra på den fromma Isabella. Biktfadern försäkrades om, att hans skyddslings sak skulle å nyo tagas under allvarlig pröfning och erhöll med sig tillbaka en inbjudning till sin gäst att

48

skyndsamt återvända till Santa Fé samt 2,000 dukater till hans utrustning.

Detta var den afgörande vändningen i Columbi lif, och han erkände alltid tacksamt, att han därför uteslutande hade att tacka de båda franciskanmunkarne Juan Perez och Antonio Marchena, hvilka, när alla andra vände honom ryggen, kraftigt stått honom bi. Den heliga Francisci-orden var honom därför kär under hela hans lif. Han bar gärna dess dräkt: kåpan med tåget och kapuschongen, och i den dräkten ville han äfven begrafvas.

49

Lämnande Diego kvar hos munkarne i Rabida, begaf sig Columbus nu tillbaka till Santa Fé. Isabella höll sitt löfte till Juan Perez och sammankallade här, i december 1491, ett antal af rikets för lärdom mest ansedda män till ny öfverläggning i ämnet. Bland dem befunno sig kardinalen af Spanien och ärkebiskopen af Toledo Pedro Gonzalez de Mendoza, ärkebiskoparne af Granada och Sevilla Hernan Talavera och Diego de Deza, biskopen af Palencia, den sedan så ryktbare Juan Rodriguez Fonseca, drottningens kammarherre, den ädle och fint bildade Juan Cabrero, Ferdinands förut omnämnde skattmästare Alonzo Quintanilla samt prinsessornas lärare italienaren Alessandro Geraldini. Det är af den sistnämnde vi äga berättelsen om detta märkvärdiga sammanträde.

Meningarna voro i början mycket delade. Flertalet af de spanska prelaterna såg i Columbi förslag ett kätteri och åberopade sig emot det på yttrande af den helige Augustinus och Nicolaus de Lyra. »Jag, som händelsevis hade min plats bakom kardinalen,» berättar Geraldini, »lutade mig nu fram och hviskade till honom, att Nicolaus de Lyra och den helige Augustinus utan tvifvel varit utmärkta teologer, men måste varit klena kartografer, då portugiserna nu framträngt till en punkt på andra halfklotet, där de ej längre sett polstjärnan, och upptäckt en annan stjärna vid den motsatta polen, ja, till och med funnit alla länderna i den heta zonen fullt befolkade.»

Vi veta ej, hvad verkan dessa Geraldinis ord gjorde på den förste prelaten i Spanien. De kunde endast befästa honom i en redan bildad åsikt. Han var, som vi sett, redan förut vunnen för Columbi plan, och med honom uttalade sig nu flertalet af församlingen för den, bland dem många som i Salamanca förkastat den.

Ännu dröjde dock Ferdinand och Isabella att fatta sitt beslut. Granadas fall väntades hvar dag. Men när, den 2 januari 1492, Castiliens och Aragoniens flaggor vajade från Alhambra och Granadas siste moriske konung

50

kysst de katolska monarkernas händer, gafs ändtligen det af Columbus så länge förgäfves väntade samtycket.

Under de närmaste månaderna efter Granadas eröfring upptogos de katolska majestäterna af åtgärder för den nya provinsens ordnande. Det var därför först den 17 april de formligen utnämde Columbus till ärftlig amiral och ståthållare öfver alla de länder och öar han kunde upptäcka med rätt att tillsätta alla ämbetsmän och uppbära en åttondel af alla inkomster af de nya besittningarna samt en tiondel af allt det guld och andra dyrbarheter man där kunde finna. Däremot skulle han själf med en åttondel bidraga till täckande af omkostnaderna för resan.

Den 30 i samma månad gåfvo de order om utrustande af tre karaveller i Palos, att ställas till Columbi förfogande på obestämd tid. Den lilla sjöstaden hade af någon anledning ådragit sig deras misshag, och det var som straff härför staden nu fick sig ålagdt att lämna de tre fartygen. För två af dem skulle staden betala frakten i två och besättningarnas hyra i tre månader. Ordern verkställdes endast motvilligt och först efter en ny, strängare order af den 20 juni.

Enligt en gammal tradition skall Isabella ha sålt sina juveler för att åstadkomma de 1,140,000 maravedis hvarmed castilianska kronan bidrog till utrustningen. Huru Columbus erhöll medel att inbetala sin åttondel, är ej kändt; visst är endast, att den blef betald. På en senare tid sökte Pinzonernas ättlingar göra gällande, att deras fäder skulle förskjutit summan, men påståendet har visat sig ogrundadt.

Palos ligger vid en vik af Atlanten, i hvilken floderna Olid och Tinto utfalla. De ha uppgrundat den, och hamnen

51

var redan då endast tillgänglig for mindre fartyg, sådana som begagnades till kustfart och farten på Medelhafvet. De kallades karaveller och voro dels heldäckade, dels endast däckade i fören och aktern, men öppna i midten. Af Columbi tre fartyg på första resan var endast ett, det största, kalladt Marigalanta, af det förra slaget, de båda andra, La Pinta och La Niña, däremot endast halfdäckade. Hvardera hade en besättning af 30 man.

Karavellerna ägdes af borgare i Palos. Befälhafvare på Marigalanta eller La Capitane, som det oftast kallades, var dess ägare, Juan de la Cosa, med Pero Alonzo Niño och Sancho Ruiz som styrmän (pilotos). Befälet på Pinta fördes af Martin Alonzo Pinzon, med sin yngre bror Francisco Martinez som styrman, och på Niña af Vicente Yañez Pinzon, den yngste af de tre bröderna. Alla, så väl kaptener som styrmän, voro erfarna och oförskräckta sjömän, och flere af dem skapade sig sedermera ett namn i upptäckternas historia.

Att erhålla besättningar för de tre fartygen var förenadt med stora svårigheter. Företaget ansågs så öfverdådigt, att äfven de gamla sjömannen i Palos och de angränsande små kustorterna tvekade att vara med på en så äfventyrlig färd. Men de i Palos högt ansedda Pinzonernas exempel verkade, och genom dem förmåddes ett antal goda sjömän från Palos att följa med. Många voro från andra delar af Spanien. I skeppsrullorna förekomma äfven en engelsman och en irländare. För att få besättningarna fulltaliga tillgrep man den betänkliga utvägen att ur fängelserna uttaga förbrytare och fördela dem på fartygen.

Den 1 augusti låg den lilla flottiljen omsider segelfärdig vid Saltesbarren utanför inloppet till Palosviken, och fredagen den 3 augusti 1492 kl. 8 på morgonen, sedan mässan lästs på alla fartygen, lyfte den ankar och stack ut till sjös.

Kursen ställdes på Canarieöarna, där man först anlöpte Gran Canaria, för att reparera Pintas roder, som

52

kommit i olag, och därefter Gomera, hvilken uppnåddes den 9 augusti. Här låg flottiljen kvar nära en månad för de sista tillrustningarna. Den 6 september lämnar den Gomera, men möter vindstilla, och det är först torsdagen den 8 september kl. 3 på morgonen man förbi Teneriffa löper ut på öppna oceanen.

Columbus sätter strax västlig kurs och håller den stadigt nästan ända till resans slut: det är Toscanellis anvisning han följer. De tre små nötskalen ila fram öfver vågorna för den jämna passaden, och så förgå dagar och veckor, den ena alldeles lik den andra. Den enda omväxlingen är, när man den 16 september kommer in i Sargassohafvet, dessa »simmande gräsflottar», såsom Columbus kallar dem. Två dagar förut har han observerat och i sin skeppsjournal antecknat kompassens missvisning, som dock ingalunda är en upptäckt af honom: den var känd redan två hundra år förut.

Detta eviga enahanda af en segling, där i veckor den ena dagens morgon visar alldeles samma anblick som den andras, börjar utöfva sin verkan på sjömäns nerver, hvilka under sina föregående färder varit vana att endast på en eller annan dag förlora land ur sikte. Äfven de gamla matroserna från Palos och Moguer börja se betänksamma ut. Man har tydligen kommit ut på ett ändlöst haf, och amiralen borde nu åtminstone inse, att han misstagit sig, och att på denna väg intet land är att uppnå. Ej ens Juan de la Cosa och Pinzonerna kunna värja sig för onda aningar. Blott en är alltjämt lugn och full af tillförsikt: amiralen själf. Han visar samma förtröstansfulla ansikte som alltid, intalar matroser och officerare mod och lyckas sålunda länge dag från dag hålla deras hopp uppe.

Men den utlofvade kusten vill aldrig visa sig. Den allmänna modlösheten skall slutligen gått därhän, att myteri utbrutit ombord på amiralsfartyget och besättningen velat tvinga Columbus att vända om, ja, till och med hotat att, om han ej efterkom deras önskan, kasta honom i sjön.

53

Som anstiftare af myteriet nämnes särskildt Martin Alonzo Pinzon. Men då han var ombord på ett annat fartyg, är det ej lätt att se, huru han kunnat spela en uppviglares rol ombord på La Capitane. Hela berättelsen innebär tydligen en öfverdrift. Att en stark oro herskat ombord, och att Columbus haft all möda att lugna den, är tydligt; men till sådana ytterligheter har den missnöjda stämningen väl ej gått. Den fiendskap till Pinzonerna, som sedan uppstod bland Columbi anhängare, har sannolikt färglagt berättelsen.

Columbi egen skildring af förloppet inskränker sig till några få ord i journalen. Den 10 oktober, sålunda en af de dagar då jäsningen bör varit som starkast, inför han där följande anteckning: »Folket säger sig ej längre kunna uthärda det och beklagar sig öfver resans längd; men jag gör mitt bästa att återupplifva deras mod och ingifva dem nytt hopp.»

Målet var nu också nära. Redan följande dag, torsdagen den 11 oktober, fick man vid horisonten i sydväst se denna »dallrande ljusning», som säges antyda närheten af bebodt land. Kursen sättes däråt, på alla fartygen råder spänd väntan, och skarp utkik hålles från dem alla. Aftonen inbryter, en mulen oktoberkväll. Klockan är 10. Amiralen är ännu uppe på däck och söker från förkastellet med blicken genomtränga det tjocka mörkret framför stäfven. Då får han plötsligt rätt för ut se ett ljussken, som några ögonblick rör sig upp och ned och därefter försvinner. Han är nu viss på att land är nära, och kl. 2 på morgonen den 12 oktober — det är en fredag — dånar från La Pinta det öfverenskomna skottet, som betyder, att land är i sikte.

Matrosen Juan Rodriguez Bermejo har från mastkorgen på detta fartyg, just som månen bröt fram ur molnen, sett en hvit, sandig udde skjuta ut i hafvet, och när han något höjde blicken upptäckt land där bakom. Det var Amerikas kust han, först af alla europeer på denna

54

latitud, sett en skymt af. Själf trodde han, liksom Columbus och alla, att det var Indiens. Drottning Isabella hade utsatt en pension af 10,000 maravedis årligen åt den som först upptäckte land. Bermejo gjorde anspråk därpå, men Columbus tog dem för egen räkning under förklaring, att han redan föregående afton genom upptäckten af det vaggande ljusskenet först sett det.

Vid dagens inbrott sågs ett lågt, grönt land höja sig öfver vågorna i väster. När man kom närmare, urskilldes stora trädgrupper och slutligen äfven flockar af nakna människor, som strömmade ned till stranden. När främlingarne lade i land, visade dessa först alla tecken till fruktan, men då man lät dem förstå, att de ej hade något ondt att befara, förde de ned till stranden frukt och majs, som de begärligt utbytte mot glaspärlor, nålar och små ringklockor. De från hafvet koinna främlingarne betraktade de dock alltjämt som högre väsen och visade dem, i synnerhet Columbus, den största vördnad. Genom tecken gjorde man sig någorlunda begriplig för hvarandra, och Columbus fick på detta sätt veta, att deras land vore en ö, som de kallade Guanahani, och att i norr och söder låge en mängd andra öar.

Columbus kallade denna ö, som han trodde ligga strax utanför kusten af Indien, San Salvador. Han beskrifver den som stor, låg, trädbevuxen, rik på källor, utan berg, men omgifven af en barrier af klippref, med en stor insjö i midten och på kusten en inträngande hafsvik, så stor att den kunde rymma hela kristenhetens flottor.

Det var en af öarna i Bahamá-arkipeln han träffat på, denna långa rad af större och mindre öar och klippholmar, »cayos», som i en stor båge sträcker sig från Florida i norr till Haiti i söder. Men hvilken af dess 28 större öar var Guanahani? Man känner det, märkvärdigt nog, ej mer. Ingen af öarna bär nu mera hvarken detta namn eller namnet San Salvador. Engelsmännen, öarnas nuvarande ägare, ha gifvit de flesta af dem engelska namn,

55

och just dem som här kunna komma i fråga. Af den gamla indianbefolkningen finns sedan århundraden ingen enda kvar, och genom skogarnas försvinnande har landets natur undergått en fullständig förändring. Inga källor eller sötvattenssjöar finnas där mer, den stora ypperliga hamnen söker man förgäfves, klipprefven likaledes. Lika liten ledning gifva Columbi ortbestämningar: de äro antingen sväfvande eller alldeles oriktiga.

Också hafva bland geograferna och Columbiforskarne meningarna i denna fråga varit mycket delade. Länge gjorde man Guanahani identisk med den nuvarande ön Watling, den östligaste i den mellersta gruppen, och äfven nyare forskare, senast den engelske örlogskaptenen Becher, ha omfattat denna åsikt. Alexander von Humboldt däremot, och med honom Columbi biograf Washington Irving, ansågo bättre skäl tala för den något västligare belägna och större Cat Island. Andra författare ha uttalat sig för Mariguana och de längst i söder belägna Turk islands. Och slutligen har kapten Fox i Förenta staternas flotta, efter undersökningar på ort och ställe, trott sig återfinna Guanahani i Atwood Cay eller Samaná, den nordligaste af de s. k. Passageöarna (den sydliga gruppen). Frågan är ännu oafgjord.

Guanahanis befolkning, tillhörande den caraibiska stammen, var af ett vekt, okrigiskt lynne. Vapen hade de ej. Deras farkoster bestodo af urhålkade trädstammar. Metaller kände de icke. Kvinnorna buro dock som prydnader små guldplåtar i öron och näsa. Bland männen var tatuering bruklig.

Efter en veckas uppehåll på San Salvador fortsatte flottiljen seglingen mot sydväst öfver denna med öar öfversållade arkipelag, som täcker Stora Bahamábanken. När de först mötte europeernas blickar, voro dessa öar klädda i den yppigaste grönska, och Columbus kunde med skäl tro sig ha hunnit dessa underbara nejder, hvarom sjömännen hemma i Genua haft så otroliga saker att förtälja.

56

Man lade till vid flere af dem, men det var nu ej tid att dröja länge. Man hade brådtom att hinna det stora guldrika land, som, enligt Guanahanifolkets teckenspråk, skulle ligga i sydväst. Slutligen äro de ute på Gamla Bahamákanalen, och den 28 oktober få de Cubas kust i sikte. Intet tvifvel mer: det är Indiens fastland man omsider har för sina ögon!

Flottiljen kastar samma dag på aftonen ankar i mynningen af Rio Maximo eller i den ståtliga Nêpeviken, man vet ej med visshet hvilketdera. I tanke att han nu hunnit storkhanens länder, sände Columbus härifrån två af sina män af hvilka den ene förstod hebreiska, att till honom framföra de katolska suveränernas bref; men de kommo naturligtvis snart åter med oförrättadt ärende. Efter några dagars uppehåll gick amiralen åter till segels, men i stället för att fortsätta mot väster, då han högst sannolikt skulle träffat på Florida och dess krigiska befolkning, vände han om mot öster längs kusten, som han noga undersökte. Han är ännu sysselsatt härmed, då natten till den 21 november Martin Alonzo Pinzon med La Pinta smyger sig bort och om morgonen är försvunnen ur sikte.

Denne den äldste af de tre bröderna Pinzon en utmärkt sjöman, men en orolig och afundsam karakter, tärdes af lystnad att göra upptäckter på egen hand för att därför, äfven han, vid hemkomsten vinna ära och utmärkelse. Han seglar amiralen i förväg mot öster, ser Windwardkanalen med bred mynning öppna sig mot söder och öster därom ett nytt land uppstiga ur sundet. Det är San Domingo, eller som ön först kallades, Hispaniola, han upptäckt. Han landsteg i det nuvarande Porto Caballo och träffade här på landets invånarne, en befolkning af samma fredliga och veka art som Bahamáöarnas. Han trädde i vänskaplig förbindelse med dem. Seende kvinnorna smyckade med små guldplåtar, trodde han sig ha kommit till Indiens guldländer, fick af indianerna veta att guld funnes det inre, lät dem visa sig vägen dit, men fann endast

plansch vid 56

57

mycket litet. Sviken i sin förväntan, inskeppade han sig åter efter några veckor.

Columbus, som emellertid långsamt fortsatt sin segling utmed kusten af Cuba, har den 5 december äfven han funnit Hispaniola och sundet, som åtskiljer båda de stora öarna, samt dagen därpå landstigit i det nuvarande Port Nicolas. Fortsättande mot öster, är han jultiden vid Cap Haiti. Här träffas han själfva julaftonen af en svår olycka: Marigalanta, chefsfartyget, ränner upp på en sandbank och blir af en uppväxande storm slaget i stycken.

Amiralen hissar nu sin flagga på Niña, det enda han har i behåll sedan Pinta öfvergifvit honom. Inseende att han med sitt enda öfverblifna fartyg ej skulle kunna längre fortsätta upptäcktsfärden och anande den äldre Pinzons afsikt, besluter han återvända till Europa. Då Niña dock svårligen kan rymma både sin egen och det förolyckade Marigalantas besättning, anlägger han här vid Cap Haiti ett litet palissaderadt fäste, som han kallar Navidad, och där han kvarlämnar en garnison af 40 man under Diego de Arena och två andra officerare, att tillika tjäna till utgångs- och stödjepunkt för en följande kolonisation af ön. Garnisonen, som förses med proviant, vapen och ammunition, får order att här afvakta amiralens återkomst, men med det ödesdigra tillägget att under tiden samla så mycket guld som möjligt.

Från Navidad följer Columbus samma väg tillbaka som han kommit, äfven nu noga undersökande kusterna. Den 8 antecknar han i journalen, att han sett »sirener», och är den 9 januari vid mynningen af Rio del Oro. Dagen därpå träffar han åter tillsammans med La Pinta, och båda fartygen följas nu åt ett par veckor. Det är sannolikt medan amiralen afviker från sin kurs för att uppsöka Matitino, Amazonernas fabelaktiga ö, som den äldre Pinzon begagnar sig af tillfället och för andra gången seglar ifrån honom.

58

Då han ej finner hvad han söker, sätter äfven amiralen stäfven mot Europa, får gynnsam vind och är den 10 januari i sikte af Azorerna.

Här uthärdar Niña den 12—14 februari en förfärlig storm, som flere gånger är nära att begrafva det lilla fartyget i djupet. Vicente Pinzon sköter dock det bräckliga nötskalet som en fulländad sjöman, och den 18 ligger Niña tryggt förtöjd i Santa Marias hamn. Columbus, själf en erfaren sjöman, hade dock varit fullt och fast öfvertygad, att de aldrig skulle nå land. För att kännedomen om hans upptäckt ej skulle gå förlorad med honom, hade han därför i ett fastage nedlagt en förut uppsatt berättelse om resan, sorgfälligt innesluten i ett vaxadt stycke segelduk, och medan stormen var som svårast låtit kasta fastaget i sjön. Det hittades sedan aldrig.

Efter tio dagars uppehåll i Santa Maria och San Miguel, de båda östligaste Azorerna, gick Niña den 28 åter till sjös och kastade den 4 mars ankar vid Cascaes utanför Tajos mynning. Härifrån skref Columbus ett bref till konung Johan II af Portugal, som för tillfället befann sig på kusten, med berättelse om sin upptäckt. Vi kunna lätt tänka oss, att det ej var utan blandade känslor den portugisiske monarken mottog den stora nyheten. Han inbjöd dock sin förre undersåte till sig i Valparaiso, mottog honom på det förbindligaste och åhörde med lifligt intresse hans berättelse om resan.

Den 13 går Niña med amiralen ombord åter till segels och är efter två dagars resa utmed kända kuster den 15 mars 1493 vid Saltesbarren, passerar den och kastar på middagen ankar i Palos´ hamn, på samma ställe hvarifrån Columbus för 7 månader och 12 dagar sedan afgått på sin expedition.

Samma dag inlöpte äfven Pinta i hamnen. Martin Alonzo hade efter en lycklig resa först angjort Bajonne de Minho i Gallicien. Enligt en obestyrkt berättelse, skall han därifrån skrifvit till Ferdinand och Isabella med

59

berättelse om upptäckten af Hispaniola och begärt företräde hos de katolska majestäterna. De skulle dock vägrat taga emot honom. Den ärelystne mannen kom sjuk tillbaka till Palos, inneslöt sig i sitt hem och dog kort därefter, som det berättas, af grämelse. De förtjänster, Pinzonerna onekligen inlagt om Nya världens upptäckande, trängdes en tid i skuggan af Martin Alonzos tvetydiga förhållande, men erkändes slutligen af Carl V, som för de tjänster fäderna visat Spanien upphöjde deras söner i adligt stånd.

Från Palos sände Columbus ännu samma dag han landsteg ett bref till de katolska majestäterna, som då befunno sig i Barcelona, med underrättelse om sin återkomst. Med samma express skickade han äfven en utförlig berättelse om sin resa de länder han därunder upptäckt jämte en beskrifning på deras invånare och naturalster. Af denna märkliga berättelse, som ännu finnes i behåll, sände han två exemplar, det ena under konvolut till Aragoniens kansler, Luis Santangel, det andra till Ferdinands då varande skattmästare, Gabriel Sanchez.

För att så mycket hastigare sprida den stora nyheten, lät den senare redan före Columbi ankomst trycka berättelsen på den nyss anlagda officinen i Barcelona. Efter ett tryckt exemplar öfversattes den redan i april af Leander de Cosco på latin, och denna latinska öfversättning hade inom kort utgått i 4 upplagor från Silbers och Plancks pressar i Rom. Aftryck af dessa utkommo redan samma år eller året därpå i Paris, Antverpen, Basel och flere andra städer, en af dem till och med illustrerad. Så fick den nya konsten tjäna till att med en hittills ovanlig hastighet öfver hela Europa sprida underrättelsen om den världshändelse, som jämte henne själf skulle inleda den nya tiden.

60

Efter fjorton dagars vistelse i Palos hos sina gamla vänner i La Rabida begaf sig Columbus till Sevilla, här som öfverallt festligt mottagen. Där mötte honom ett bref från majestäterna, som inbjödo honom till Barcelona. Mottagandet där var särdeles nådigt. Han fick löfte, att en ny expedition skulle omedelbart utrustas och ställas under hans befäl för vidare upptäckter. Alla de värdigheter och förmåner som förut gifvits honom bekräftades, och som prof på alldeles särskild bevågenhet förlänades honom en vapensköld med Castiliens och Aragoniens vapen i de båda öfre fälten och ett haf med öar samt hans eget (förmenta) vapen i de nedre. Ett antal hofmän och ädlingar, lockade af ryktet om de nyupptäckta ländernas förmenta guldrikedom, utbådo sig att få följa amiralen på denna nya resa.

Han lämnade Barcelona i slutet af maj, men den utlofvade flottan låg ej samlad i Cadiz förr än i medlet af följande september. De båda monarkernas finanser voro alltjämt mycket medtagna af kriget, och för att skaffa medel till utrustningen måste man dels upptaga ett lån på 5 millioner maravedis af den rike hertigen af Medina Sidonia, dels nedsmälta de dyrbarheter, hvarpå man plundrat de från Spanien fördrifna judarne.

Expeditionen bestod denna gång af ej mindre än 17 fartyg. Bland dem var dock endast ett mindre antal — 4 eller 5 — större djupgående fartyg; flertalet utgjordes af små lätta cantabriska barker, endast byggda för kustfart. Chefsfartyg var Niña (ett annat än det från första resan bekanta) under befäl af Alonzo Medel. Det näst största, San Juan, fördes af Alonzo Perez Roldan. Inberäknadt besättning, officerare och hela den brokiga svit, som åtföljde Columbus, utgjorde expeditionens antal 1,100 man. Däribland voro 20 beridna lansierer, pager, civila tjänstemän samt ej mindre än 12 munkar under pater Bernardo Boil af San Vincent de Paulas orden för att omvända indianerna till kristen tro. Styrmännen voro från Palos och Moguer.

61

Af Columbi ledsagare på första resan följde honom denna gång blott Juan de la Cosa, det förolyckade Marigalantas befälhafvare, nu i egenskap af kartograf. Som expeditionens »astrolog» medföljde hans gamle vän och gynnare franciskanmunken Antonio de Marchena.

Bland officerarne befunno sig flere af den närmaste tidens berömdaste upptäckare: Alonzo de Hojeda, den mest oförskräckte af dem alla, och hans vapenbroder Ginés de Corbalon, samt Floridas upptäckare Juan Ponce de Leon. I expeditionen deltogo äfven flere enskilda adelsmän, såsom Las Casas' far och farbror, Pedro Margarite, sedan Columbi dödsfiende, m. fl.

Strax efter hemkomsten hade Columbus skrifvit till sina båda bröder, Giacomo i Genua och Bartolommeo, som då uppehöll sig vid franska hofvet, och inbjudit dem att följa sig. Bartolommeo hann ej anlända före expeditionens afgång, men Giacomo eller, såsom han numera kallade sig, Diego, inträffade i Cadiz i lagom tid att kunna medfölja på resan. Liksom bröderna, hade äfven han varit klädesväfvare. Han synes varit en mindre betydande karakter, men delade troget broderns öden. Han ingick slutligen i det andliga ståndet.

Den 25 september 1493 utlöpte expeditionen från Cadiz och satte kurs på Canarieöarna. Först den 13 oktober utgick den vid Ferro på öppna oceanen. Med en något sydligare kurs än förra gången träffades efter 20 dagars segling Desirade, en af de Små Antillerna, därpå tätt efter hvarandra Dominica, Marigalanta, Guadelupe, Santa Maria la Antigua. San Martin, Santa Cruz jämte flere mindre, bland dem några bebodda af människoätare samt slutligen den 16 november den stora Porto Rico. Härifrån ställdes kosan rätt på Navidad dit flottan ankom den 29.

Från Niñas stäf spejade Columbus förgäfves efter det lilla fästet och någon signal från garnisonen. Vid landstigningen fann man på platsen där det stått endast

62

ruiner och ruttnande lik. För att komma åt guld hade garnisonen utplundrat infödingarne i trakten och därefter mot dem begått våldsamheter af alla slag. De eljes så fredliga infödingarne hade då, drifna till raseri, i massa fallit öfver främlingarne, satt eld på blockhuset och nedhuggit dem till sista man.

Vi kunna tänka oss Columbi bestörtning vid denna anblick: det var i sanning ett dåligt omen för det kommande. Han var dock ej en man som lät nedslå sig af motgången; den sporrade honom endast till fördubblad energi. Han grep sig genast an med byggande af ett nytt fäste, kring hvilket snart uppväxte en stad, som han, sin beskyddarinna till ära, kallade Isabella. Ruiner af denna Nya världens första stad, nu öfverväxta med skog, skola ännu finnas 20 leguas öster om Cap Haiti. I februari återskickade han till Spanien under Antonio de Torres alla de lätta fartygen och utsände i mars en expedition inåt landet för att söka guld. Den återkom likväl snart utan att ha funnit något af betydenhet.

I slutet af april begaf han sig själf med de tre största karavellerna ut på en ny upptäcktsresa, sedan han förordnat sin bror Diego att med biträde af ett råd under hans frånvaro föra styrelsen i Isabella. Ställande kosan genom Windwardkanalen söder ut, upptäckte han den 15 maj Jamaica och återvände därifrån genom den lilla täcka skärgård, som han gaf namnet Jardines de la Reyna (Drottningens trädgårdar), till södra kusten af Cuba — af honom kallad Juana — hvilken han alltjämt ansåg för en del af Indiens fasta land, Marco Polos Mangu.

Vid Pinos-öarna vände han den 25 juni om. Hade han fortsatt litet längre mot väster, skulle han i kusten af Yucatan redan nu träffat på det verkliga fastlandet. Att ej alla hans följeslagare på denna expedition delat hans åsikt om Cubas egenskap af fast land, kan man sluta däraf, att han före afresan från Pinos-öarna lät alla fartygens besättningar aflägga ed på att Cuba, enligt deras

63

öfvertygelse, vore fasta landet, och hotade att låta skära af tungan på hvar och en som vid hemkomsten sade annat.

På återvägen tog han en stor lof rundt omkring Jamaica, hvars södra kust han således äfven såg, och återkom till Isabella den 29 september 1494.

Här hade under hans frånvaro märkliga tilldragelser inträffat. Columbi kraftiga hand hade saknats vid styret, och Diego hade ej förmått göra sig lydd af de många tygellösa element, hvaraf den lilla kolonien bestod. Flere af de spanska ädlingarne, som sågo sig gäckade i sina förhoppningar om rika guldskördar, voro redan trötta på det nya landet och ville vända om hem. Columbus, hvars väsen var sträft och befallande, hatade de som främling, men fruktade honom tillika. Diego däremot föraktade de och visade öppet trots mot hans befallningar. Farliga blefvo de först därigenom, att de lockade med sig ett stort antal af det kvarlämnade manskapet.

I spetsen för de missnöjde stodo den ofvannämnde aragoniske adelsmannen Pedro Margarite och munken Bernardo Boil. Infödingarne uppretades genom nya våldsamheter och upprörande grymheter, och hvar någon ensam hvit man visade sig utom Isabellas palissader blef han utan förskoning nedhuggen.

Till lycka för Diego och kolonien anlände vid midsommartiden 1494 Bartolommeo Colombo med tre karaveller, lastade med proviant för kolonisternas räkning, utskickad af drottningen till broderns undsättning. Med biträde af hans klokhet och energi lyckades Diego någorlunda återställa ordningen, i synnerhet sedan de värsta orostiftarne en natt satt sig i besittning af Bartolommeos tre karaveller och med dem återvändt till Spanien. Men en ny fara uppväxte samtidigt. Hispaniolas indianer, anförda af tappra caziker, hade slutit sig tillsammans mot de grymma främlingarne, och en allmän resning stod för dörren.

Det var sådan Columbus fann ställningen vid sin återkomst. En stor tröst var dock för honom att ha

64

Bartolommeo vid sin sida. Han utnämnde honom strax till adelantado, ståthållare, under sig, och båda bröderna grepo sig nu energiskt an med koloniens reorganisation. Men att angripa det onda i dess rot, det skändliga förfarandet mot infödingarne, därtill saknade Columbus både blick och vilja. I likhet med hela sin samtid ansåg han indianerna som ett slags underordnade väsen, skapade till slafvar, och i öfverensstämmelse med denna åsikt handlade han äfven. Den opartiska historien kan ej förneka, att det var Amerikas upptäckare som först gaf signalen till detta utrotelsekrig mot Antillernas och Lucayernas infödda befolkning, som på mindre än ett halft århundrade bortsopade den från öarna.

Han visste, att man i Spanien ifrigt väntade på de förespeglade rikedomarna, men han hade funnit intet af allt detta. Det enda man anträffat var bomull och tobak, men ingen synes då anat det värde dessa artiklar en dag skulle få. Bergen innehöllo väl guld, men det kunde ej fås utan tungt arbete.

Columbus föll då i en olycklig stund på det rådet att skicka öfver lefvande varor. Han lät anställa en razzia och därunder tillfångataga 500 indianer, män, kvinnor och barn, en hel bybefolkning med dess cazik. Dessa 500 instufvades i ett af de fartyg, Antonio de Torres fört öfver, och sändes, under konsignation till ärkebiskopen af Palencia, Fonseca, för att i Sevilla säljas till slafvar. Nästan alla dogo dock kort efter ankomsten af resans vedermödor, några, säges det, af grämelse. Till Isabellas heder bör nämnas, att hon uttalade ett starkt ogillande af amiralens åtgärd; men därvid synes det ha stannat, ty på Hispaniola sattes slafveriet ordentligt i system, och amiralen utdelade hela flockar af de olyckliga infödingarne som presenter bland sina män.

Columbus kom sjuk tillbaka från expeditienen till Cuba och Jamaica. Det osunda klimatet i förening med den ständiga själsspänningen hade undergräft hans eljes så

plansch vid 64

65

starka konstitution. I oktober insjuknade han allvarsamt och var i fem månader fjättrad vid sängen. När han uppstod från sjuklägret, var han mycket förändrad: han hade äfven genomgått en andlig kris. Redan förut hade de stora saker han utfört, och de underbara ödets växlingar han genomgått, småningom ingifvit honom den föreställningen, att han vore af Gud utkorad till det värf han ville utföra. Hädanefter är denna föreställning hos honom en fast öfvertygelse. Hans mission är ej längre att upptäcka länder åt spanska kronan eller någon jordisk makt, utan att återfinna det förlorade jordiska paradiset, åt kristenheten återeröfra Kristi graf och grunda Det nya Jerusalem. Redan i sitt bref till suveränerna efter återkomsten från första resan skrifver han: »Jag hoppas, att de (i Navidad) kvarlämnade under tiden skola samla så mycket guld, att Eders majestäter inom tre år kunna företaga Jerusalems återeröfring.» Han är en korsfarare midt i renässansen.

Men detta religiösa svärmeri gör honom aldrig blind för verkligheten eller dess fordringar; därtill är han i botten en allt för realistisk natur. Så ej heller nu. Bartolommeo, som under broderns sjukdom med kraft och klokhet fört styrelsen, har haft all möda att värja kolonien för indianerna, hvilka, anförde af den tappre och intelligente caziken Caonabo och hans bröder, länge hållit fältet mot de med eldgevär beväpnade spaniorerna.

Vid anblicken af koloniens fara vaknade åter den gamla kraften hos Columbus. Bröderna samlade allt stridbart manskap och ryckte i april 1495 ut emot fienden. De träffade honom ute på öppna slätten vid det nuvarande Matanza och slogo honom i grund.

Emellertid hade Margarite, Boil och de andra flyktingarne från Hispaniola anländt till Spanien och vid hofvet framfört de bittraste anklagelser mot Columbus och hans styrelse, och dessa anklagelser funno så mycket villigare öron som Columbi expedition hittills ej inbragt det minsta i statskassan, men däremot kostat stora summor. Man

66

beslöt utsända en särskild kommissarie för att undersöka förhållandena, och denne, hvars namn var Juan Aguado, anlände till Hispaniola i början af 1496.

Columbus beslöt då, hellre än att underkasta sig en sådan undersökning, framlägga sin sak för monarkerna personligen och inskeppade sig den 10 mars på Niña för att återvända till Spanien, dit han efter en lång resa ankom den 11 juni 1496. När han landsteg i Cadiz, var det ej mer den stolte amiralen med det högburna hufvudet de nyfikna åskådarne sågo: det var en franciskanmunk i kåpa och kapuschong med tåg om lifvet och böjdt hufvud.

Vid hofvet blef det Columbus ej svårt att rättfärdiga sig. Han behöfde blott hänvisa till det stora område han redan vunnit åt de båda kronorna, och de utsikter till nya upptäckter och eröfringar som öppnade sig, blott man ihärdigt fullföljde de redan gjorda. Det kunde ej slå fel, att man snart skulle finna Indiens rikedomar, och de skulle mer än belöna alla hittills gjorda ansträngningar. Den unga kolonien på Hispaniola måste understödjas för att ej gå under.

Man lyssnade välvilligt till honom och lofvade ställa honom i spetsen för en ny expedition. Det drog dock ut på tiden med dess utrustning, och det var först nära två år därefter, den 30 maj 1498, som Columbus med 6 karaveller och 200 mans besättning från den lilla sjöhamnen San Lucar de Barrameda i närheten af Cadiz afgick på sin tredje resa.

För att undvika en fransk flotta — Spanien var nu i krig med Frankrike — tog Columbus en omväg mot Azorerna och höll först därefter ned mot Madeira och Canarieöarna. På höjden af Ferro, den 21 juni, delade han

67

eskadern i två afdelningar om 3 karaveller hvar. Den ena, under befäl af Pedro de Arana, en bror till Beatriz Enriquez, Alonzo Sanchez de Carbajal och Giovanni Antonio Colombo, en af hans genuesiska släktingar, sände han härifrån direkt till Hispaniola. Själf höll han med de öfriga tre fartygen ned mot Capverdiska öarna, från hvilka han den 4 juli satte sydvästlig kurs utåt oceanen, för att denna gång träffa Indien på en sydligare breddgrad än hittills.

Efter 27 dagars segling, den 31 juli vid middagstiden, fick utkiken från mastkorgen i sikte tre bergtoppar väster ut. Det var ön Trinidad han sett. Som en blick på kartan visar, bildar denna ö mellan sig och Sydamerikas fasta land en stor instängd hafsvik, som genom två sund, Boca de Serpente i sydost och Boca de Dragon i norr, står i förbindelse med oceanen, och i hvilken den väldiga Orinoco genom många armar utgjuter sina vattenmassor. Fastlandskusten heter Paria och viken Pariaviken.

Efter en landstigning på Trinidad gick flottiljen den 4 augusti tvärs öfver viken och ankrade den 5 i hamnen Pato på dess västra kust. Columbus var vid denna tid lidande af en ögonsjukdom och kunde därför ej lämna fartyget, men han sände en afdelning af sitt folk under sin flaggkapten Pedro de Torreras i land för att taga det besittning för de spanska kronornas räkning. Det var Amerikas fasta land spaniorerna nu, söndagen den 5 augusti 1498, för första gången beträdde.

Att det var ett stort fastland han hade framför sig, därom var Columbus fullt öfvertygad. Med sin skarpa observationsförmåga hade han i Pariaviken iakttagit de mäktiga sötvattensströmmar, som från landsidan gingo fram genom den instängda hafsbukten och med oerhörd våldsamhet strömmade ut genom sunden, och däraf dragit den slutsatsen, att de endast kunde härröra från en väldig flod, som genomströmmade en stor kontinent. »Jag tror,»

68

antecknar han i journalen, »att detta land är terra firma, och att det jordiska paradiset ligger där.»

Columbus hade vid denna tid bildat sig en sällsam föreställning om jordens form. Han ansåg henne ej längre ha formen af ett klot, utan af ett päron. Den östra jordhalfvan, menade han, hade fullkomlig klotform; men den västra däremot företedde en »förlängning eller uppsvällning», alldeles som ett päron vid stjälken, och öfverst på denna uppsvällda del låge nu det jordiska paradiset. Den stora flod han upptäckt vore en af de, enligt bibeln, därifrån utgående floderna, och därmed vore äfven dess våldsamma fart förklarad.

Columbus var dock ej den förste europé som funnit Nya världens fasta land. För att ej tala om Leif och isländarne, hade året förut, en dag i juni eller juli 1497, en annan italienare, Giovanni Cabotto, vanligen kallad Cabot, med ett engelskt fartyg från Bristol på nytt upptäckt Labrador och möjligen äfven hela östra kusten af Nordamerika. Däremot äro de anspråk som efter Columbi död gjordes af Alonzo de Hojeda och Amerigo Vespucci att först ha upptäckt och beträdt just denna samma Pariakust fullkomligt ogrundade.

Från Pariaviken styrde flottiljen, efter en kort segling utmed kusten af Venezuela, rakt mot Hispaniola och anlände den 31 augusti till den af Bartolommeo anlagda nya staden San Domingo, på sydöstra kusten af ön.

Vid sin ankomst fann Columbus kolonien i stor fara. Bartolommeo hade all möda att värja sig dels mot indianerna, som åter rest sig under Guarionex, dels mot ett uppror, anstiftadt och ledt af öfverdomaren Roldan. Orsaken till båda revolterna var den gamla: utpressningarna och grymheterna mot den infödda befolkningen och snikenheten hos de spanska äfventyrarne, som ej kunde finna sig i den stränghet, hvarmed Bartolommeo upprätthöll ordningen. Förhållandena blefvo ej bättre efter Columbi ankomst. De båda bröderna hade under ett helt år

69

att kämpa mot dessa yttre och inre faror, och ställningen blef slutligen så allvarsam, att Columbus måste ingå en förödmjukande förlikning med den upproriske öfverdomaren.

Ingendera af bröderna ägde den karakterens blidhet och ädelhet, som vinner människors hjärtan. De voro båda, enligt samtidas utsago, sträfva och hårda män. Särskildt väckte det befallande sätt Columbus använde mot de stolta spaniorerna i hans följe deras hat. Han var aldrig populär. Följden blef nya anklagelser vid hofvet. Flyktingarne från Hispaniola beskyllde honom för att ha behållit för egen räkning det guld han låtit indianerna bryta åt sig i San Domingos grufvor, och att i allmänhet mer se på sin egen fördel än suveränernas.

Dessa klagomål, understödda af amiralens ovänner vid hofvet, gjorde sin verkan. Monarkerna beslöto skicka ut en ny kommissarie med oinskränkt fullmakt för att undersöka, om anklagelserna vore grundade, och utsågo härtill en af sina hofmän, Antonio Bobadilla.

Bobadilla beskrifves af samtida som en hederlig och from man, men synes ha varit ett inskränkt hufvud och framfor allt saknat den karakterens fasthet och omutlighet som ett sådant uppdrag kräfde. Ty när han den 23 augusti 1500 anlände till Hispaniola, var han på förhand intagen emot Columbus, och hans första åtgärd blef, ej att inleda en undersökning, utan att kasta alla tre bröderna Colombo i fängelse. Här fingo de sitta inspärrade i två månader, hvarefter de, i oktober, med kedjor om fötterna på karavellen La Gorda sändes öfver till Spanien. Alonzo de Villejo, en castiliansk ädling, åt hvars bevakning de voro anförtrodda, ville under resan låta aftaga Columbi bojor, men han tillät det ej, och det var med järnlänkar fastsmidda om fötterna som Amerikas upptäckare den 22 november 1500 fördes i land i Cadiz och jämte bröderna öfverlämnades åt stadens alcalde.

De båda monarkerna befunno sig just då i Granada. De hade knappt fått underrättelse om den skymfliga behandling den af Spanien så högt förtjänte mannen undergått, förr än de genast gåfvo befallning om hans och brödernas frigifvande och tillika sände honom ett nådigt bref, hvari de betygade honom sin fortfarande ynnest och inbjödo honom till Granada, hvarjämte de läto till honom utbetala 2,000 dukater.

Columbi stolta sinne hade dock fått en stöt, som ingen kunglig bevågenhet mer förmådde hela. Han såg sig tillika skjuten åt sidan, om ej förbisedd, och van som han varit att se sig föremål för allmän hyllning, kände han djupt detta tillbakasättande. Under de båda senaste åren, medan han legat på Hispaniola, upptagen af striderna med Roldan, hade stora händelser timat på upptäckternas område. Vasco de Gama hade året förut med rika laddningar återkommit från den världshistoriska färd, hvarunder han söder om Afrika framträngt till det verkliga Indien. Och samma år, 1499, hade ej mindre än fyra särskilda expeditioner utgått från spanska hamnar.

Först hade Alonzo de Hojeda och Juan de la Cosa, båda deltagare i Columbi första resor, upptäckt och befarit Sydamerikas norra kust på ömse sidor om Pariaviken, till Surinam i öster och Cabo de la Vela (väster om Maracaibosjön) i väster. Och några veckor före dem hade Perez Alonzo Niño, pilot på Marigalanta under Columbi första resa, framträngt till Cumana på kusten af Venezuela, liksom Hojeda öfver Pariaviken, och på kusten väster därom gjort en rik skörd af pärlor.

Den mest betydande af de båda årens resor var dock den som utförts, af Vicente Yañez Pinzon, den oss väl bekante befälhafvaren på Niña under Columbi första resa. Han hade med 4 fartyg från Capverdiska öarna hållit mot sydväst, passerat ekvatorn och i december 1499 på 5° s. br. upptäckt Brasiliens kust, tre månader före Cabral. Därifrån hade han följt kusten mot v.n.v., funnit

71

Amazonflodens mynningar och, liksom Columbus af Orinocos, af dess mäktiga sötvattensström, som gjorde sig märkbar långt ute i hafvet, slutit till tillvaron af en stor kontinent i väster. Men ännu delande den allmänna föreställningen, att det var Indien man hunnit, tog han för gifvet, att den väldiga floden var Ganges.

Kort efter Pinzon, och följande honom tätt i spåren, hade Diego de Lepe, äfven från Palos, befarit Brasiliens norra kust. Lepes expedition är märklig äfven därför, att Amerigo Vespucci tros med den ha gjort sin andra resa.

I april 1500, tre månader efter Pinzon, kom Pedralvarez Cabral till samma kust, ehuru något sydligare. Amiral på den portugisiska flotta, som skulle fortsätta Gamas verk i Indien, hade han från Guineakusten styrt en mer sydvästlig kurs och af ekvatorialström men förts mot Sydamerikas kust, som han under 18° s. br. träffade den 24 april. Han kallade det nyfunna landet Terra de Santa Cruz och hemskickade till Portugal ett af sina skepp med underrättelse om upptäckten, medan han själf med flottan i maj fortsatte färden öster ut.

Af Sydamerikas norra kust kände man således hela sträckan från Cap San Roque i sydost till Cap de la Vela i nordväst. Den återstående delen till Darienbukten befors redan året därpå, 1500, af Rodrigo Bastidas från Cadiz, som utsträckte sin färd ända till Panamánäset och Chiriquiviken, där Columbi sista upptäckt snart skulle ansluta sig till hans. På ett af Bastidas' fartyg befann sig som simpel matros en man, som sedermera spelade en stor rol just i dessa trakter: Vasco Nuñez Balbõa.

Af alla dessa spanska expeditioner, så rika på geografiska resultat, hade ingen mer än Niños gifvit materiel vinst. Hvarken guld eller kryddor hade af dem anträffats på den af dem befarna långa kuststräckan. Svikna i sina gyllene förväntningar, hade de på hemvägen, för att betäcka sina kostnader, gjort landgång på flere af de små Bahamaöarna och bortröfvat ett stort antal af deras befolkning, för

72

att i Spanien sälja dem till slafvar. Det af Columbus gifna föredömet bar sina frukter.

Under fångenskapen på Hispaniola och hemresan hade det religiösa svärmeriet ännu mer fått makt öfver Columbus. Han hade därunder flitigt studerat Gamla testamentet och vet sig nu vara af Gud utsedd att återeröfra Jerusalem och den heliga grafven. Förföljelserna mot honom vore därför ett trots mot Guds vilja. Under inflytelsen af denna stämning skref han i Sevilla, där han nu mestadels lefde, den märkvärdiga lilla skriften Libro de las Profecias, där han sammanfört och på värs återgifvit en mängd ställen ur Gamla testamentet, särskildt profeten Jesajas, som, förklarade han, oförtydbart förutsade Jerusalerns återeröfring. Denna vore nu kristenhetens största uppgift, och för den måste alla andra företag sättas å sido. Men man måste skynda sig, ty efter 155 år skulle den nya Stora floden komma och världen förgås; innan dess måste Kristi graf åter vara i de kristnes händer. Själf vore han af Gud utsedd att föra det stora verket igenom. Men därtill behöfdes guld, mycket guld, och en fjärde resa till Indien vore därför nödvändig, ej för att upptäcka nya länder, utan för att skaffa medel till det nya företaget, som med den Helige andes hjälp måste lyckas.

Denna skrift sände Columbus i form af bref till monarkerna, läggande dem på hjärtat deras plikt som kristna suveräner att af all makt understödja ett sådant företag. Han begärde tillika att ställas i spetsen för en ny expedition. Efter någon tvekan, och sannolikt mer af undseende än af verklig tro på saken, biföllo de hans begäran, och tre karaveller jämte ett mindre fartyg ställdes till amiralens förfogande. Men fartygen voro gamla och mindre sjödugliga och utrustningen i öfverensstämmelse därmed. Vid

73

det nya uppdraget var det villkoret fäst, att amiralen ej skulle få landstiga på Hispaniola och öfverhufvud endast ställa sin resa till alldeles obekanta länder.

På denna sin fjärde och sista resa, tillika den äfventyrligaste af dem alla, medtog Columbus sin yngre, nu fjortonårige son Hernan, hvilken jämte den äldre, Diego,

74

på Isabellas bekostnad, fått sin uppfostran och gjort sina skolstudier i Sevilla. Dessutom medföljde äfven, ehuru mot sin vilja, brodern Bartolommeo. Diego, som ägnat sig åt det andliga ståndet, stannade i Spanien. Besättningen, 140 man med befäl, var alldeles ny. Däribland befunno sig äfven 8 genuesare, amiralens landsmän. Denna gång medföljde inga hofmän.

Flottiljen gick den 11 maj 1502 till segels från Cadiz, tog den vanliga vägen öfver Canarieöarna och angjorde den 15 juni Martinique. Ett af fartygen hade under öfverresan sprungit läck, och för att få det repareradt gick amiralen, trots förbudet, till Hispaniola. Den nye ståthållaren, Nicolas de Ovando, hindrade honom dock att landstiga, och han måste nu i två veckor kryssa utmed kusten för att söka hamn. Han fann en sådan i tillräckligt god tid för att undgå en förfärlig storm, som den 14 juli rasade på kusten och för Columbi ögon begrof i djupet en hel spansk eskader, på hvilken hans gamla fiender Bobadilla och Roldan skulle återvända till Europa.

Sedan han här nödtorftigt reparerat sina fartyg, stack han ut till sjös igen, passerade sundet mellan Hispaniola och Cuba, höll så västlig kurs till Jardinez de la Reyna och härifrån sydvästlig, i akt och afsikt att träffa på nya land. Den 30 juli befann han sig också i närheten af fastlandet: det var den stora halfön Honduras' norra kustlinie han såg framför sig. Följande dag, söndagen den 31 juli, lade han till vid den lilla ön Guanajo strax utanför kusten. Här träffade han tillsammans med köpmän från Yucatán, hvilka med sina kanoter äfven lagt till vid ön. Deras af urhålkade trädstammar gjorda farkoster voro lastade med en myckenhet varor, som förrådde ett vida högre kulturtillstånd än det Columbus hittills träffat bland infödingarne, däribland bomullstäcken i lysande färger, konstrikt snidade träkärl, skålar af marmor, knifvar och yxor af obsidian samt träsvärd, med intälld skarp egg af samma

75

material. På spaniorernas fråga hvarifrån de voro, pekade de mot väster.

Hade Columbus följt denna fingervisning, skulle han inom ett par dagar hunnit kusten af Yucatán och där träffat på en civilisation, som för första gången skulle gifvit verkligt stöd åt hans tro att han befunne sig i Indien. Där skulle han säkerligen äfven fått underrättelse om Mexiko. Nu befäste den honom endast i hans åsikt, att Marco Polos Cathay låge i närheten, och att, om han fortsatte mot söder, han skulle träffa på ett sund, som förde in i Indiska oceanen.

Sedan han vid Punta de Caxinas, i närheten af det nuvarande Truxillo, gjort en landstigning på den motliggande kusten af Honduras, vände han därför stäfven mot öster. Här mötte honom förfärliga stormar och tropiska oväder, med hvilka han i månader nästan oafbrutet hade att kämpa, och som flere gånger voro nära att sända hans bräckliga fartyg ned i djupet. Först efter en månads strid med storm och ström nådde man ändtligen den 12 september Honduras' östligaste udde, som Columbus med lättadt hjärta kallade Gracias à Dios. (Gud vare tack och lof!) Fartygen voro illa ramponerade, folket utmattadt af ansträngningar, och själf låg amiralen febersjuk, men hade icke dess mindre från sin säng på däck ledt fartygets manöver.

Seglingen mot söder utmed Honduras' östra, låga kust gick nu lättare, och när man svängde om mot öster utmed kusten af den nuvarande staten Costa Rica, träffades omsider en trygg hamn, indianbyn Carial, i trakten af det nuvarande Greytown, där Columbus kunde skänka sitt folk en behöflig hvila och låta hjälpligt reparera fartygen, medan den infödda befolkningens vänlighet satte honom i stånd att åter fylla sina starkt medtagna proviantförråd.

De små floderna som föllo ut på kusten visade sig vara guldförande, men det vore ett intet, sade infödingarne,

76

mot den guldrikedom, som funnes i länderna längre i sydost. Fortsättande färden, kom den lilla flottiljen den 7 oktober till Chiriquibukten på gränsen mellan staterna Costa Rica och Panama, en af de många vikar som skära in på dessa staters bergiga kust. På vikens östra sida låg landskapet Aburema, sedan kalladt Veragua. Här landsteg Columbus.

Sedan han trädt i vänlig förbindelse med infödingarne, fick han af deras cazik eller kvibian höra, att man efter 9 dagsresor åt söder tvärs igenom landet komme till en annan ocean och ett vid den beläget land, kalladt Ciguara, rikt på guld, koraller och kryddor. Columbus var således ej okunnig om närheten af ett annat haf; men, i enlighet med sin gamla teori, som alltjämt vilseledde honom, tviflade han ej ett enda ögonblick, att detta nya haf, hvarom infödingarne talade, var Indiska oceanen, och han beräknade nu, att han ej hade mer än 10 dagsresor till Ganges. Han var tillika öfvertygad, att han nu befann sig på östra kusten af Det gyllene Chersonesus — halfön Malakka — och det gällde nu först och främst att finna sundet, som omkring dess södra udde förde in i oceanen på andra sidan.

Han lämnar därför Veragua i slutet af oktober utan att närmare undersöka det och fortsätter mot öster. Men tropikernas stormar falla åter öfver honom i hela sin förfärliga våldsamhet. Han måste gång på gång söka hamn, men ovädret rasar alltjämt. Slutligen, på höjden af det egentliga Panamanäset således ungefär samma longitud dit den öster ifrån kommande Bastidas för två år sedan framträngt — ser han sig nödsakad att vända om och hinner lyckligt åter Veragua med sönderslitna segel och läckande skeppsbottnar i januari 1503.

Sedan han af infödingarne fått veta, att guldrika trakter funnes i väster, skickade han Bartolommeo dit med en stark afdelning för att söka efter den dyrbara metallen. De funno guldsand i alla vattendrag, men af egentlig guldmalm mycket litet. Man fick sedan veta, att det rikaste

77

guldfältet låg inom Veragua själf, och att den sluge caziken, för att vända deras uppmärksamhet därifrån, visat dem längre inåt landet. Columbus beslöt nu anlägga en koloni på stranden af den lilla floden Belen, som faller ut Chiriquiviken, och lämna Bartolommeo med nödigt manskap kvar för att samla guld, medan han själf återvände till Spanien för att skaffa förstärkning.

Infödingarne åsågo med oro dessa anstalter. De misstänkte de hvites afsikter och beslöto öfverfalla och förstöra kolonien. Columbus fick dock i så god tid kännedom om deras plan, att han kunde föra tre af fartygen ut ur floden och lägga dem för ankar utanför barren vid inloppet. Men de nyuppförda husen stuckos i brand, en af hans skeppskaptener blef jämte en båtbesättning dödad, och brodern, Bartolommeo, hvars fartyg ännu låg kvar uppe i floden, omringad af fiender och afskuren från den öfriga expeditionen, befann sig med de sina i den yttersta fara. Efter en hel veckas okunnighet om hans öde lyckades Columbus sätta sig i förbindelse med honom och beordra honom att utrymma kolonien — den käcke Pedro Ledesmo simmade med ordern genom bränningen — och hade snart den glädjen att se brodern med sitt manskap, som förskansat sig på stranden, ombord hos sig; fartyget hade dock måst gifvas till pris.

Columbus gick nu till sjös med de tre öfverblifna fartygen och vände stäfven åter mot öster för att fortsätta sökandet efter det hemlighetsfulla sundet. Det var nu början af april 1503. Men fartygen befunno sig i det bedröfligaste skick: bottnarna voro som såll genomborrade af skeppsmasken och läckte förfärligt, båtarna voro sönderslagna eller bortspolade, tackel och tåg sönderslitna. Redan i Puerto Bello, en af de hamnar han på förra resan besökt, måste ett af fartygen, såsom alldeles sjöodugligt, kvarlämnas, och de två öfriga voro ej i mycket bättre skick. Han framträngde dock ända till Darienbukten.

78

Inseende, att de båda fartygen ej mycket längre skulle kunna hålla sjön, satte han här kurs mot norr för att, om möjligt, uppnå Jamaica. Stormen dref dock de nästan redlösa fartygen väster om denna ö upp under kusten af Cuba. Han försökte uppnå dess sydvästra udde, för att norr om de båda stora öarna hinna San Domingo eller Isabella. Men stormen slungade de båda nötskalen åter mot söder, och på sjunkande kölar uppnådde den af ansträngningar uppgifna skaran den 25 juni i sista ögonblicket Jamaicas strand, där Columbus lät sätta de vattenfyllda fartygen på land. Endast däcken syntes öfver vattenytan. Den lilla viken där strandningen ägde rum heter nu Cristovalsbukten; Columbus kallade den Santa Gloria.

I det kritiska läge hvari han nu befann sig återfick Columbus hela sin gamla kraft och rådighet. Han var aldrig större än under detta år på Jamaica. Proviantförrådet var upprymdt och förbindelsen med Hispaniola afskuren genom fartygens strandning. Till all lycka fann han infödingarne vänligt sinnade. De förmåddes att lämna lifsmedel i utbyte mot europeiska varor och prydnader, och Diego Mendez, en af amiralens hängifnaste män, sändes inåt ön för att från de aflägsnare byarna anskaffa ytterligare proviant. Han lyckades väl häruti, och för en tid voro de svåraste brödbekymren aflägsnade.

Det återstod nu att söka få hjälp från Hispaniola och underrätta ståthållaren Ovando om deras nödställda läge. Äfven härtill erbjöd sig Mendez. Tillsammans med genuesaren Bartolommeo Fiesco steg han en dag i augusti ombord på två stora indianska sjökanoter, hvardera bemannad med 6 spaniorer och 10 indianska roddare. Färden gick lyckligt, och efter fem dygns oupphörlig rodd uppnådde de utmattade båtbesättningarna Haitis västligaste udde, Cap San Miguel, nu Cap Tiburon. Händelsen gjorde att ståthållaren just nu befann sig på en resa i västra delen af ön, och Mendez framförde till honom sitt ärende. Ovando, som misstänkte en list af amiralen för att få

79

komma tillbaka till sin gamla provins, ville ej sätta tro till berättelsen, men skickade dock längre fram på året, på Mendez' ifriga föreställningar, ett fartyg till Jamaica för att göra sig närmare underrättad om verkliga förhållandet. Fartyget stod under befäl af Diego de Escobar, en af Columbi fiender. Denne lade väl till vid ön och förvissade sig om de skeppsbrutnes nödställda läge, men gick strax till segels igen, sedan han lofvat, att ett större fartyg snart skulle komma och hämta dem.

Columbi ställning var nu nästan hopplös. Indianerna vägrade att lämna mer lifsmedel, myteri utbröt bland hans officerare och manskap under ledning af de båda bröderna Porras, och själf låg han febersjuk. Han hade endast sin bror Bartolommeo och ett litet antal trogne att lita på. Det var vid denna tid Columbus genom förutsägande af en månförmörkelse (den 29 februari) skall ha injagat skräck hos infödingarne och genom detta tecken till deras gudars vrede förmått dem att åter förse honom med lifsmedel.

Men myteriet blef honom svårare att bekämpa, och det kom slutligen den 8 maj 1504 till öppen strid mellan de båda partierna. De upproriske blefvo här slagne och deras anförare, Francisco Porras, tillfångatagen. Denna fara var sålunda lyckligt besvuren, men den väntade hjälpen hördes ännu ej af. Det var först den 28 juni som ett af Mendez med stora ansträngningar befraktadt fartyg anlände till redden utanför Santa Gloria, upptog de skeppsbrutne och förde dem till San Domingo. Efter en månads vistelse här anträdde Columbus med Hernan och Bartolommeo återresan till Spanien, dit han efter en stormig resa anlände i början af november 1504.

Det var Columbi sista resa. Med brutna krafter och brutet mod återkom han till Sevilla. Han såg sig öfverallt

80

glömd. Man bemötte honom med kall höflighet, det var allt. Saken var, att nya stora händelser trängt hans bragd i bakgrunden.

Det var framför allt ett namn, kring hvilket tiden för ett ögonblick samlat all sin popularitet: det var Amerigo Vespucci's. Född i Florens 1451 och son af en notarie, hade han genom en farbrors försorg fått en grundlig bildning i fädernestadens bästa läroanstalter, och särskildt astronomi och kosmografi förvärfvat sig mindre vanliga kunskaper. Han hade sedan ägnat sig åt handeln och 1493 fått anställning hos det stora italienska handelshuset Berardi i Sevilla, som för kronans räkning öfvertagit utrustningen af Columbi båda första expeditioner. Han hade denna egenskap haft förbindelser med amiralen och härigenom fått lust för sjöupptäckter. Sin första resa säger han själf sig ha gjort 1498, men hans berättelse därom är mycket dunkel. Den andra gjorde han året därpå, ovisst om med Alonzo de Hojeda eller Diego de Lepe, ty Vespucci hade för sed att aldrig nämna namnet på de befälhafvare han medföljde. Den gick alltså till nordöstra eller norra kusten af Sydamerika. Hvad han sett under denna resa berättade han mycket lifligt i bref till vänner i Florens, gonfalonieren Soderini och Pierfrancesco dei Medici. Brefven trycktes och väckte allmän förtjusning.

Detta blef ännu mer fallet med det bref, där han skildrade en följande resa, som han 1501—1502 gjort med en portugisisk expedition till det nyupptäckta Brasilien, först som astronom, men sedan som befälhafvare på ett af fartygen. Han hade under denna resa befarit Sydamerikas hela östra kust från Cap San Roque ända ned till 52° s. br., således varit helt nära att upptäcka det af Magalhaens aderton år därefter funna sundet. Under resan hade Rio Janeiro-viken upptäckts den januari 1502. Från Falklandsöarna hade kosan ställts tvärs öfver Atlanten till Serra Leone och därifrån tillbaka till Lissabon.

plansch vid 80

81

Resultaten af denna resa voro i sig själfva stora, men intresset for dem ökades ännu mer genom de glödande färger hvari Vespucci skildrade naturen i de nya länder han sett, samt de förvånande saker han hade att berätta om invånarnes seder och lefnadssätt. Det till Pierfrancesco dei Medici ställda brefvet väckte ett ofantligt uppseende och öfversattes snart på franska, tyska och engelska. Amerigo Vespucci var dagens hjälte och firades som upptäckare af en Ny värld. Ty detta namn hördes nu för första gången som benämning på de nyupptäckta länderna väster. Fri från de förutfattade meningar som hela tiden skymde Columbi blick och vilseledde honom, hade florentinaren snart öfvertygat sig, att ett land med så stor kustutsträckning och så väldiga floder måste vara en stor kontinent och en helt annan än den Gamla, ty hvad han här såg stämde alls icke till hvad man kände om Indien.

Men när Columbus kom hem från sin sista resa, hade äfven hans rivals stjärna börjat blekna. Vespucci hade förelagt Manuel I den stora planen att uppsöka det sund, som söder om den nya kontinenten måste föra ut i oceanen på andra sidan, och en för detta ändamål utrustad stor expedition, under befäl af Gonzalo de Coelho, afgick verkligen från Portugal i juni 1503. Men missämja uppstod mellan Coelho och Vespucci, som hade befälet på ett af fartygen, amiralsskeppet förliste, flottan skingrades, och sedan Vespucci i två månader förgäfves inväntat Coelho på den utsatta mötesplatsen, återvände äfven han till Portugal.

Expeditionens hufvudsyfte var helt och hållet förfeladt. Dess enda resultat var, att Vespucci på 18° s. br. anlagt en koloni, den första i Brasilien. Vid hemkomsten ogunstigt mottagen, lämnade han Portugals tjänst och ingick i Spaniens, där han under titeln piloto mayor utnämndes till chef för sjökarteväsendet. Denna befattning innehade han till sin död 1512.

82

Händelsen förde 1505 de båda världsupptäckarne tillsammans i Sevilla, och de kunde då utbyta erfarenheter af lyckans och popularitetens ostadighet. I ett bref, som Columbus efter detta möte skref till sonen Diego, yttrar han om florentinaren: »Vespucci har visat sig mycket artig emot mig. Det har gått den förträfflige mannen som så många andra: lyckan har vändt honom ryggen; ej heller han har för hvad han gjort fått den lön han förtjänat.»

Bitterheten i dessa ord saknade ej sitt berättigande. Vi ha sett, hur Columbus efter händelserna på Hispaniola i slutet af år 15O0 blifvit beröfvad den honom formligt tillerkända styrelsen öfver de nyupptäckta länderna. Så länge hans beskyddarinna drottning Isabella lefde, hade man dock ej rört vid de inkomster han ägde uppbära därifrån. Men Isabella var nu död, och den hushållsaktige Ferdinand gaf i hemlighet befallning om deras indragande till kronan. Den gamla sägnen om den fattigdom, hvari Amerikas upptäckare skulle framleft sina sista år, är dock fullkomligt ogrundad. Enligt hans egna bref från denna tid, skickade han sonen Diego, som var anställd vid hofvet och umgicks i landets förnämta kretsar, anvisningar å stora summor på italienska bankirer i Sevilla, och vid sin död lämnade han efter sig en förmögenhet, som satte sonen i stånd att gifta sig i en högättad, men fattig adlig familj. Columbi armod på hans sista dagar hör sålunda helt och hållet till legendens område.

På några nya upptäcktsfärder tänkte han ej mer. Hans sista år voro helt och hållet upptagna af sträfvandet att återfå sina suveräna rättigheter och trygga sin ätts framtid, och för detta ändamål hade han redan genom en formlig akt gjort all sin egendom jämte alla sina titlar och värdigheter till ett fideikommiss. Drömmen om den heliga grafvens återeröfring var trängd åt sidan, och genuesarens praktiska sinne hade åter fått öfverhand. Det hade i själfva verket aldrig öfvergifvit honom, ej ens när han var

83

som mest fördjupad i religiös mysticism. Så skrifver han en dag under fjärde resan till en vän i Spanien: »— — Guld är dock det yppersta af allt. Med guld skapar man rikedomar, och med dem gör man här i världen allt hvad man vill. Ja, med dem kan man till och med sända själar till paradiset. — — »

Liksom för många år sedan, följde Columbus nu åter som supplikant hofvet från stad till stad: från Sevilla till Granada, från Granada till Segovia och Valladolid, men utan att lyckas bli mottagen af Ferdinand. Ej ens hans skriftligen gjorda anbud att till förmån för Diego afsäga sig sina rättigheter vann gehör.

Våren i 1506 har han sålunda med hofvet kommit till Valladolid. Här svika honom krafterna helt och hållet, och han känner slutet nära. De båda sönerna äro hos honom i hans sista stunder, och det är i Diegos armar Amerikas upptäckare den 21 maj 1506 utandas sin sista suck.

84

Dödsfallet synes knappast ha tilldragit sig någon uppmärksamhet. I hela Spanien talades då ej om något annat än det unga fursteparets ankomst från Nederländerna, och grafklockan som ljöd från det lilla klosterkapellet öfverröstades af glädjeklockorna från alla Valladolids kyrkor.

Svepta i munkkåpan, enligt amiralens sista vilja, nedsattes hans kvarlefvor i det närbelägna franciskanklostrets grafhvalf och förblefvo här tills Diego Colon två år därefter lät föra dem till det på Guadalquivirs strand, nära Sevilla, belägna kartusianklostret Santa Maria de las Cuevas, där de länge förvarades i ett särskildt kapell. Trettio år därefter lät Diegos enka, vice drottningen af Indien Maria de Colon y Toledo, öfverföra dem till San Domingo, där de nedsattes i ett grafhvalf under koret.

Ännu i slutet af följande århundrade kunde man utvisa stället där Amerikas upptäckare hvilade, men i det adertonde blef det helt och hållet glömdt, och när forskare i vårt eget sekel sökte återfinna det, var kyrkans kor, i följd af de jordbäfningar som på 1700—talet hemsökt ön, endast en ruin. Bland gruset af det instörtade grafhvalfvet var det fruktlöst att söka stoftet af Columbus och hans där äfvenledes begrafna tidigare ättlingar. I Havannas katedral kan främlingen visserligen ännu i dag se ett grafmonument öfver Amerikas upptäckare, men det är endast ett cenotafium: Columbi ben ligga ännu under den jättevård, som bildas af San Domingos grusade katedral.

Columbi dröm om en lysande framtid för sin ätt gick i fullbordan. Hans son Diego återfick redan 1508 alla faderns värdigheter och titlar med samma ärftliga rätt som ursprungligen gifvits denne. Som amiral och vice konung

85

styrde han det stora koloniriket till sin död 1528. Från hans giftermål med en dotter af det hertigliga huset Alba härstammar en mängd lysande ätter, befryndade ej blott med det spanska, utan äfven med de portugisiska och engelska konungahusen. Diegos son Luis, en libertin af vildaste slag, sålde 1536 till Carl V för en årlig pension af 25,000 dukater och titeln hertig af Veragua alla sina suveräna rättigheter med bibehållande endast af de tomma titlarna. Columbi ätt utgick på mansidan 1578 med hans sonsons son Diego, men fortlefver på kvinnolinien ännu i dag.

Båda bröderna, Bartolommeo och Diego, dogo ogifta. Det samma var äfven fallet med Hernan Colon, sonen med Beatriz Enriquez. Hernan var en ädel karakter med ett fint bildadt väsen, utan all ärelystnad. Han användes af Carl V i diplomatiska värf, men ägnade sig helst åt studier och samlande af ett bibliotek, som var ett af de utsöktaste och dyrbaraste någon enskild den tiden ägde. Det är honom man tillskrifvit den starkt romantiserade lefnadsteckning öfver fadern, som bildat uppränningen till nästan alla äldre och nyare biografier öfver den store genuesaren. I det Colombinska biblioteket i Sevilla, som jämte faderns och farbroderns innesluter en god del af Hernans bref och bokskatter, försedda med anteckningar af hans egen hand, ha dock forskarne förgäfves sökt manuskriptet till ett sådant arbete eller ens en därpå syftande anteckning. Han dog 1538.

Columbus skref gärna och mycket. Man har ännu af honom i behåll 64 promemorior, bref, brefutdrag och berättelser, 23 af dem skrifna med hans egen hand. Dessutom anteckningar af honom i fyra från de äldsta pressarna

86

utgångna små volymer, som tillhört honom. Hertigens af Ossuña bibliotek i Madrid förvarar Las Casas' sammandrag af hans skeppsjournal på första resan — originalet är förloradt — samt den fullständiga originaltexten till journalen under den tredje. Huru berättelsen om den första resan genast spriddes och öfversattes på många språk, ha vi redan omnämt. Han anlitade äfven för egen räkning pressen, och utom den märkvärdiga Libro de las Profecias kommo äfven några andra af hans afhandlingar ut på trycket.

Karakteristisk är den mystiska underskrift han ytterst noggrant präntade under alla sina bref. Den utgör i själfva verket en rebus, som varit föremål för många tydningar. Den hade följande utseende:

S.
S. A. S.
X. M. Y.
X_PO FERENS.

Den sista raden är förnamnet Cristoforo, tillika namnet på helgonet som bar Christusbarnet öfver vattnet, med en underförstådd antydan, att äfven han, Columbus, burit Christus öfver oceanen till hedningarne i väster. De tre närmast ofvan stående bokstäfverna anses vara initialerna till namnen Christus, Maria och Yoseph, och slutligen skola de fyra öfre, enligt en tydning, beteckna Supplex Servus Altissimi Servatoris (Den helige frälsarens bönfallande tjänare).

Något tillförlitligt porträtt af Columbus finnes icke. Äfven de, sinsemellan så olika afbildningar af honom som finnas i marinministeriet och nationalbiblioteket i Madrid äro målade flere år efter hans död. Någon föreställning om den store genuesarens yttre kunna vi dock göra oss af den teckning, som influtit i en bok af sekreteraren vid den venezianska beskickningen i Spanien Angelo Trivigiano, hvilken 1501, efter hans återkomst från den

87

tredje resan, träffade Columbus i Sevilla och hade flere samtal med honom. »Amiralen», skrifver han, »är en högväxt, kraftigt bygd, ännu upprätt gestalt. Ansiktet är aflångt, med hög färg på de fräkniga kinderna, näsan krökt, de klara blå ögonen fulla af lif. Håret ursprungligen rödt, har under de senare åren grånat.»