| 362 |
V.
När Mefistofeles återvänder, undertecknas överenskommelsen mellan Faust och helvetet.
Knappt har han med en droppe blod skrivit sitt namn, förrän Mefistofeles sänder ett ilbud för att mäla Lucifer den viktiga händelsen. Vid dennes hov samtalas om nästan intet annat, ty det gäller ju ett vad, som Herren nedlåtit sig till att ingå med avgrunden. Vinner denna, med vilket leende skall icke Mefistofeles då vid nästa mottagning i himmelen träda inför den Gamle, och med vilken konst skall icke då till och med hans rygg i sina bugningar vittna om triumfen!
Överenskommelsen i sina allmänna drag lyder:
Mefistofeles skall i detta liv vara Fausts ödmjuke tjänare; mötas de i ett annat, skall Faust vara hans.
Det är, märk väl, icke sagt, att de skola mötas hinsides. Mefistofeles vet bäst, att därom kan intet stadgas. Här gäller en högre lag: den på vilken vadet med Herren vilar. Faust skall avhändas sin själsadel: då är han förtappad, annars icke.
| 363 |
Men Faust har undertecknat utan tysta undanflykter, utan dolt hopp om frälsning. Varom ej, skulle han redan nu trätt förnedringens väg och satt foten på slänten till avgrundssvalget.
Ur denna jord sprang upp vad fröjd jag kände,
och denna solen lyser mitt elände;
är dem jag lös och ledig, hände
vad hända må och hända vill!
Faust vill ut, ut i det fria att där vara fri. Han vill sänka sin själ i det skapade och leva dess djupaste liv, han vill älska, han vill veta, han vill gripa med kraftig hand in i sitt släktes öde och slå ett väldigt slag för det rätta och goda, innan hans arm domnat. Och detta vill han ej av lystnad till vad man på detta stoftgrand, som en dag varder öde, kallar odödligt namn. Härligast är att okänd verka gott. Det gör Gud, som endast så vittnar om sig, att han gör väl emot oss.
Det är vad Faust åtrår. Kan han ej vinna det
utan helvetets hjälp, så yrkar han på den, och
är världslagen sådan, att han skall förspillas därför,
att han hugnat sin andes högsta krav, finner han
sig i domen.
