(Theseus, Hippolyta, Philostrat och svit uppträda),
Thes.
Snart kommer, skönaste Hippolyta,
Vår bröllopstimma; fyra glada dagar
En annan måne bringa oss; men ack,
Hur trögt försvinner ej den gamla månen!
Den stäfjar mitt begär, en stjufmor lik,
Som tär i evighet på stjufsons räntor.
Hipp.
Snart dyka fyra dar i nätters djup,
Snart drömma fyra nätter tiden bort,
Och då skall månen, som en silfverbåge
På himlen nyspänd, skåda ned uppå
Vår bröllopsqväll.
Thes.
Gå, Philostrat, och kalla
All ungdom i Athen till lustbarheter;
Väck munterhetens qvicka ande opp,
Och visa svårmod bort till jordafärder,
Den bleka gästen passar ej vår ståt.
(Philostrat går).
Hippolyta, jag friade till dig
Med svärd i hand och vann med våld din kärlek;
Nu gör jag bröllop i en annan ton,
Med prakt och ståt, triumf och gästabud.
(Egeus, Hermia, Lysander och Demetrius uppträda).
Eg.
Hell dig, o Theseus, vår store hertig!
Thes.
Tack Egeus: hvad nytt har du att säga?
Eg.
Jag kommer full af harm att föra klagan
Emot mitt barn, min dotter Hermia. –
Kom fram, Demetrius! – Min ädle hertig,
Åt denne man jag lofvat bort min dotter. –
Kom fram, Lysander! – Men, min dyre prins,
Den här min dotters hjerta har bedårat.
Du, du, Lysander, verser smög till henne
Och bytte kärleksskänker med mitt barn:
Du sjöng i månsken under hennes fönster
Med hycklarstämma hycklad kärleks visor,
Och stal dig in i hennes fantasi
Med ringar af ditt hår, med bjefs och grannlåt,
Buketter och konfekt och annat strunt,
Som frestar hårdt en oerfaren ungdom:
Så stal med falskhet du min dotters hjerta,
Och bytte bort den lydnad hon mig skyller
I trotsig envishet. – Min dyre prins,
Om hon ej här inför ers höghet ger
Demetrius sitt ja, så kräfver jag
Urgammal rätt, så sant som hon är min,
Att döma henne sjelf, och domen blir:
Att gifta sig med honom eller dö,
Ty så är lagens bud i slika fall.
Thes.
Nå, Hermia, var klok, min vackra flicka:
Du bör uti din fader se en Gud;
Han har din skönhet bildat, och mot honom
Du endast är en prägel uti vax,
Som han har stämplat; i hans makt det står
Att skona bilden eller den förderfva.
Demetrius är ju en hygglig karl.
Herm.
Så är Lysander ock.
Thes.
Ja, i sig sjelf.
Men nu då han din fader ej behagar,
Så får du mera tycka om den andre.
Herm.
O, såge dock min far med mina ögon!
Thes.
Ditt tycke måste efter hans sig rätta.
Herm.
Ers höghet, jag besvär er, tillgif mig.
Jag vet ej, af hvad kraft jag djerfhet fått,
Ej heller hur min blygsamhet det höfves,
Att inför er försvara mina tankar;
Men jag besvär ers nåd att säga mig,
Hvad värst kan hända mig, ifall jag vägrar
Att mig förena med Demetrius.
Thes.
Att gå till döden, ser du, eller ock
Afsvärja dig för evigt männers sällskap.
Hör nu ditt hjertas röst, mitt vackra barn,
Betänk din ungdom, pröfva väl ditt blod,
Och säg, ifall din faders val du afslår,
Om du kan härda ut i nunnedrägt,
För evigt spärrad in i dunkelt kloster,
Och sjunga ofruktsam i all din dar
Till kylig måne dina matta hymner.
O, trefaldt salig den som späker blodet
Och går som jungfrupilgrim genom lifvet!
Dock är en plockad ros mer jordiskt säll,
Än den som vissnar på sitt jungfrutörne,
Gror, lefver, dör i helgonensamhet.
Herm.
Så vill jag gro, så lefva och så dö,
Förr än jag ger mitt jungfruliga fribref
I våld åt den, hvars tunga ok min själ
Ej villigt hyllar som sin herrskare.
Thes.
Tag dig betänketid till nästa ny,
Den dag som åt min älskade och mig
Besegla skall det eviga förbundet:
På denna dag bered dig till att dö,
För det du varit tredsk emot din fader,
Dö eller gifva vid Dianas altar
För evigt ensamhets och kyskhets löfte,
Så framt du ej Demetrius tar till man.
Dem.
Lyd, hulda Hermia; Lysander, uppgif
Ditt tomma anspråk för min starka rätt.
Lys.
Demetrius, du har ju fadrens kärlek:
Låt mig få hennes; gift dig du med honom.
Eg.
Rätt sagdt, du smädare, han har min kärlek;
Hvad mitt är skall min kärlek honom gifva,
Och hon är min, och all min rätt till henne
Afstår jag till Demetrius.
Lys.
Min prins,
Till härkomst är jag lika god som han
Och lika rik, ja rikare i kärlek;
Min lycka står i allo lika högt,
Om icke högre än Demetrii.
Och, hvad som gäller mer än detta allt, –
Jag älskad är af sköna Hermia.
Hvi skulle icke jag stå på min rätt?
Demetrius – jag svär det vid hans hufvud –
Till Nedars dotter Helena har giljat
Och vunnit hennes själ; den stackars flickan
Nu svärmar, svärmar i afguderi
För denna flygtiga och falska mannen.
Thes.
Jag tillstår, att jag detta hört samt tänkt
Att derom tala med Demetrius;
Men, öfverhopad utaf göromål,
Jag glömde bort det. Kom, Demetrius,
Kom, Egeus, J skolen följa mig,
Jag enskildt något har att säga er.
Du sköna Hermia, bered dig på
Att efter fadersvilja lämpa nycker:
Ty annars döms du utaf lagarna,
Dem vi i ingen måtto kunna ändra,
Till döden eller till ett nunnelöfte. –
Kom, min Hippolyta, kom, älskade!
Demetrius och Egeus, följen mig!
Jag uppdrag har för er angående
Vår bröllopsfest, samt något att förtälja,
Som på det närmaste er sjelfva rör.
Eg.
Pligtskyldigt och med fröjd vi följa er.
(Theseua, Hippolyta, Egeus, Demetrius och sviten gå).
Lys.
Min älskade, hvi är din kind så blek?
Hur kunna rosor der så hastigt vissna?
Herm.
Kanske i brist på regn; ack, nog jag kunde
Med mina ögons skurar vattna dem.
Lys.
Ve mig! så vidt jag nånsin läst i böcker,
Och nånsin hört i sagor eller häfder,
Rann aldrig trogen kärleksbölja lugnt;
Ty än det var en olikhet i börd –
Herm.
O ve, den höge kopplas vid den låge!
Lys.
Än ville åldren icke riktigt passa –
Herm.
O qval, för gammal giftas med för ung!
Lys.
Än allt berodde utaf fränders val.
Herm.
O helvete!
Att välja älskare med andras ögon!
Lys.
Och var det också sympati i valet,
Kom krig och död och sjukdom stormande,
Och kärleksfröjd svann hän liksom ett ljud,
Tunn som en skugga, flygtig som en dröm,
Snabb som i kolsvart natt en ljungeldsstråle,
Som i en blink utvecklar jord och himmel,
Och förr än menskan hinner säga – se!
Uppslukas den af djupa mörkrets käftar;
Så grumlas bort hvad klart är här i verlden.
Herm.
Om såleds trogen kärlek jemt blef störd,
Så står det väl som lag i ödets bok.
Låt derför oss vår pröfning tåligt bära,
Emedan dagligt qval hör kärlek till,
Så visst som tårar, suckar, drömmar, böner
Jemt gå den arma lidelsen i spåren.
Lys.
Ett godt beslut; men hör mig, Hermia!
Jag har en gammal faster, som är enka;
Hon är förmögen och har inga barn.
Sju mil ifrån Athen är hennes boning,
Och hon mig älskar som sin egen son.
Der, hulda Hermia, jag äktar dig;
Till denna ort ej hårda lagar kunna
Förfölja oss: om nu du älskar mig,
Smyg från din faders hem i morgon qväll
Och uti skogen, knappt en mil från staden,
Der jag en gång med Helena dig mötte
En morgon arla uti festlig Maj,
Der vill jag vänta på dig.
Herm.
Min Lysander!
Jag svär dig vid Cupidos bästa båge,
Och vid hans bästa pil med gyldne udden,
Vid kärleksdufvors oskuldsfulla tro;
Vid allt som knyter själ vid själ i ro;
Och vid den eld, som brände Dido ned,
När falsk Æneas sågs på segelled;
Vid alla band, som nånsin män ha kränkt,
Till antal fler, än qvinna nånsin tänkt: –
På samma plats, som du har anvist mig,
Jag troget skall i morgon möta dig.
Lys.
Håll ord, du hulda! – Helena der kommer.
(Helena kommer)
Herm.
Hell, sköna Helena! Hvarthän min vän?
Hel.
Skön, säger du? tag detta skön igen!
Demetrius dig älskar, sälla sköna;
Din blick hans stjerna är, han ej kan röna
En melodi så ljuf som den, som far
Med balsamdoft från dina läppars par,
Mer rik på klang än lärkan i sin sommar,
När hvete grönskar och när hagtorn blommar.
En sjukdom smittar: o, om så det vore
Med ditt behag, jag dig i famnen fore!
Min blick af din då skulle smittad bli,
Min tunga af din tungas melodi.
Var verlden min, jag skänkte den åt dig,
Och blott behöll Demetrius för mig.
O, lär mig hur du blickar och hvad makt
Har så Demetrius i bojor lagt!
Herm.
När strängt jag blickar, tjusas han dessmer.
Hel.
O, kunde så jag tjusa, då jag ler!
Herm.
Jag bannar honom; han är kär ändå.
Hel.
O, kunde mina böner verka så!
Herm.
Ju mer jag hatar, mer han följer mig.
Hel.
Ju mer jag älskar, mer han hatar mig.
Herm.
Mitt fel ej är att han beter sig så.
Hel.
Din skönhets blott; låt mig det felet få!
Herm.
Var lugn, han skall mitt anlet mer ej skåda;
Jag och Lysander flykta hädan båda;
Athen, den tid jag ej Lysander såg,
Ett paradis för mina ögon låg;
Men bör en älsklings fägring aktas stort,
Om den till helvete min himmel gjort?
Lys.
Må dig vår plan nu blifva uppenbar:
När Phoebes kind så skär och silfverklar
Härnäst sig speglar uti daggen, serla.
Då hvarje grässtrå bär en fuktig perla,
En tid då kärlek höljs i dimman väl, –
Ett lyckligt par utur Athen sig stjäl.
Herm.
Och i den skog, der ofta du och jag
Uppå violers bädd med ljuft behag
Uttömde våra hjertan för hvarandra,
Der skall Lysander jag till mötes vandra.
Vi vända bort ifrån Athen vår blick
Till nya vänner, nya ödens skick.
Farväl, min syster! bed för oss en bön,
Och vinn Demetrius till älskogslön! –
Håll ord, Lysander! nästa midnatt först
Ett kärligt öga släcka får sin törst.
(Hermia går).
Lys.
Ja, Hermia! – Nu, Helena, farväl!
Som han dig vunnit, vinn din älsklings själ!
(Lysander går).
Hel.
Hur nyckfullt lyckan delat mellan tvenne!
Fullt ut så skön man anser mig som henne,
Dock rör det ej Demetrius; hvad mer?
Han vill ej se hvad hela verlden ser.
Han tjusad är af Hermia och svärmar,
Och jag, af honom tjusad, honom härmar.
Hvad lågt och armt och utan värde är
Snart kärlek både form och glans beskär.
Ty kärlek ser med sina känslors svindel,
Och derför målas Amor af med bindel;
Han flaxar, utan vett i någonting,
Blind och bevingad oförsynt ikring;
Och derför kallas kärleken ett barn,
Med val och qval den går i svekets garn.
Som yra pojkar svära falskt i lek,
Så pojken Kärlek sinnar jemt på svek;
Ty förr'n Demetrius blef Hermias slaf,
Så tätt som hagel han mig trohet gaf,
Men Hermias strålblick smälte genast neder
De många hagelskurarna af eder.
Ej vill jag Hermias flykt för honom dölja,
Han skall i skogen hennes stigar följa.
För detta ärende, som nu jag går,
En dyrköpt tack jag till belöning får.
Dock blir min mödas rika lön att se
Min älskling dit och dädan sig bege.
(Helena går).
