- Project Runeberg -  Karl XV och hans tid /
I. »Oss är födt ett furstebarn»

(1910) [MARC] Author: Erik Thyselius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
1

"Oss är födt ett furstebarn".

Och hören svenskar alle de fröjdefulla ljud,
I dal och på höjd månde skalla.
Fröjd hörs i Herrans tempel, de trogne låfva Gud,
Som hör, när vi honom åkalla.
Sig gläder Ek i lund, ja minsta gräs och ljung.
Sig gläder man i kojan, sig gläder Svea kung
Och redliga dannemän alla.

Ur »En ny fröjd- och fägnevisa» af Are Pederson (Arv. Aug. Afzelius).

Jubel i Upsala och ute i landet. -- En prins eller prinsessa? -- Betydelsen för dynasti och land. -- Prins Karls födelse. -- Ceremonier och högtidligheter vid dopet. -- Glädjefester, sånger och tal i anledning af födelsen.

Det är en vacker majafton i staden vid Fyriså året efter Kristi börd det ettusen åttahundrade och tjugondesjätte. I staden råder stor uppståndelse och folkvimmel. Studenterna samlas och tåga under jublande sånger kring gatorna. För en stund göra de uppehåll å stadens stora torg. Med en andakt och förtjusning, som aldrig skall förgå ur åhörarnes minnen och hjärtan, afsjunga de där folksången och uppstämma gälla vivatrop. Kort därefter tager en ståtlig salut från slottsbacken sin början och studenterna fortsätta marschen och sången. Först kl. 2 på natten är allt åter
2
försänkt i ro och stillhet. Följande morgon går Kristihimmelfärdsdag in. Då samla sig stater och kårer, tåga i högtidlig procession till domkyrkan. Där sjunges te deum med studenterna intagande hela koret och under medverkan af stadens förnämsta musikaliska kvinnliga krafter såsom fruarna Geijer, Schultz m. fl. Efter gudstjänsten formerar studentkåren den vackraste fyrkant på torget och afsjunger med blottade hufvud folksången. Aftonen samma dag äro de sexton studerande nationerna samlade på sina salar tillsammans med herrar inspectores oeh hedersledamöter, och mellan salarna gå hälsnings- och lyckönskningsdeputationer under anförande af den hedersammaste seniorn eller hedersledamoten. Såväl där som i de talrika enskilda samkvämen är punschen ymnig, jublet och glädjen stor, det är förvisso »fröjd i hjärtan och pokaler». Sent på aftonen gästar Upsala och landets store man Erik Gustaf Geijer en främmande nationssal, östgötarnes; han höjer sitt glas för att börja ett tal, men öfverväldigad af glädje och dagens sinnesrörelser förmår han ej få fram mer än detta enda ord: Fäderneslandet; han afbryter och dricker ur sitt glas.

I Upsala är det emellertid icke slut med dessa två dagars jubel och festligheter utan ett par veckor senare försiggå officiella akademiska högtidligheter, som räcka i dagarne tre.

Middagstiden den här ofvan först nämnda dagen, eller den 3 maj 1826, öfvades af det då vid Drottningholm samlade befälsmötet med lifregementets dragonkår streckbataljon å fältet vid Kanton. Därunder anländer från hufvudstaden lifmedikus Ekström (sedermera generaldirektör Ekströmer) på utfärd till sitt närbelägna landställe. Han medför en underrättelse, som leder till icke blott inställandet af all exercis för dagen utan ock till scener, som en af deltagarne, sedermera landshöfding S. G. von Troil, sålunda söker skildra: »Det uppträde, som nu följde, står ej att beskrifva: anlopp på Ekström, som måste taga sin tillflykt bakom ett träd, för att ej blifva kullriden; kapplöpning under hemfärden; middag med lifvade skålar; bålar i det fria för
3
officerare, underofficerare och manskap; lekar, i hvilka förbigående personer med eller mot sin vilja tvungos att deltaga; hurrarop och flitigt saluterande med champagnekorkar; med ett ord en fullkomlig glädjeyra, som ej slutade förrän långt fram emot den påföljande morgonen».

Hvad är det då som framkallar detta allmänna, nästan till yrsel öfvergångna jubel och fröjd, hvarom ofvanstående på samtida deltagares skildringar grundade framställning torde kunna ge en föreställning? Det är födelsen af Karl Ludvig Eugène, kronprins Oskars och Josefinas förstfödde.

Nära tre år hade förflutit sedan förverkligandet af hvad Tegnér ett halfår tidigare sjungit i ord, som ännu lefva på mångas läppar:

»När maj har löfvat våra lindar
och vakteln slår på lummig strand,
då kommer hon med vårens vindar,
med svanerna till sagans land.»

Men först i december månad 1825 hade en kungl. kungörelse om förböner uti alla kyrkor bragt landets invånare budskap om att kronprinsessan vore med lifsfrukt välsignad.

Lätt är att fatta, hurusom ett sådant budskap måste vara ägnadt fylla sinnena med glädje och förhoppning. Om sedan dessa känslor ofta sökte sig former och uttryck, som för vår tids ögon förefalla öfverdrifna och mer än lofligt naiva, så må man icke förgäta, att den svenska nationen den tiden icke blott var genomgående i högsta grad rojalistisk, utan ock att dess rojalism kännetecknades af en barnslig förtjusning och en vördnadsfull undergifvenhet och beundran för allt som stod i minsta samband med konungsligheten, allt ifrån de kungligas personer till deras måltider och hvad som helst af »royauténs imposanta emblem».

Såväl personliga som nationella och politiska anledningar bidrogo nämligen i hög grad till att göra den väntade tilldragelsen betydelsefull och motsedd med intresse och spänning. Kring kronprinsessans person hade ungdom, fägring
4
och intagande älskvärdhet från första stund, hon blef svenska eller, för att tala med Tegnér, då »hon uppsteg skön som Frejas stjärna ur vågorna på klippig strand», spridt ett sympatiens och förtjusningens skimmer.

Målande skildras det af Crusenstolpes ord: »Denna blandning
Kronprinsessan JOSEFINA
Kronprinsessan JOSEFINA
(Efter målning på Skokloster.)
af oskuld och förstånd, denna sköna ros i hela sin fägring, som förtjuste, och denna fina stängel, som väckte deltagande: allt drog till henne blickar och hjärtan. Hon blef på en gång konungaborgens och folkens ögonsten.»

Och hennes unge gemål, »en telning född af södra solen», »framtidens borgen, Skandiens hopp, stjärnan i morgonens
5
dager», hade icke blott skaldernas sånger och hans höga ställning, utan ock många personligen intagande inre och yttre egenskaper snart tillvunnit en stor popularitet. -- Redan
Kronprins OSKAR
Kronprins OSKAR
på 1820-talet.
detta var anledning nog, för att det unga fursteparets äktenskapliga lycka skulle kunna göra sig räkning på allmänhetens varma intresse och deltagande.

Den nya dynastiens grundläggare hade ock stora skäl att
6
vara synnerligen glad och förväntansfull. Endast ett fåtal år hade han suttit på Sveriges tron och visste väl med sig, att från legitimitetens principer och traditioner hade han ingen auktoritet och intet stöd att påräkna. I de sjukliga farhågor, han aldrig lyckades fullt frigöra sig från beträffande sin trons trygghet och sin ätts framtid, måste utsikten att få ett nytt föreningsband med nationen för honom te sig som en lofvande ljuspunkt. Hos folket själft lefde ännu ett friskt minne af de närmast föregående kungliga ätteföljdernas relativa kortvarighet och huru därvid undergången hotande gapat öfver land och rike. Den dynasti, som landet själft en gång gifvit sig, hade medfört fred och trygghet, och dess bestånd måste förefalla som en af de väsentligare förutsättningarna för lugn inre utveckling och yttre själfständighet. Men först med det barn, som nu förväntades, blefve denna dynasti inhemsk, blefve fullt svensk. Detta barn blefve ju den förste infödde medlemmen af dynastien, den förste som genom modersmålets olösliga band knötes samman med folket själft och dess minnen.

Men skulle det bli en prins eller prinsessa, det var frågan. Skulle -- för att begagna oss af orden i den sedan så framstående skolmannen Otto Joel Gumælius' tal på Strängnäs gymnasium -- det kungliga barnet komma att tillhöra »det milda, veka kön, som visserligen i hög grad förtjänar och jämväl i rikt mått skördar det starkare könets aktning, vördnad och kärlek, men hvilket genom våra grundlagar är befriadt från den bekymrande befattningen med statens allvarsamma värf, såsom af naturen bestämdt och danadt att i stilla verksamhet bereda och njuta sällheten»? Eller skulle det bli en laglig arftagare till vår gamla konungakrona, en prins, som en gång komme att öka antalet af Sveriges Karlar?

Äfven den tidens mycket primitiva reporter-journalistik mäktar ge en rätt liflig föreställning om den allmänna spänning, hvarmed afvaktades, om det, som sagdt, skulle
7
varda en prins eller en prinsessa. Så läser man t. ex. i den officiella tidningen:

»Redan kl. 8 om morgonen (onsdagen den 3 maj) spridde sig öfver hela hufvudstaden, att stunden för H. K. H. Kronprinsessans förlossning nalkades. Öfverallt mötte man en orolig men hoppfull väntan bland stadens invånare af alla klasser. Det kongl. slottet omgafs hela förmiddagen af en frågande folkmängd. Ändtligen uppgingo raketerna. Skotten räknades med tyst uppmärksamhet. Efter det sextiofemte voro både tystnad och uppmärksamhet förbi. Ordet en prins har väl aldrig på ett sådant sätt blifvit från mun till mun utropadt. Alla, hvar och en i sin mån öfverlemnade sig åt en glädje, som aldrig kunnat sannare betygas än genom den känsla af medborgerlighet, af kärlek till Fädernesland och Konungahus, hvaraf den öfverallt vid detta tillfälle bar färgen. I enskilda samqväm, på offentliga samlingsställen, hvaribland i synnerhet bör nämnas Opera-Spectaclet, der Folksången förnyade gånger uppropades, var det blott ett föremål, som fördunklade alla andra: ett språk, som tystade alla andra: Lycka ske Konungen, Landet och Konungahuset.»

Prinsen föddes kl. en kvart till 3 e. m.

Till iakttagande vid »Hennes Kongl. Höghet Kron-Prinsessans -- gifve Gud lyckliga -- förlossning och Det Kongl. Barnets derpå följande Heliga Döpelse-act» var fastställd på förhand en »ordning», som vittnade nogsamt om att troner må ramla, dynastier växla, rikets gränser väsentligen förändras, så varda dock tradionella hofceremonier och prunkande ståt beståndande. Äfven utanför hofmannakretsar torde densamma »ordning» -- nämligen som ett kulturhistoriskt dokument -- icke sakna sitt intresse. Vi våga dock här endast i största korthet och med sammandragen titulatur etc. taga fram något litet ur innehållet.

Dopet förrättades i slottskapellet den 11 maj, hvilken dag var vald såsom den åttonde årsdagen af Karl Johans kröningsdag.

Innan de kungliga processionerna satte sig i gång, hade serafimertecknet, liggande på ett hyende, blifvit ditburet och nedlagdt på altaret af ordensskattmästaren, presidenten i
8
statskontoret grefve E. R. Adelsvärd, företrädd af svenska och norska rikshärolderna och tvenne ordenshärolder. H. Maj:t Drottningens procession bestod af tolf olika grupper eller afdelningar eller huru den korrekta tekniska termen i ett upphöjdt ceremonispråk månde vara. Konungens af icke mindre än tjugusex sådana. I den förra deltog äfven den åldriga prinsessan Sofia Albertina, den enda i landet kvarlefvande medlemmen af det gamla konungahuset. Det kungliga barnet bars på ett hyende af drottningen, som understöddes af tvenne excellenser och rikets herrar, nämligen grefve Kurt Bogislaus v. Stedingk (hjälten från nord- amerikanska frihetskriget, finska kriget, Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig) och statsrådet grefve Mattias Rosenblad, hvilka hjälpte Hennes Majestät att bära det kungl. barnet. Detsamma var uppvaktadt af statsfrun hos drottningen grefvinnan Mörner, och släpet af barnkläderna uppbars af kronprinsessans kammarfröken och tvenne dess hoffröknar, hvarjämte en löjtnant af gardet och en af lifbeväringsregementet voro hos det kungliga barnet vakthafvande.

Vid altaret stodo ärkebiskopen K. v. Rosenstein, biskopen i Linköpings stift M. Wallenberg och ordensbiskopen J. O. Wallin, klädda i sina skrudar och omgifne af öfverhofpredikanten och hofpredikanterna iförda mässekläder. I dopet, som förrättades af ärkebiskopen, erhöll det kungliga barnet namnen Karl Ludvig Eugène [1].

Ärkebiskopens doptal afslutades med följande invokation:

»Furstliga barn, nalkas nu det altare, där ingången till Guds och Vår Herres Jesu Kristi nåderike för dig öppnas. Kom här in, du Herrans välsignade! Måtte vi och de efterkommande hos dig, hjältars afkomling, framdeles icke blott i anletsdragen, utan äfven i den säkra blicken, i det lugna allvaret, i den intagande mildheten, i den sanna gudaktighetens rena stämpel igenkänna dem, genom hvilka försynen skänkt dig lifvet! Herre, våra fäders Gud, hör vår bön, stadfäst vårt hopp! Amen!»

9

Kronprinsessan JOSEFINA med sin förstfödde.
Kronprinsessan JOSEFINA med sin förstfödde.
(Efter Westins tafla på Gripsholms slott.)
10

Konung Karl Johan stod själf fadder och hade till faddrar inbjudit å manssidan: konungen af Bayern Ludvig Karl August, kronprinsen af Bayern Maximilian Josef och prins Karl Teodor af Bayern samt å kvinnosidan: drottning Desideria, drottningen af Bayern Teresia Charlotta, änkehertiginnan af Leuchtenberg Augusta Amalia och prinsessan Sofia Albertina [2].

När dopet var förrättadt bar drottning Desideria fram barnet till konungen, som af ordensskattmästaren mottog serafimerordenstecknet och påsatte det kungliga barnet detsamma.

Musik, sång, böner, predikan, salut förhöjde yttermera aktens högtidlighet. Däremot voro icke den tidens religiöst-kommersiella förbindelser med Palestina så utvecklade, att de tillstadde användande af Jordanens vatten vid döpelseaktens begående. Det var först mycket senare tiders konunga- och furstebarn förbehållet.

Senare firades dagen yttermera med en stor och allmän taffel, ordenskapitel, militära och civila utnämningar, upphöjande till adligt, friherrligt eller grefligt stånd o. s. v. Så t. ex. blefvo statsrådet grefve Karl Axel Lewenhaupt och öfverstekammarjunkaren grefve Gustaf Trolle-Bonde förklarade till rikets herrar, statsrådet frih. G. F. Wirsén, generallöjtnanterna frih. Karl Henrik Posse och M. F. Björnstjerna grefvar, statssekreteraren K. D. Skogman och förste expeditionssekreteraren Bernhard Beskow m. fl. adelsmän. Bland nyadlade var äfven ryttmästaren P. A. Tamm, som varit en af dem, hvilka 1800 vid riksdagen i Norrköping afsagt sig adelskapet.

Under tiden efter födelsen och dopet pågingo allestädes i stad och land högtidligheter. På skaldernas lyror klungo svenska, norska, latinska kväden, andliga och världsliga
11
talare formade från predikstolar och katedrar en mer eller mindre ciceroniansk vältalighet till begående af denna svensk-norska »högtidsfest för betryggad framtida sällhet». Städer illuminerade; lyckönskningsdeputationer uppvaktade konunga- och kronprinspar. Under anförande af excellensen grefve Jakob De la Gardie [3] frambar en mer än hundramannastark deputation af skåningar i Stockholm uttrycken af stor tacksamhet och stolthet öfver att se arfvingen till Sveriges och Norges krona mottaga titeln af det landskap, som den tionde Karls ärofulla vapen förenat med den svenska spiran, där den elftes visa lagar stiftat ordning och lugn, som segern vid Helsingborg under den tolfte gjort i häfderna ryktbart och frejdadt, som en del af den trettondes lyckligaste ungdomsår tillhörde och som utom de många bevis, det åtnjutit af den fjortondes omfattande vård, nu mottagit det dyrbaraste vedermäle af dess fortfarande välvilja. Som förklaring, hvarför hertigtiteln öfver Skåne gifvits den förstfödde sonsonen, angaf konung Karl Johan, att tidpunkten erinrat honom om, att den monark, som tagit honom till son, på dödsbädden öfverlämnat både sin kärlek till de folk, som lydde under hans faderliga spira, och sin tillgifvenhet för den provins, i hvars sköte han tillbragt sin ungdoms skönaste dagar. Han hade nu velat åt de första svenskar, som mottagit honom på sin strand, lämna detta offentliga vedermäle af sin tacksamhet öfver de intryck de gjort på hans hjärta, då de på ett så rörande sätt tolkat nationens lifliga känslor.

Vid all den undersåtliga vältalighet, som utvecklades i anledning af den unge prinsens födelse, torde dock rekordet ha slagits af skalden, dåvarande akademiadjunkten Per Daniel Amadeus Atterbom, som hade att vid den af
12
Upsala universitet anordnade högtidligheten den 18 maj tolka universitetets känslor. Ur hans tal välja vi det stycke, där han återför minnet till underrättelsens mottagande i Upsala, hvilket vi med tillhjälp af en annan samtida akademikers, prof. J. H. Schröders, bref sökt skildra i inledningen till detta kapitel. Vi göra det för att därigenom liksom i ett slutackord söka ge ett så fylligt och starkt och tidstypiskt totalintryck som möjligt af den jubeluppfyllda stämningen inom landet och af det sätt, hvarpå den dåtida generationen älskade ge form åt sina känslor och sin hänförelse. Så föllo Atterboms ord:

»Hvem af oss förgäter den sköna majnatt, då omsider ett ilande sändebud kom med tidning om Skandinaviens nyaste, om Oskars och Josefinas ljufvaste lycka? Från trakt till trakt, genom nattens skymning, med löpeldens hastighet, spridde sig fröjdeljud och festliga sånger, enhvar kände sig personligen deltaga i vår konungasläkts egen sällhet; det svenska sinnet, sedan århundraden föga öfvadt att vid sin öfverhet fästas genom andra band än kärlek och beundran, öfverlämnade sig oinskränkt åt sin urgamla plägsed. Denna månad, sade man, är just densamma, hvars utsprickande löf, hvars knoppande blommor susade och doftade omkring den förste Gustafs vagga, samma månad har korats af våra fäders Gud att på sitt blomsterhyende bringa oss det barn, som förvissar oss om hans hägn för Vasastammens af en hjälte började föryngring. Längesedan hafva de sänkt mot jorden sina kronor, de lundar som grönskade när denne befriare föddes; men deras ättlingar, som hälsat en ny fosterlandets räddare välkommen till dess stränder, skola med vårdräkt och fågeltoner mottaga hans sonson. De skola till denne med lifvets första fläktar hviska om Nordens luft, att den ej alltid är så mild som nu, men alltid stärkande för manliga sinnen, alltid förtrogen med fria och trofasta hjärtan. Så tänkte, så talade man: och svenska folksången lät sin tonström brusa med all dess makt, och dundren från kanonernas eldgap buro äfven till
13
aflägsnare nejder nyheten om en arffurstes födelse. Ännu vid morgonrodnans uppgång hörde man dem dåna öfver uppsvearnes boningar, öfver gudarnes högar, öfver dagens vidtfräjdade fält, ifrån den kulle, där fordom Erik Segersäll, efter slaget på Fyris vall, uppmanade skalderna i sin här att framträda och besjunga fäderneslandets frälsning. Hvem tyckte sig ej vid dagens första strimmor se mången reslig, ärekrönt gestalt framglänsa ur det tillkommandes gryning!

Karlarnes ätt är fortsatt!

-- -- -- --».


[1] Karl nämnd efter farfadern och dennes adoptivfader, Ludvig efter konungen i Bayern samt Eugène efter morfadern Eugène Beauharnais.

[2] Af dessa faddrar voro kungen af Bayern och prins Karl Teodor kronprinsessan Josefinas morbröder, kronprinsen af Bayern hennes kusin och änkehertiginnan af Leuchtenherg hennes mor. Kung Ludvig var den bekante frikostige konstvännen, grundläggaren af Pinakoteket i München m. m., men ock Lola Montez' gynnare.

[3] Det var samme De la Gardie, som 19 år förut som skånska adelns talman uppvaktade Gustaf IV Adolf och i ett svassande tal anhöll om tillstånd att resa konungens stod i Malmö som vittnesbörd om provinsens tacksamhet för enskiftesverkets införande. Konungen afvisade på ett mycket värdigt sätt detta fjäsk.


The above contents can be inspected in scanned images: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13

Project Runeberg, Mon Dec 17 14:55:29 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kxvtid/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free