192 |
193 |
Fritt efter Edwin Markham, af Edwin Tengström. (Till taflan sid. 204-205).
Han lutad står, af seklers träldom krökt,
Mot hackan, och han skådar öfver marken
Med många släktens tomhet i sin blick.
Hur vardt han död för sällhet och för tviflan:
Ett något utan sorg och utan fröjd
Och utan hopp - den slöe orens like?
Af hvem har han den grofva käken fått,
Och hvilka händer ha tryckt ned hans panna,
Och hvem har lågan i hans hjärna släckt?
Är detta han, som skapades af Herran
Att taga väldet öfver land och haf?
Att vidga det till himlens stjärnevärldar
Och peila evighetens gåtors djup?
Är han en dröm af den, som tände solar
Och fästet hvälft på pelare af ljus?
Ransaka helvetet, så långt du gitter:
Du finner intet mera skakande
Än detta vittnesmål mot skändligt ocker
På hvad som skapts till ädel mänskokraft,
Men har förkrympts till hot, som rufvar, rufvar...
Det är ett svalg befästat mellan honom
Och ljusa ödens glada söndagsbarn.
Hvad äro Plato och Plejaders banor
För honom, som i lifvets trampkvarn går?
194 |
När förestående dikt af Edwin Markham offentliggjordes i Amerika, mottogs den med en exempelläs entusiasm, beroende på dess gripande tolkning af hvad tusende ana och känna, dess snillrika sanna målning af svalget mellan den förslöade, förkrympte, under arbetet dignande arbetsslafven och den socialt lyckligare lottade, med hans tillfällen till andlig kultivering och skälslig odling.
Det var vid betraktandet af den franske målaren Millets
världsberömda tafla (sid. 204-205) den första idén till dikten rann
upp, för att slutligen taga sig en form, hvilken med ett slag gjorde
Markham berömd långt utanför Amerikans gränser.