- Project Runeberg -  Dikter /
Nero och ljungelden

(1914) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
153

NERO OCH LJUNGELDEN. [1]

(I lustgården vid Neros cirkus dagen före hans död.)

I.

ÅSKVÄDRET.

Värmen är tryckande. Tibern glider
utan en krusning. Popplar och pinjer
stå mot det blå med stilla linjer,
likt kupoler och pyramider.

Icke en sky i rymden seglar,
templens bronstak stråla som speglar,
luften, mättad av dunster, ångar
kvavt i portiker och pelargångar.
154

Raden av cirkens vimplar hänger
slakt nedefter förgyllda stänger,
gudastoderna glödvarmt skina,
Nerokolossens gjutna panna
flammar och svettas i solens brand.

Gatornas människoströmmar sina,
idens och fikandets pulsar stanna,
sorlet från havet av Romas röster
sjunker och domnar efter hand.

Hör dock! Ett liv, ett trotsigt, spritter
ännu i Nero Cesars lunder.
Tyst är väl fågelskarans kvitter
ovan i valven; men inunder,
där i de täta lövverks skugga
bugnande springbrunnsstrålar dugga
snöbergkällornas svala glitter,
där i lagerkronornas värn
iskyld flödar kejsarfalern,
ljuda från Cesars gästers hop
sånger än och Iackusrop --

Än, då en brådsnabb vindstöt drager
genom platanalléernas rader,
än, då plötsligt en hotfull dager
spelar på kullarnas kolonnader,
155

spelar på däldernas tak och faller
in genom lundens gröna galler,
där i gulds och juvelers lågor
kransade lockar och vita togor
svärma kring Neros silverstol;
där vid hans fot på puniska täcken
naket, i skygd av myrtenhäcken,
leker vad skönast av mänsklig fägring
spruckit ut under Hellas' sol --
jubel än från en yrande hop,
sånger, skratt och Iackusrop.

Underligt tona dessa röster
över det tigande Rom. I öster
flög ju den väntade stormen opp,
sveper redan Soraktes topp,
skjuter en molnvägg, mörk som natten,
högre och högre med jättefart,
solen rodnar, och Tiberns vatten
häves och böljar i gult och svart.
Tempel, som lyste bländvitt, glöda
nu i skiftningar kopparröda,
och på en bakgrund dunkelblå
fram och åter av vinden drivna,
blyglansskimrande sönderrivna
flikiga skyar sammanslå.
Det blir orkan. Du hör, det susar,
genom skymnande rymder hän.
156

Ja, han är kommen. Hör! Det brusar
genom lundens darrande trän,
medan från korybantisk hop
stiga i jubel Iackusrop.

Ja, han är mitt i festen, plockar
kransens rosor på Cesars lockar,
bryter grenar och slår i vågor
grekiska mantlar, senatorstogor,
sliter standarens vimpelstrimmor,
lyfter och skingrar byssosdimmor,
vävda att röja för lysten dag
romarinnors stolta behag.
Ja, han är kring oss: lunden skakar.
Mörker och blixt! Janikulum brakar --
det var ett dövande tordönsslag! --
medan från korybantisk hop
höjas allt vildare jubelrop.

Det var det första. Palatinen,
Kapitolium och Aventinen,
Albas av töcknen dolda branter,
höjder nära och fjärran från
svara i kapp å alla kanter
häpet med skälvande ekons dån.
Roma, ur kvalmig dvala väckt,
lyss med flämtande andedräkt.
157

Molngiganternas cyklopsmurar,
staplade upp mot Olympens rand,
vräkas till jorden i hagelskurar,
sprängda till grus av blixtrarns hand.
Blixtrarns? Nej, det är himlens hela
maktförbund, som åskar i dag:
Zeus sina vapen velat dela
över Olympens hela lag.
Febus' och Artemis' bågar slunga
viggar, och dioskurerna ljunga,
Pallas en blixtrande gorgon
lyfter högt över Panteon.
Kors och tvärs genom rymden ilar
döden i bländande sicksack-pilar,
medan från korybantisk hop
ljuda i stormen bifallsrop.
Cesar har rest sig, han har ordet,
skaran trängs kring kejsarebordet.
Nero, som förr i Elis' dal
sjungit Orestes' och sina kval,
han, som med väldig herosröst
skakat Olympias många tusen,
lyster det nu att ur stormigt bröst
sjunga i tävlan med tordönsljusen.
Bort han slänger sin skövlade krans,
slänger till kransen diademet,
kejsartogan med purpurbrämet
ger han åt vindarnas vilda dans.

*
158

II.

SÅNG.

(Kejsaren har kallat till sin sida skalderna Remmius och Aulus och låter veta, att han tillika med dem vill bringa Zeus en sångargärd.)

Nero.

Var hälsad här som Cesars gäst, du gamle Zeus!
Du kom som kallad, då du cittran med dig fört,
vars strängars guld jag dallra ser i mulen rymd.
Vill du, vår sång och dig till ära, citaröd,
ledsaga den med ljungeldstoner, så välan:
låt plektret slå i takt till trefald smädedikt!
Ty smädligt är ju allt, som, fött i mänskobarm,
har mod att naket, som det föddes, träda upp,
och mer än smädligt, om det nakna är så sant,
som Ganymedes' nakenhet för dig är skön.
Ja, citaröd, må plektret slå med gudakraft,
så starkt som vi må sjunga fritt ur hjärtat ut!

Remmius.

Så starkt som jag vill sjunga fritt ur hjärtat ut!
Har, sen du spiran ryckt, o Zeus, ur fadershand,
din hjärna fött en redig härskartanke fram?
Vad var din värld, förrn Cesar kom? En pinobänk,
varpå Japetus' arma släkte bundet låg
och blödde under dina bödlars gisselhugg.
Men frälsarn kom, och härskartanken lyste fram,
den härskartanken: frid och fröjd i Cesars hägn
från Kaledoniens berg till Nilens katarakt --
159

Nero.

Och jorden, förr en valplats, nu ett skördehav,
vars böljor gå kring tusen städers marmorprakt,
kring druvotyngda vingårdskullar, gröna fält
för sköna ungdomsskarors ras i gymnisk lek.

Remmius.

Var morgon purprar munter id vid plog och härd,

Nero.

Var kvällsol purprar tyrsen, höjd vid evoerop.

Remmius.

Var glädjekälla öppnad i kaskaders språng,

Nero.

Och som Olympens Eros jordens Eros fri.

Remmius.

Försvunnen lagens bila, svängd av övertron
emellan bröst, naturen närmat till varann,
försvunnet varje tvång, som skilde hjärtan åt.

Nero.

Av konsten glatt förskönad varje livets form,
och skaldelyran stämd till orgisk ton i takt
med dansen trådd av faun och nymf och amorin.

Remmius.

Som Kolkisvädurn, prydd med maktens Ammonshorn
och gyllne fäll, har fått till kall att leda upp
på fästet zodiakens hela stjärnehär
160

i ordnat tåg utöver himlavalvets rund,
så vart det imperatorns kall att föra fram
i festlig kor till glädje folkets alla stånd:
senatorn stolt, en stjärnebild i Siriusprakt,
går Cesar närmst i tåget, och i skiftad glans
hans char de följa alla: riddarn kommer där,
Orion lik, med gyllne ring och gyllne svärd,
och bakom honom vår Trimalkio trippar nöjd,
med späckad pung och murgrönlindad Hermesstav. --

Nero.

Och sist, men icke lottlös dock i livets fest,
med lättad boja, nästan dold av rankors blad,
ses gamle slaven Davus göra glada språng.
Det var min härskartanke.

Aulus.

          Och förutan den,
var finns ett skäl för Cesars makt att vara till?
Vår dröm är frihet. Frihet drömmer Prometeus,
där han i dina länkar grymt försmäktar, Zeus.
Om frihet drömmer Stoa, då hon visar oss
en väg, som lik ett band, av solens strålar vävt
och kastat ned från etern över stalp och brant,
för över mörka fjällars stela sidor upp
till gletscherängder, där i översvinnligt ljus
från vita pelargångar högst på alpens rand
se saligt blida anlet ned och vinka oss
att lämna djupt nedom oss allt vad jorden har
av flyktig glädje, fåfäng sorg, bedräglig skräck.
Om frihet drömmer skalden, då han vandrar tyst
161

med forntidsskuggor kring i sina syners Rom,
där Grackers och Katoners stoder skåda ned
på nya hjältesläkter av kviritisk stam
och skönja endast ädle togaklädde män,
som, när på forum rättens sak de värnat om,
till hemmets trevnad gå, där inom atriets dörr
vid gårdens springbrunn i portikens svala skygd
de se den kyska husfrun luta fyllig barm
mot snövit väv och le mot rosig barnaflock;
men när de draga ut till härnad, göra så
med vapen vigda åt miskundsamhetens gud
att vidga folkens brödrakrets och bära fram
det ljus, som Hellas tänt i mänsklighetens natt.
Ack, sedan dygdens stränga frihet lämnat oss,
ha vi blott lustens frihet kvar att svärma för.
För svagt, för svagt är släktet till och med för den.
Död över dig, du usle Zeus, på maktens tron,
som gäckar så var mänskosinnets frihetsdröm --

Nero.

Den höga vanvettsdröm, som Stoas andar drömt --

Aulus.

Den glada vanvettsdröm, som Cesar Nero drömt!

Nero.

Ej gäckad endast; den är död och jordad ren.

Aulus.

Sen först han avlat har en son, som vuxit upp
i hast och ilat till arenan, gripit fatt
ett nät, en treudd. Nero Cesar, akta dig!
162

Han står med dig på blodig tävlingsbanas sand,
där ordet plikt är glömt i kamp för lust och liv.
Han är bakom dig, måttar ren med nätets flik
i lyftad hand sitt kast emot ditt diadem --

(Sorl bland gästerna och ogillande rop.)

Nero (till gästerna).

Det är vår rätt att sjunga fritt ur hjärtat ut.

Aulus.

Han är bakom dig, sjunger jag, han måttar ren
med lyftad hand sitt kast emot ditt diadem.
Du flyr, han kastar, kastet svek, du vänder om
i språng med maktens svärd mot retiarierns bröst.
Han flyr --

Nero.

          I flykten susar nätet än en gång.

Aulus.

O ve! Dess maskor fånga dig.

Nero.

          De fånga mig,
och hören, vänner, vad som återstår mig än!
Han lyfter järnet, ser sig kring, en bifallsstorm!
Han stöter genom nätet vapnet i mitt bröst,
han rycker från sitt offers lockar kronans ring.
Jag hör er, ädle vänner, jubla högt i sky,
jag hör er ropa: dig, vår nye furste, hell!

(Gästerna se besvärade och ängsliga ut.)
163

Vad mer, om festkoragen mitt i orgiens brus
igenomstinges med sin egen tyrsusstav,
sen han ej längre tror på lustens frihetsdröm
och känner rusets leda, icke festens fröjd?

Aulus.

Och vilken fest! En lysten hop kring livets bord,
som knuffas först om bröd och sen om hedersrum --

Nero.

Ty mättas djurets hunger, träder narrens fram:
den som fått magen fylld vill ha en riddarring.

Aulus.

Och den, som fräckast knuffat, eller den, som bäst
förstått att krypa genom hindren, får sin plats
ej långt från härskarsätet vid lukulliskt mål.
Med hjässan sänkt och bägarn lyftad sneglar han
åt maktens stol i längtan på en nådig blick,
i väntan på senatorsbräm --

Nero.

          I väntan på
att själv en dag få blicka nåd från maktens stol.

Aulus.

På fält, förhyrt från Döden, firas denna fest.
Bredvid den, runt omkring, i outtröttlig id,
förgängelsens demoner gräva grav vid grav
och störta in i vimlet, gripa sina rov --
164

Nero.

Där en förhungrad, kommen knappt till bordet fram,
där en, som slog sig till ett krus albaniskt vin,
där åter en, som stöp vid ostron och falern!

Aulus.

Med hyllningsropen blandas gråt och jämmerskri,
och griftens dunster mänga sig med festens kvalm.

Nero.

Var finns, o Zeus, i detta lumpna skådespel,
nsom du har diktat och för upp var dag på nytt,
den mänsklighetens adel tokar skryta med?

Aulus.

Han finns, fast ingen vet, var undret kommit från.
Det finns en hoppets adel, som kring höjt standar
står väpnad för ett oupphinnligt ideal,
och en förtvivlans adel, som kring sänkt baner
försjunken står i känslan av omätligt ve.
Men släktets massa vräktes hit att, Zeus till lust,
en vidrig pöbel, slåss om bröd och rang och makt.

Det finns en hoppets adel, som kring höjt standar
står väpnad för ett oupphinnligt ideal:
den finns, om icke här, så där, dit Cesar sänt
vår ädle Petus, Plautus, Seneka, Lukan --

Nero.

De eller jag! Det gällde döda eller dö.
165

Aulus.

Så var det, ja. Och ingen heller sörje dem!
De föllo trogne sina drömmars republik,
och salig prisas må envar, som faller så
för sitt i gyllne skyar byggda Ilion.
Sin bana solen går i oupphinnlig höjd:
vad oupphinnligt är ger jorden färg och glans,
och att för livet offra sköna drömmar är
för livet offra allting värt att leva för.

Du är ej Dionysos världsbefriarn mer;
du är Trimalkioners och Apiciers slav,
en vakt för ockrarns skrin, en vakt för lustans bädd
och hopens borgensman för bröd och skådespel.
Ja, cesardömet är ett kopplardöme blott,
i tjänst hos dem, som trå till lyckans fala gunst.
Gick därför Kajus Julius över Rubikon?
Och måste därför Kato dö sin offerdöd?
Var det fördenskull våra fäders republik
all sin dystra storhet måste störta hop?
Skalv vilt i födselsmärta Romas hela värld
att föda fram en nattvakt vid Trimalkios dörr?

Förbi med lustens frihetsdröm! Förbi med allt!
Du känner rusets leda, festens uselhet.
Finns det en okänd gud, förtjänt att bedja till,
må, Cesar, då vi båda höja denna bön:
låt Zeus med blixten drabba oss i denna stund!

Nero.

Slå honom sedan med hans egen ljungeld ned!
166

Aulus.

Gör slut på detta livets tomma skådespel!

Nero.

Tillintetgör en värld, som ej bort vara till!

Aulus.

Men vill du, gud, vars namn av ingen än är nämnt,
men vill du frälsa något, kanske frälsning värt,
så giv en fristad, Herre, vid din godhets tron
åt offervilligt kvinnohjärtas ädla tro,
åt offervilligt mannasinnes frihetshopp!
Låt dem som genier slumra vid din fotapall,
tills nyfödd värld går ur det nya kaos fram,
och sätt på deras huvud härskarkronan där!

Nero.

Onämnde gud, slå även dem med evig död,
ty födas de på nytt, så gäckas de på nytt!
Bränn alstringskraften bort ur kaosmoderns sköt!
Sjunk sedan själv förintad ned i intets djup!
Jag minns den natt, då staden var ett hav av eld,
jag stod på havets strand och såg med häpen blick
i bränning över bränning röda böljor slå
kring tusen tak och tinnar som kring skepp i storm.
Nu här, nu där, i var minut, en stolt trirem
med marmorbog och koppardäck i gyllne svall
försjönk -- mot Kapitolium vrok sig havets våld
och stänkte skum av bränder på ditt tempel, Zeus.
O, om det grusats så, att på dess ödetomt
min fot ej fann en skärva mer att sparka bort!
167

Jag ville byggt på askan av din helgedom
åt någon gud ett tempel, rest av lavablock,
med pelarrader huggna ur basaltens natt,
med Gorgos krampförvridna drag i portens brons,
med gisselväpnad furiegrupp till tempelvakt,
med inskrift: »här är kvalda hjärtans vigda rum»,
med kryptors kalla fukt att kyla pannans glöd,
med djupa valv att klaga högt sin smärta i,
med hundra trappor genom mörkret till en tron,
ett härskarsäte för en dunkel makt, vars namn
må nämnas hur man vill, men vid vars mantelfåll
eländets son kan luta ned och skria ut
i raseri en sargad andes hela ve.

Nu, Aulus, ha vi sjungit fritt ur hjärtat ut.
Fyll din pokal! Jag fyller min med än en bön:
må jag ej hinna tömma den!

*

III.

GÄSTERNA.

Tigellinus (gardets överbefälhavare, på knä framför Nero). Cesar, min härskare, min gud, världens sällhet! Du lever!

Gäster. Vilket förfärligt åskslag! (Flocka sig kring kejsaren.) Imperator, du är oskadd?
168

Nero. Den narren Zeus slog bägaren ur min hand. Så förstod han min önskan. Det var allt.

(Ett ögonblicks allmän tystnad.)

Augur. Ett lyckligt omen! Hell imperatorn!

Senator. En underbar tilldragelse --

Andre senator. Som vittnar om Olympens kärlek till vår härskare. Himmel och jord förenade i denna känsla!

Remmius. Ämne för en högstämd dikt. Hell Nero Apollo!

(Nero, följd av Faon, Aulus och några andra, lämnar bordet.)

En hovämbetsman. Statsärendena kalla vår härskare till palatset. Han hälsar eder, ädle gäster, och beder eder fortsätta festen.

Gästerna. Hell imperatorn!

(De samla sig i portikerna.)

Jupiterspräst (till senator). Man kan beklagligen tvivla på gudarnes tillvaro. Men vid ett tillfälle som detta, då kejsaren mitt under en åskande orkan värdigas sjunga oartigheter mot Jupiter --

Senator. Han väljer i allmänhet besynnerliga ämnen för sina dikter --

Jupiterspräst. Och värdigas nedkalla hans viggar över våra stackars hjässor, då kände jag mig färdig att i from tro segna till jorden.
169

Riddare. Åskvädret fortfar. Jag har icke upplevat ett värre. Men det synes klarna bort emot Ostia.

Auguren. Orkanen hämtar anden men blott för en stund. Ovädret skall utbryta med förnyad våldsamhet i natt.

Senator. Må Cesar då få sova gott!

Pretor. Vile han i ostörd ro!

Senator. Jag ryser ännu vid tanken på den fräckhet, den där poeten Aulus ådagalade nyss. Att nämna Petus, Plautus, Lukanus, de avskyvärde, i kejsarens närvaro!

Andre senator. Det är en av Cesars många dygder, att han har fördragsamhet med sådant.

Tredje senator. Det lät nästan som om han instämt i den oförskämde verssmedens lovtal över stämplarne mot samhällets välgörare.

Hemlig republikan. Cesar bekostade deras hädanfärd. Aulus fick uppställa deras gravvård.

Epikureisk statsfilosof. Enär vår nådige herre tillåter, ja, önskar kritik, må jag anmärka, att jag kände obehag, då han, eller kanske det var Aulus, gav vårt statsskick ett fult namn. Imperatordömet är en nödvändighet.

Hemlige republikanen. Det finns flere nödvändigheter med fula namn.
170

Tigellinus (avsides till en högre gardesofficer, soIn nyss anlänt). Allt förberett i lägret?

Gardesofficer. Allt. Men är det sant vad jag hör?

Tigellinus. Vad?

Gardesofficer. Att blixten slog bägaren ur hans hand?

Tigellinus. Ja.

Gardesofficer. Oerhört järtecken!

Tigellinus. Och lyckligt. Ty det var icke den blixten, som skulle ...

Gardesofficer. Nej, den håller västerns örn i klon.

Riddare (till senator). När få vi ombyte i höjden?

Senator (betraktar himmelen). Jag tror, att vi ha väderskifte före morgonen.

Remmius (för sig själv). Jag skyndar hem och avslutar min senaste dikt Till samhällets räddare, Cesar Nero. Med några ändringar kan jag nog få sången att passa in på den nye samhällsräddaren. Värst, att Ne i Nero är kort, medan Galba har lång penultima.

Senator (till Tigellinus). Således i natt.

Tigellinus. I natt.


[1] En nyplatonsk legend förtäljer, att blixten slog bägaren ur Neros hand, då han en gång i festligt lag sjöng en smädevisa till Jupiter.


The above contents can be inspected in scanned images:
153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:44:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbdikt/nero.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free