Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han gick in i matsalen. De högtidsklädda
fastrarna, doktorn och en grannfru stodo vid
smörgåsbordet. Allt var som vanligt, men i
Nechljudofs sinne rasade en storm. Han begrep ingenting
af hvad man sade till honom, gaf bakvända svar
och tänkte endast och allenast på Katjuscha och
den där sista kyssen, då han sprang fatt henne i
korridoren. Han kunde icke tänka på någonting
annat. När hon kom in i rummet, kände han,
utan att se på henne, hennes närvaro med hela
sin varelse och måste göra våld på sig för att
icke sluka henne med ögonen.
Efter middagen begaf han sig genast upp till
sitt rum och gick där länge fram och tillbaka i
stark sinnesrörelse, lyssnande till alla ljud i huset
och längtande efter hennes steg. Den djuriska
varelsen inom honom hade åter tagit öfverhand
och härskade nu ensam i hans själ, sedan den
under sina fötter trampat den andliga varelse, han
varit vid sitt första besök och ännu samma morgon
i kyrkan. Det lyckades honom dock icke, trots
alla hans ansträngningar, att under dagens lopp
åter träffa Katjuscha mellan fyra ögon. Tydligen
undvek hon honom. Men fram mot aftonen ville
slumpen, att hon måste gå in i rummet bredvid
det, där han bodde. Doktorn skulle stanna öfver
natten, och hon måste bädda åt honom. Då
Nechljudof hörde hennes steg, smög han sig tyst
på tå och med återhållen andedräkt, som om han
ämnade begå ett brott, in efter henne.
Hon hade stuckit in båda händerna i det rena
örngåttsvaret, hållande kudden i hörnen, och såg
upp på honom, i det hon smålog, men icke gladt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
