Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
I.EO TOLSTOY.
»Dödat? Hur då?»
»De förde ut dem i den här hettan. Och
två af dem dogo af solstyng.»
»Det är icke möjligt! I dag? Nyss?»
»Ja, alldeles nyss. Jag såg deras lik.»
»Men hvarför säger du dödat? Hvem har
dödat dem?» frågade Natalia Ivanovna.
»Hvem? — De som med våld tvungo dem
att marschera,» sade Nechljudof förargad, ty han
käude, att hon också på denna sak såg med sin
mans ögon.
»A, herre Gud,» sade Agrafena Petrovna, i
det hon närmade sig dem.
»Ja, vi ha icke ringaste begrepp om, hur dessa
olyckliga behandlas, men det borde vi veta,» tillade
Nechljudof, seende på den gamle fursten, som med
servietten under hakan satt vid bordet med en
butelj framför sig och just i detsamma kastade
en blick på Nechljudof.
»Nechljudof,» ropade han, »vill ni icke svalka
er? Det här är utmärkt som färdsup.»
Nechljudof svarade nej och vände sig bort.
»Men hvad gör du?» fortsatte Natalja Ivanovna.
»Hvad jag kan. Jag vet icke, utan känner,
att något måste göras. Och hvad jag kan, det
gör jag.»
»Ja, ja, det förstår jag. Nå, och med dem,»
tillade hon leende och visade med blicken på
Kortschagins, »är det verkligen alldeles slut?»
»Alldeles, och jag tror utan saknad å
någondera sidan.»
»Det är synd. Jag tycker så mycket om
henne. Men låt oss antaga, att det nu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
