Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / IV. Episoder med Karl Johan och general Cardell (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

IV.

Episoder med Karl Johan och general Cardell.

1816. Detta år gjorde en stor förändring inom vår närmaste omgifning, genom den allmänt värderade grefvinnan Cronstedts bortgång. Med henne förlorade min hustru en moderlig vän, ett stöd att med tillförsigt anlita, och hela den genom grefvinnan förut sammanhållna sällskapskretsen på Carlberg blef nära nog splittrad och upplöst.

D. v. kronprinsen (Karl Johan) brukade mottaga uppvaktningar sedan han ätit middag och med sitt bordssällskap ingått i ett annat rum, der hvar och en kunde utan anmälan inställa sig. H. k. h. hade äfven gifvit tillkänna att han vid dessa uppvaktningar ville med nöje se dem, som under föregående kriget tjenstgjort och närmare omgifvit hans person. I följd deraf ansåg jag mig äfven böra då och då visa min ringa person och hade dervid den glädjen att med godhet och välvilja bli mottagen. Vid ett sådant tillfälle kom h. k. h. mig till mötes vid mitt inträde i rummet och utan all dertill förut gifven anledning befalde att jag skulle skrifva 1’Histoire de la guerre du 1813, et de la manière qu’elle puisse servir à l’instruction des jeunes officiers. Till erhållande af vidare order skulle jag dagen derpå inställa mig hos h. k. h. Alla de undflykter jag då förebar voro förgäfves, och på det intet hinder skulle möta, fick jag tillåtelse att af h. k. h. sjelf begära alla upplysningar, som jag icke af tillgängliga handlingar eller på annat sätt kunde erhålla. Det enda medgifvande jag kunde utverka mig var att arbetet, i stället för att särskildt tryckas, skulle införas i krigsvetensk. akad. handlingar, (således med mindre fordran på fullständighet). Slutligen befaldes att ifrågavarande opus skulle författas på franska för att föreläsas h. k. h. och underkastas dess granskning.

Jag var i en gruflig vånda -- men för att ej öka densamma genom tidsutdrägt, grep jag genast verket an och anmälde mig efter någon tid med första afdelningen deraf (Operationen på högra

I:106

Elbstranden). Läsningen deraf blef anbefald att börja följande dag; men då kommo åtskilliga hinder i vägen för fortsättningen och ett nådigt: vous dinerez chez moi, après le diner nous continuerons notre lecture. På eftermiddagen samma sak; mångfaldiga afbrott och högst intressanta anmärkningar och åsigter, men föga läsning: sålunda fortgick i nära 14 dagar, hvarunder vi ej hunnit längre än till truppernas uppställning för bataljen vid Gross-Beeren. Här afbröt prinsen tvärt, med anmärkning att de förberedande trupprörelserna icke voro fullständigt motiverade. Jag tog mig friheten erinra att, för att motivera h. k. h:s väl och omsorgsfullt beräknade förberedelser, fordrades en uppfattning af ämnet, som nära nog skulle förutsätta förmågan att sjelf kunna utföra sådana. Derpå följde en examen om och hvilka rörelser och dispositioner som jag icke förstod. Jag lyckades -- som jag tror -- att nöjaktigt besvara de framstälda frågorna, med undantag af deri rörande svenska och ryska arméernas dragning ur högra flanken bakom Zaar och Nuthfloden, innan de förenades med preussiska armén, hvilken rörelse jag nödgades erkänna, att jag icke förstod. Med skarp tonvigt yttrade då kronprinsen: "Ni kan ej förklara, ni ogillar således denna rörelse; jag vill bestämdt höra er tanke derom." Jag svarade: "jag måste då tillstå att jag ej förstår den, ty mig synes, att fienden i följd af densamma kunnat kasta sig med samlad styrka öfver den uppstälda preussiska armén, innan e. k. h. hunnit komma till undsättning, om nämligen fienden framryckt med mera skyndsamhet än nu var händelsen." Vid detta yttrande gaf prinsen mig en mörk blick, slog mig på axeln och sade: on m’avait donné des fausses renseignements, voilà la raison. Ifrån denna stund, ingen läsning mer.

Min dagliga uppvaktning hos kronprinsen och långa samtal allena med den höge herrn, tycktes emellertid hafva gjort uppseende och väckt någon misstänksamhet hos hans omgifning. Också, då jag några dagar efter den afbrutna läsningen infann mig vid timmen för den vanliga uppvaktningen blef jag afvisad med den uppgift att h. k. h. icke den dagen tog emot -- rummet innanför var likväl fullt af uppvaktande. Detta förundrade mig, hvarför jag förnyade försöket flera dagar å rad, men alltid med samma resultat. Det blef nu af intresse för mig att utröna om den afvisande befallningen kunnat komma från kronprinsen

I:107

sjelf eller, hvad troligast var, från dess om hofgunsten afundsamma omgifning. Jag anmälde mig derföre till erhållande af en enskild audiens, hvilken beviljades på 3:dje dagen, en påföljande torsdag. Uppkommen på utsatt dag och klockslag, kom kammarherren (baron Nauckhoff) emot mig mycket ifrig, förklarande sin förundran öfver min försummelse att icke enligt nådig befallning hafva infunnit mig dagen förut. Jag visste ganska väl att jag icke misstagit mig om tiden, hvilket ock vitsordades af grefve Erik Lewenhaupt; men fåfängt att öfvertyga Nauckhoff, som nekade att anmäla mig. Han måste likväl dertill omsider beqväma sig, under förklarande att h. k. h. ganska onådigt upptagit mitt uteblifvande och skulle komma att allvarligen ge sitt missnöje tillkänna. Företräde blef mig genast beviljadt och i stället för den af Nauckhoff förkunnade onåden fick jag fägna mig af det mest förekommande och välvilliga emottagande. Efter inhemtande af beskaffenheten af mina enskilda förhållanden frågade kronprinsen hvilka utsigter och förhoppningar jag hade för framtiden, förundrade sig att jag ej, som så många andra, begärt något af honom, och slutade med att säga: "vous me feriez un plaisir en me donnant 1’occation de vous montrer combien je desire vous être utile." Förvånad öfver detta nådiga deltagande, bemödade jag mig förgäfves att uttrycka min lifliga, underdåniga tacksamhet, men vågade -- på förnyad uppmaning -- dock utbedja mig h. k. h:s nådiga åtanke, då chefsplatsen vid landtmäteriverket i riket, i anseende till innehafvarens höga ålder, sannolikt skulle snart bli ledig. Med mycken godhet svarade kronprinsen: "Denna beställning har jag bestämdt lofvat min adjutant Forsell, och det förundrar mig att ni ej vet det; men jag vill göra er till landshöfding". Jag tillstår att jag, med någon erfarenhet om halten af sådana löften, ej fäste mig synnerligen vid detta, hvilket h. k. h. också sjelf lär bemärkt, ty han upprepade å nyo sin försäkran med tillägg att jag, vid första underrättelse om att något län skulle bli ledigt, genast skulle vända mig till honom, äfven skriftligen ifall han vore frånvarande.

Frampå sommaren blef jag på kronprinsens befallning ledamot i en komité till utarbetande af ett tjenstgöringsreglemente för armén. Komitén, under generalen baron Schultzenheims ordförande, hade redan en längre tid behandlat detta ämne, och till

I:108

större delen afslutat utarbetandet deraf. Mitt uppdrag var blott att författa ett tillägg om fältbefästningar och rekognosceringar. Detta var en lätt sak. Men då jag erhöll del af det redan färdiga, med skyldighet att deröfver afgifva mitt utlåtande, kom jag i stor förlägenhet. Jag fann det planlöst till sin uppställning, oredigt och vidlyftigt redigeradt, en del t. o. m. alldeles kassabelt. Några anmärkningar till rättelse kunde icke komma i fråga: det hela borde omarbetas. Men att framställa ett sådant förslag, var att stöta de mest ömtåliga intressen och att trampa på ömma liktornar. Jag började med att för generalen antyda mina åsigter, ehuru länge utan framgång; men då jag, såsom väl bekant i huset, erbjöds att der äta middag de dagar komitén skulle samlas på e. m., fick jag tillfälle att innan ledamöternas ankomst vid pipan och kaffekoppen bearbeta vår ordförande och lyckades snart att få honom ej allenast att godkänna mina åsigter, utan ock att anse sig sjelf såsom den egentliga motören till dem. I skydd af detta stöd och under åberopande af generalens egna idéer, kunde jag sedan varsamligen framkomma med mina förslag, hvilka också blefvo af komitén antagna, ehuru med sura miner af somliga. Efter långvariga öfverläggningar, tvister, söndringar och medgifvanden, alla förökade och invecklade genom ordförandens virriga mångordighet och vissa ledamöters auktorliga ömtålighet, hann man omsider komma öfverens om planen samt de förnämsta principfrågorna, hvarefter komiterade öfverenskommo att åt mig uppdraga redaktionen af arbetet, och i mån af dess fortgång detsamma för komitén föredraga. Min tid var sålunda hvarje stund upptagen, enär jag jemte min tjenstgöring vid krigsakademien äfven hade enskilda arbeten, på hvilka berodde mitt ekonomiska bestånd, och hvilka således icke fingo försummas.

1818. Jag var denna tid ganska väl anskrifven hos de högre vederbörande, af hvilka jag i socialt hänseende, stod i något beroende, och man uppskattade min förmåga och skicklighet vida högre än den förtjenade. Under sådana förhållanden hade jag kunnat göra -- hvad man kallar lycka; men jag saknade både lust och förmåga att uppfatta och lämpa mig efter personer och förhållanden, var och förblef sålunda oanvändbar. Och rätt väl var det! I en vidsträcktare verkningskrets skulle jag känt mig

I:109

tafatt och främmande, och allt anseende för duglighet gått förloradt. Numera, vid slutet af min långa tjenstebana, anser jag mig äfven deruti hafva varit lycklig, att jag undgått sådana förhållanden, i hvilka min ringa skicklighet och förmåga blifvit satta på alltför hårdt prof.

H. ex. grefve Stedingk, dåvarande kansler för krigsakademien, visade mig särdeles förtroende och välvilja, och hans hus stod mig alltid öppet, ehuru jag blott med mycken sparsamhet begagnade mig deraf. En dag under samtal om åtskilligt rörande krigsakademien, uppdrog h. ex. åt mig att efter en allmän af h. ex. angifven plan författa ett fullständigt förslag till förändrad organisation af krigsakademien och förbjöd mig tillika att icke på minsta sätt meddela mig i detta afseende med akademiens guvernör, emedan som orden föllo: "jag icke har något förtroende för den mannen." Hurudant detta mitt förslag än må hafva varit, vill jag nu lemna derhän. Allt nog, det gillades fullkomligt af h. ex. äfvensom af dennes måg general Björnstjerna, d. v. generaladjutant för armén, af hvilken det för konungen Karl Johan anmäldes, hvarvid jag äfven var befald att närvara, för att ytterligare afgifva nödiga upplysningar och förklaringar i ämnet. Konungen tycktes väl gilla förslaget, men dess egentliga anmärkningar syntes mindre egnade sjelfva organisationsfrågan, än riktade mot akademiens styrelse, som med och utan skäl skarpt klandrades. Också syntes general Björnstjerna ganska missbelåten då jag enligt min öfvertygelse i åtskilliga omständigheter sökte försvara guvernörens tillgöranden. Snart derefter underrättade mig h. ex. Stedingk att kongl. maj:t bifallit den föreslagna organisationen, att den skulle införas så snart medel dertill hunnit beredas, och att jag skulle utnämnas till akademiens styresman. Betygande h. ex. min uppriktiga tacksamhet för mig visadt förtroende, anhöll jag tillika om den ynnest att så väl mitt författareskap till det gillade förslaget som mitt ifrågasatta chefskap måtte t. v. få blifva en hemlighet. Detta lofvades, men kort derefter var hela affären känd af kanslerens sekreterare, så af dennes goda vän, qvartermästaren på Carlberg, kapten Montan, och i följd deraf af hela Carlsbergsstaten. Jag kom derigenom i en falsk och rätt obehaglig ställning, synnerligen till guvernören som på allt sätt visade mig köld och missnöje. Detta grämde mig rätt

I:110

mycket, ty jag var skyldig honom tacksamhet, erkände det uppriktigt, och hade verkligen handlat i öfverensstämmelse dermed under de samtal rörande hans person som med vederbörande förekommit. Jag nödgades således att med grefve Cronstedt ingå i en fullständig förklaring öfver mitt förhållande till h. ex. grefve Stedingk, den befallning jag af h. ex. erhållit och följderna deraf, samt lyckades omsider öfvertyga honom att jag icke af egen böjelse, utan af lydnadstvång gått honom i förväg.

På föranstaltande af artillerigeneralen Cardell hade ett läroverk för artilleriofficerare blifvit inrättadt vid Marieberg, hvilket skulle träda i verksamhet den 1 september, och Cardell erbjöd mig att dervid öfvertaga en lektion i befästningskonsten. Jag ville för ingen del komma i beröring med general Cardell och nekade således att mottaga denna befattning, ehuru flera anbud gjordes. Stutligen lät jag dock öfvertala mig af min chef, general Frank Sparre, som försäkrade mig att jag nog skulle taga mig ut med Cardell, om jag blott uppgjorde med honom bestämda vilkor och aldrig från dem afveke, i följd af Cardells fordran. Så skedde ock. Bland vilkoren var det: att inga öfningar på fältet skulle företagas det året; icke desto mindre och efter knapt 3 veckors förlopp yrkade Gardell på anställandet af sådana. På mitt bestämda nekande svarades att sådant skedde endast i följd af ovilja mot Cardells person. Deraf uppkom en spänning oss emellan, som ytterligare utbröt, då Cardell, som alltid bevistade mina föreläsningar och dittills högeligen lofordat dem, snart derefter förklarade dem planlösa och, för mitt auditorium mindre lämpliga. På min försäkran att jag icke ville ändra det ringaste i mitt sätt att föreläsa, men i stället dermed upphöra, följde en sorts ursäkt å Cardells sida med anhållan att jag ej skulle lemna min befattning, emedan sådant skulle falla honom ensamt till last, ty sade han: alla berömma er, men mig kallar man en fan, med hvilken ingen kan komma öfverens. Häruti motsade jag honom icke. Jag måste lofva att på försök hålla ut till lästerminens slut, men med vilkor att få följa den började planen, och att Cardell sjelf icke skulle infinna sig vid mina lektioner. (Han satt sedan bakom den öppna dörren till ett angränsande rum). Det dröjde ännu någon tid till dess den inombords jäsande harmen åter utbröt, i följd hvaraf jag förklarade mitt beslut att icke mer

I:111

utsätta mig för hans ovilja. Äfven denna gång sökte Cardell att genom återtagande af förut gjorda påståenden och genom att smickra min egenkärlek och kasta all skulden på sitt eget ombytliga, af andra tillfälligheter uppretade lynne, förmå mig ändra beslut. När detta ej lyckades, vidtog han den utvägen att hota med konungens onåd och lofvade -- med handslag -- att ej allenast framkalla denna onåd, utan ock på allt sätt förfölja mig. Jag var öfvertygad att Cardell i följd af böjelse skulle hålla detta löfte, och jag sade honom det uppriktigt; hvarpå vi, såsom uppenbara ovänner, åtskildes. Dagen efter detta uppträde hade Cardell en stor festmiddag på Marieberg, hvilken konungen äfven bevistade. Jemte den öfriga lärarepersonalen var äfven jag inbjuden och infann mig dervid -- oaktadt det spända förhållandet med värden -- för att erfara om och på hvad sätt han skulle begagna tillfället att då uppfylla sitt gifna löfte. Hans bemödande uteblef icke heller, ehuru utan önskad verkan.

På e. m. kom jag att stå helt nära dörren till ett närbeläget rum, dit konungen med Cardell ingått. Jag fick då höra hura den senare på allt sätt sökte uppväcka konungens ovilja mot mig genom förklarande i åtskilliga variationer att jag var högst okunnig, men till ytterlighet egenkär, sjelfrådig och envis, samt en esprit mutin af hvilken man kunde befara allt. Vid beskyllningen om min krassa okunnighet anmärkte h. mj:t: "han tjenade sista kriget under mina direkta ordres, och jag var nöjd med honom," och på öfriga tillmälen svarades då och då med ett: c’est ça.

För att erfara det intryck h. mj:t fattat af Cardells välmenande framställningar, stälde jag mig så att jag nödvändigt skulle bemärkas, dä konungen återvände till samlingsrummet. Så skedde ock; men i stället för ett uttryck af missnöje, visade mig h. mj:t en utmärkt nådig välvilja, under ett längre samtal, tydligen -- som jag tyckte -- för att gifva en dementi åt general Cardell; åtminstone tycktes denne så uppfatta saken, ty han såg särdeles missnöjd ut. Jag underlät icke heller att sända honom en min af tillfredsställelse, som visst icke mildrade hans förargelse.

Inför kronprinsen (Oskar) såsom d. v. gener. fälttygmästare ansåg jag mig böra redogöra för mitt förhållande till general Cardell och tillika anhålla om dess beskydd mot de af Cardell

I:112

utlofvade förföljelserna. H. k. h. bad mig i senare fallet vara fullkomligt lugn ty -- som orden föllo. -- Jag känner Cardell och h. mj:t säkerligen också. Någon inverkan af Cardell till min skada kunde icke heller märkas på högsta ort, men väl hos andra höga vederbörande, hvilket jag framdeles fick känbart erfara.

Efter ganska träget arbete afslutade jag frampå sommaren redaktionen af tjenstgöringsreglementet, sedan åtskilligt derutaf hade blifvit dels styckevis förändradt, dels alldeles omarbetadt, såsom 4:de delen om tjensten i fält. Arbetet hade blifvit inom komitén föredraget och gilladt, och jag erhöll uppdrag att ombesörja dess tryckning och kringsändande till regementena, till ersättning hvarför mig lemnades inkomsten af dess försäljning.

Mot slutet af året befaldes genom generalordres att det nya reglementet skulle vid påföljande års möten och öfningsläger tillämpas och öfvas, hvadan ock blef nödigt att företaga tryckningen af det vidlyftiga arbetet för att medhinna dess kringsändning till utsatt tid. Men general Björnstjerna ansåg sig förut böra taga närmare kännedom om det föreslagna reglementet, innan k. m:jts fastställelse derå kunde meddelas, och jag fick befallning att i sådant hänseende föredraga detsamma för honom. Detta var ingen lätt sak. Icke af komiténs ledamöter och minst af ordföranden kunde jag vänta något biträde till försvar för de anmärkningar, förändringar och uteslutningar, som af general Björnstjerna påyrkades. Jag måste ensam strida mot hans understundom omotiverade anmärkningar, lyckades ibland att besegra dem, men måste mången gång gifva efter, till föga fromma för arbetet, som i flera afseenden blef derigenom förfuskadt.

Genom obeslutsamhet och söl blef denna s. k. granskning dag från dag uppskjuten till närmare jultiden och fortgick sedan, med täta afbrott, ännu i februari påföljande året. För att få arbetet färdigt till den utsatta tiden, måste således tryckningen företagas, för hvar del särskildt, hvarefter granskningen fortgick. Deraf hände att ändringar, som anbefaldes undef föredragningen, upphäfde eller kommo i strid med hvad som förut blifvit gilladt och antaget, redan tryckta ark måste kasseras och omtryckas o. s. v. Det fordrades verkligen uppmärksamhet, minne och omtanke för att, under sådana förhållanden och med iakttagande af

I:113

den största skyndsamhet, kunna få arbetet felfritt och dess alla detaljer i öfverensstämmelse med hvarandra.

Då förlagsrätten till tjenstgöringsreglementet mig lemnades, skedde det under vilkor att utan betalning lemna ett häftadt exemplar deraf åt hvart embetsverk och landshöfdingeembete i riket, samt åt divisions- och brigadgeneralerna jemte chefs-, majors- och kompani-expeditionerna vid samtliga regementen och korpser. I följd häraf och då priset var bestämdt endast efter 2 skill. b:ko arket, samt åtskilliga omkostnader erfordrades för inpackning i brädlårar af de till alla delar af riket afgående bokmassorna, så var den förväntade förlagsvinsten icke särdeles betydlig; men då general Björnstjerna, utan något föranledande från mig, välvilligt, upphäfde förstnämde vilkor och tillät mig att äfven af embetsverk och myndigheter taga betalning, så blef min förlagsvinst ganska betydlig och uppgick till fullt 6,000 rdr b:ko. Jemte min hustrus arfsmedel 4,000 rdr och de 2,000 rdr jag ett par år förut erhållit i lösen för min andel i de pommerska domäner som efter kriget utdelades, var jag således egare af ett kapital af 12,000 rdr b:ko, hvilket för mig var en ansenlig och oväntad förmögenhet.

Hade jag varit klok och handlat efter ekonomisk beräkning, så skulle jag hafva förräntat denna summa eller placerat den i en stenhusegendom i hufvudstaden; men min förkärlek för landet, mitt begär att bli herre på egen täppa, min hågkomst af lyckliga barndoms- och ungdomsdagar på det alltid älskade Hammora: detta allt förledde mig; jag måste bli egare af en liten landtgård, der jag kunde tillbringa mina från tjensten lediga sommarmånader -- och jag blef det ändtligen, då jag efter flera antagna och åter förkastade förslag stannade vid inköpet af Löttinge, ett mantal kronoskatte rusthåll, beläget i Täby socken, 2 mil från Stockholm. Inköpspriset var 16,666 rdr b:ko; således skuld för inköpet och ytterligare för uppsättning af inventarier, bohagspersedlar, nödiga reparationer m. m., i följd hvaraf jag fick beträda en förut okänd bana och lära mig konsten att skrifva skuldsedlar.

I början af detta år hade jag, på anmälan af min gynnare h. ex. grefve Stedingk, blifvit utnämd till adelsman, en utmärkelse som jag ej skattade särdeles högt, men för hvilken kostnaden gjorde mig verkliga bekymmer. H. ex. lärer äfven märkt denna min sinnesstämning, då jag hos honom aflade min tacksägelse,

I:114

ty han förklarade omständligt att adelsskapet borde anses såsom en station på tjenstebanan, hvilken ej bör förbigås: "il faut passer par là mon cher". Vid min tacksägelseuppvaktning var konungen särdeles nådig och välvillig, och jag hade således den fägnaden märka att general Cardells förföljelse icke hunnit verka på det hållet.