Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / III. En färd från Stockholm till Helsingborg för 70 år sedan. Agitation i Köpenhamn för prins Kristian Fredrik i Norge. Tvänne utländska resor; ett egendomligt uppdrag af Karl Johan (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

III.

En färd från Stockholm till Helsingborg för 70 år sedan. -- Agitation i Köpenhamn för prins Kristian Fredrik i Norge. -- Tvänne utländska resor; ett egendomligt uppdrag af Karl Johan.

Några veckor i det kära, trefliga hemmet gingo hasteligen förbi; och nu blef tid att åter begifva sig till armén. Väl var min blessyr ännu öppen och lemnade då och då erinringar om

I:82

sin tillvaro, men jag fann mig dock så återstäld att jag kunde, utan olägenhet, anträda den långa resan. Den måste således företagas.

Efter det ömmaste afskedstagande och ömsesidiga välönskningar samt många förmaningar om helsans vårdande, skildes jag åter från min kära omgifning, den sista mars. Alla de obehag och motigheter, som under resa i ett civiliseradt land kunna inträffa, hopade sig under denna, med undantag endast af skenande hästar. Afresan från Stockholm var ett slående bevis på uselheten af härvarande skjutsanstalter. Min reskamrat (majoren vid flottan, grefve Claes Cronstedt) hade tingat skjutsen att möta framför slottet, der vi i kungl. kabinettet hade depescher att afhemta, och vid utkomsten derifrån funno vi, i stället för ett par åtminstone drägliga vagnar, 4 vedkärror med bräden tvärt öfver i stället för stolar, näml. 2:ne kärror för oss sjelfva och 2:ne för våra betjenter.

Vägarna öfverallt hårdfrusna, bara och knaggliga. På andra sidan om Kolmården ömsom snö och bara vägar inom samma skjutshåll. I Småland höga snödrifvor, djupa vattenhålor och lersmörja, hjul- och släddon lika svåra att begagna; vältningar tidt och ofta i snödrifvor och vattenpussar; sönderkörda åkdon och selar; upptröttade hästar; skjutsbönder som ömsom gräto och svuro. Sjelfva genomblötta inpå kroppen; regn och snöslask hvar dag; 7 à 8 mils framkomst på 18 à 19 timmar. Vid ankomsten till Helsingborg öfverhöljda af ler och smuts efter sista stjelpningen i en djup lerhåla, midt på vägen -- men också der slut på motgångarna, en god säng och en härlig hvila efter föregående dagars mödor och otrefnad.

Cronstedt hade förut lemnat mig för att afresa till Karlskrona.

I Köpenhamn dröjde jag en dag, dels för att till d. v. svenska ministern, general Tawast, aflemna depescher, dels för att se mig litet omkring i den pene bye; hvarvid general Tawast hade den godheten vara mig följaktig. Staden visade sig den gången i ett ganska snuskigt skick. Den upphuggna gatuisen låg uppstaplad på Kongens nytorv kring statyn i ofantliga högar, likaså på alla gator. Att bortföra dem sattes ej ens i fråga.

I:83

Osnyggheten i det yttre föll i ögonen, värre än i Stockholm, hvilket vill säga mycket.

Från Köpenhamn fick jag ressällskap med en dansk sjöofficer, kapten v. Holstein, adjutant hos d. v. konung Kristian i Norge. Han var en intressant och kunnig man men fanatisk ifrare för Norges sjelfständighet och tillika fortsatta förbund med Danmark. Hans ifrande mot Sverige gick ofta till det löjliga. Vid ankomsten till Kolding afreste han tidigt andra morgonen till det närbelägna Fredricia för att inmönstra besättningen till 12 danska kanonslupar under hans brors befäl, ämnade att afsändas till Norge. Jag hade fått kunskap derom genom min betjent, hvilken, ehuru född tysk talade ledigt danska och hade en särdeles förmåga att kunskapa. Vid återkomsten till Kolding ville v. Holstein icke erkänna denna hjelpsändning från Danmark, men måste det slutligen, under försäkran att dessa 12 slupar jemte Norges egen sjöstyrka nog skulle visa svenskarne vägen hem till deras eget land. Jag åter förargade med det yttrande att de 12 sluparna mer eller mindre skulle icke en dag hindra svenska arméns framsteg, o. s. v.

Vår passage öfver Stora Bält dagen förut var både besvärlig och äfventyrlig; den försiggick dels seglande dels stakande mellan drifisen, dels inklämda i en smal ränna, och gående på båda sidor deraf, dragande båtarna genom rännan, allt under stark drifning norrut och under tjocka; ändtligen komna i land befunno vi oss nära en by, men flere mil norr om Nyborg der vi bort landa.

Öfverallt i Danmark möttes man såsom svensk af ovilja och bitterhet, yttrade i opåkallade loftal öfver prins Kristians och norrmännens krigiska hållning och med synbar skadeglädje uttalade förutsägelser om svenskarnes nederlag och norrmännens segrar. I Köpenhamn var tillstäld en festlighet till firande af prins Kristians uppresning -- och det i samma hotell der svenske ministern då bodde. Den blef dock af polisen indragen. I Holstein deremot, der svenska armén hade öfvervintrat, rådde en aldeles motsatt sinnesstämning; man beklagade der att landet skulle återlemnas till Danmark.

Priserna på alla förnödenheter voro i högsta grad stegrade. I Köpenhamn betalte jag för en natt, kaffe om morgonen och

I:84

qvällsmål för betjenten, så otroligt det kan låta, något mer än 20 Rdr svenskt b:ko. I drickspengar för öfverfarten af St. Bält gaf jag, liksom kapten v. Holstein, hälften af nämda summa och det tycktes som man dermed var föga belåten. Äfven vid den korta passagen öfver Lilla Bält vankades rätt betydliga utgifter, hvilka bestämdes af en på stället vakthafvande, officer, i hög grad ogin och snäsig. Också blef min reskassa ganska hårdt anlitad, och hvad värre var: när jag omsider efter åtskilliga äfventyr kom till Lübeck, der jag enligt anvisning skulle få lyfta penningar i svenska kommisariatet, så var man der totalt renonce på denna nödvändighetsvara. Fåfängt att af dervarande många bekanta svenskar få något biträde, alla väntade och längtade efter penningeremiss från högqvarteret i Brabant. Till någon del blef dock förlägenheten afhjelpt af den välvillige general Sarmain (då svensk kommendant i staden). Att resa med extra post blef likväl omöjligt; jag måste vidtaga den besvärliga och långsamma utvägen att färdas med s. k. Vorspann, eller skjuts som reqvirerades i de utåt alla större vägar upprättade militärstationer eller étapes, och för hvilken ingen betalning erlades, Utan egen vagn är man likväl illa deran, och en sådan måste jag derför, till stor förlust för min klena kassa, köpa i Lübeck.

Resan, som hittills varit förknippad med snart sagdt alla möjliga obehag, började nu antaga en glad och lifvande karakter. Visserligen kunde färden öfver Lüneburgerheden den tiden i hög grad pröfva tålamodet; men jag hade fått ett muntert ressällskap, en kapten Ljunggren som, illa blesserad vid stormningen af Leipzig, nu ämnade sig till Aachen för att nyttja dervarande varma bad. Med hvarje dag nya framsteg i årstid och luftstreck. Ännu i Holstein höga snömassor på båda sidor om vägen; vid Elben, löfsprickningen redan börjad (d. 12 april), närmare Rehn träden gröna och blommande, allt inom några få dagar. Landets vid Hannover förändrade skaplynne från tröttande enformighet till mångfald i ytformer, gaf ett lifligare intresse åt de omgifvande föremålen, och äfven de långa uppehållen vid stationerna, der hästar måste hos embetsmyndigheterna reqvireras; den långsamhet hvarmed man färdades: allt detta gaf åt resan ett visst behag, genom tillfälle att se sig omkring, taga kännedom om det sedda, komma i beröring med menniskor, hemta någon näring

I:85

för vettgirigheten, o. s. v. Af denna och andra dylika resor återstå mig ännu många rätt angenäma minnen; jag har sedan, och ej längesedan, på jernväg ilat fram öfver en del af samma nejder med all möjlig beqvämlighet, men fått ingenting se, ingenting erfara, ingen minut haft till egen disposition, allt på förhand reglementeradt. Jernvägsresor äro förträffliga för affärsmän och för dem som önska skyndsamt komma från ort till annan; men jag föredrar friheten i handling och sjelfrådighet äfven under resor.

Med undantag af nödtvungna uppehåll, kunde vi likväl icke dröja på de ställen vi genomforo. Vi voro i ständig rörelse utan att jägta till målet, hade stundligen nya föremål att beskåda; en omvexlande, merendels vacker natur, rik odling, liflig rörelse, industri och verksamhet jemte synbar välmåga. I sistnämda afseende öfverträffades dock all vår förväntan af de härliga nejder kring Elberfelt och Barmen der, på en mils längd, vägen på båda sidor garnerades af bygnadstomter, bestående af verkstäder, manufaktorier och fabriker af mångfaldigt slag samt af vackra landthus med omgifvande trädgårdar, täcka parker, stora linneblekerier m. m. Hela denna trakt hade utseende af en enda stor manufakturanläggning. Den rika dalen, öfverallt uppfyld med bördiga åkrar och betande boskapshjordar, begränsades af väldiga höjder i mångfaldiga brytningar, ömsom betäckta af löfskogar, odlade fält och bostäder. Hvilken skilnad emellandessa nejder och det folkfattiga Sverige! Nog finnes der natursköna landskap i mängd, täcka utsigter i omvexling med vilda och storartade, men allt är så liflöst och dödt, så stilla och tyst, väckande samma vemodiga men ljufva känsla som den rådande tonarten i landets folksånger.

Innan ankomsten till Elberfelt hade vi ett äfventyr, som hardt nära hade satt en gräns för vår tillvaro. Vi kommo nämligen i dyningarna efter ett nyss dämpadt folkupplopp, hvarvid häftiga strider egt rum med så väl svenskt som preussiskt krigsfolk. Utan den ringaste anledning från vår sida blefvo vi först anropade och anhållna på vägen af en skara mötande förmän, hvilka derefter, uppeggade af våra 4 skjutsare, (en för hvar häst) samlade sig omkring oss med hot och löften om hämd på alla militärer. Anfallet började med ett häftigt slag åt soldaten som jemte min betjent satt på framsätet af vagnen. Dennes tschacot

I:86

klöfs deraf -- men i samma ögonblick låg också angriparen baklänges på marken af ett slag af soldatens gevär. Ljunggren och jag sprungo genast ur vagnen, med pistolen (oladdad) i ena handen och sabeln i den andra, förklarande den blifva ein Kind des Todes som gjorde första steget närmare oss. Ingen ville bli första offret; vi fingo tid att parlamentera, våra angripare började skingra sig och vi lyckades, icke allenast att blifva dem qvitt och bringa våra skjutsare till sans, utan ock att frälsa några ryska blesserade officerare, som kommo åkande efter oss, på hvilka de uppretade formännen ämnade utföra sin hämd.

Men äfventyret var ej dermed slutadt. Vid ankomsten till den lilla staden Hagen, började våra skjutsare utfara i otidigheter och en af dem rusade mot mig, riktande ett hugg åt hufvudet. Jag lyckades vika undan för detta, och att gifva min angripare ett så väl afpassadt slag under näsan att han föll emellan vagnen och den ena stånghästen. Denna började slå, mannen att pestera -- och nu först blef oväsendet fullkomligt. Inom några ögonblick var torget fullt af menniskor, alla skreko och hotade, och knappast kunde vi, stödda mot vagnen, med sablarna hålla angriparne från oss -- då platskommendanten, hemtad af min alltid fintliga betjent, kom till stället och med sin myndighet lyckades skingra folkmassan.

Rätt belåtna med utgången af dessa obehagliga uppträden lemnade vi den, ingenting mindre än gästvänliga Hagen sedan vi tömt ett par buteljer Hochheimer med kommendanten, hvilken förklarade att vi gifvit en giltig anledning till det hotande tumultet, derigenom att min betjent fått, utan tilltal, ge ett slag med sin käpp åt en af stånghästarne; dock slutade han med att säga oss att die Herren Schweden waren immer vortreffliche Leute.

I Cöln stannade vi en dag för att åtminstone få någon kännedom om denna märkvärdiga stad och synnerligast för att beskåda dess härliga domkyrka. Under en promenad mötte jag en stor procession af prester och munkar, hvilken jag väl velat närmare beskåda; men fruktande att blifva tvungen till knäfall på den smutsiga gatan, skyndade jag undan, förirrade mig i labyrinten af krokiga, slingrande gator och måste efter flere fruktlösa försök betala en vägvisare som förde mig till rätta. Under vägen gingo vi in i en stor kyrka, der messa hölls vid ett af de många

I:87

sidoaltarne. Efter medgifvande af min ledsagare, kunde jag dock gå omkring i öfriga delar af kyrkan, der jag, till min stora förundran flerestädes påträffade helgonbilder, iklädda granna, osmakliga t. o. m. löjliga drägter, till firande af den nyligen tilländalupna påskhögtiden. Jungfru Maria var utstyrd i sidenklädning öfverallt garnerad med dyrbara spetsar, hade ringar på alla fingrar, perlband o. d. på bröst och armar samt en troligen dyrbar krona på hufvudet, med hvilket allt himladrottningen såg rätt tafatt ut. Mest stötande var dock att se Kristus på korset klädd i en vid nattrock af storrosigt kinesiskt sidentyg! Jag prisade min lycka att icke tillhöra ett land der förnuft, känsla och smak så hånas och folket vilseledes af fanatiska prester.

Från Aachen, hvars förträffliga och eleganta bad jag icke underlät att begagna, gick resan genom det pittoreskt belägna Lüttich, lika märkvärdigt för sina många fabriker och manufaktorier, gevärstillverkningar m. m. Vidare genom Tirlemont och Louvain till Bruxelles dit jag ankom d. 21 april, och träffade der större delen af generalstaben samt en mängd kamrater och bekanta. Vid min uppvaktning hos h. ex. Adlercreutz anmälde jag att jag medförde depescher till kronprinsen, och anhöll att personligen få öfverlemna dessa i Paris, dit h. k. h. några dagar förut afrest. Detta nekades mig och jag hade den förargelsen att se M. v. Rosen, följande dag, med mina depescher resa till Paris: skälet till afslag på min ganska billiga begäran, förklarades vara: att h, ex. ämnade lemna mig ett uppdrag, vid arméns snart inträffade tillbakamarsch, hvilket, som han behagade säga, icke kunde anförtros någon annan. Detta var godt och väl -- men att vara 2 knappa dagsresor från Paris och icke få fara dit, var en känbar uppoffring, på hvilken jag ingalunda var beredd. Några dagar derefter hade jag på permission kunnat få göra denna resa tillsammans med ett par af kamraterna; men vid noggrann beräkning ansågs kostnaden komma att uppgå till minst 35 louis-d’orer, en för mig stor summa, hvars besparande för hustru och barn fick hålla mig skadelös vid hemkomsten för det förlorade nöjet af ett flyktigt besök i Paris.

Bruxelles kallas allmänt la petite Paris, och torde förtjena denna benämning, så väl för sina praktfulla palatser som för den smakfulla lyx och den glada lifliga sällskapston här träffas. Den

I:88

lilla tid vi här tillbringade var ganska glad och omvexlande. Jag var inqvarterad i ett superbt palais vid det vackra Place Madelaine, hade der en egen våning, bemöttes med artighet och välvilja af husets egarinna, en gammal vicomtesse och hennes nièce, en ung visst icke otröstlig enka; hvar dag bjudningar, omvexlande societet, spektakler -- det ena nöjet aflöste det andra.

Det oaktadt blefvo dock uppbrottsorderna i hög grad välkomna; vi fingo nu vända hemåt, der likväl ett nytt, måhända ganska allvarsamt fälttåg mot Norge väntade oss.

Den 5 maj lemnade vi det lifliga Bruxelles. Kronprinsen, som ännu icke återkommit från Paris, skulle liksom general Adlercreutz inväntas i Hannover. Flere af generalitetet hade redan afrest och befälet öfver svenska armén blef uppdraget åt general Sandels under hemmarschen.

Jag erhöll befallning att resa ett par dagsmarscher framför den hemtågande armén för att med vederbörande auktoriteter anordna om truppernas inqvartering och förplägning, efter omständigheterna förändra förut anbefalda marschrouter och rastedagar samt äfven för tillfället disloquera förut varande preussiska och ryska trupper för att skaffa rum åt våra. Detta uppdrag, som vid åtskilliga tillfällen kräfde omtanke och uppmärksamhet, var i det hela ganska angenämt Jag reste efter beqvämlighet, uppehöll mig, hvar jag fann mig bäst, och njöt af den sköna årstiden, det härliga landet och de ständigt vexlande föremålen omkring mig.

I Louvain skildes jag vid kamrater och bekanta och gaf mig i väg framför våra marschkolonner. Redan samma dag råkade jag ut för ett vidt utseende äfventyr. Vid middagsbordet (rättare supén) i Tirlemont -- till det mesta upptaget af ryska artilleriofficerare -- tillät sig en af dem att på ett stötande sätt tala om svenska armén, om Sveriges förhållande till Ryssland. Jag kunde ej annat än tillrättavisa hans påståenden, diskursen blef häftig, och följden deraf blef en utmaning från min motståndare, som ock af mig måste antagas. Genast derefter aflägsnade sig mannen på tillsägelse af en äldre officer, en öfverste, hvilken likasom öfriga officerare, högeligen ogillade deras kamrats uppförande, försäkrade att han, såsom nu arresterad, icke skulle visa sig för mig, och bad mig ursäkta och såsom ogjord anse

I:89

hans obehöriga utmaning. Naturligtvis tackade jag den välvilliga öfversten för hans bemedlande af denna obehagliga affär, och var rätt nöjd då jag fick aflägsna mig, efter ett vänligt afsked från sällskapet.

I Düsseldorff och hos prinsen af Reuss fordrades åtskilliga anordningar för att bereda svenska truppernas passage öfver Rehn och underhåll för en del deraf under en rastedag, hvartill äfven fordrades särskilda öfverenskommelser med befälhafvaren för de nyligen ankomna och i trakten förlagda danska kontingenttrupperna.

I Hamm förklarade borgmästare och råd, att de ej kunde mottaga svenska trupper, emedan en preussisk kolonn borde samtidigt med dessa inträffa. På min uppgift, att preussarne tagit en annan marschväg, gjordes intet afseende, hvarför jag nödgades säga dem att de svenska vore i antågande och skulle nog veta att sjelfva taga sig inqvartering och underhåll. Slutligen, och sedan man, efter häftig ordvexling, tvungit mig att skriftligen afgifva mina påståenden, lofvade man att rätta sig derefter hvilket äfven iakttogs.

Helt olika var förhållandet i den lilla staden Minden vid Weser, der 2:ne kolonner, hvardera af omkring 6,000 man samt kavalleri, skulle sammanträffa, och en af dem ligga öfver en dag. Staden var redan upptagen af en myckenhet marknadsbesökande; det såg omöjligt ut -- men genom vederbörandes välvilja och beredvillighet var affären uppgjord inom ett par timmar.

I Bielefelt hade jag tillfälle att bese och i flere timmar uppehålla mig i ett franciskanerkloster, der en pater fick uppdrag att föra mig omkring och visa klostrets härligheter. Min ciceron var en ganska intressant man; han kallade sig klostrets magister, upptog med mycken foglighet mina, jag bör erkänna det, alltför, uppriktiga anmärkningar om det onyttiga klosterlifvet, allt under bemödande att bringa mig på bättre tankar. Slutligen förestälde han mig för klostrets prior, en gammal man med ett ganska aktningsbjudande sätt att vara och yttra sig. På hans anmodan skref jag mitt namn, titel, m. m. i en för sådana anteckningar inrättad bok, hvarefter min ledsagare bifogade några rader, rätt smickrande för min person och min nationalitet, men slutande med de orden: "es ist nur zu bedauren dass er so irrige und

I:90

verkehrte Meinungen von das Klosterleben hat." Vid afskedet skänkte han mig, under tillönskan af mera renlärighet, en rosenkrans, för hvilken han dock tycktes fordra och mottog en återskänk af en louisdor.

Efter flackande fram och åter, kom jag ändtligen d. 15 Maj till Hannover, der mitt uppdrag såsom generalqvartermästare upphörde. Först d. 22 anlände general Sandels och högqvarteret, och ett par dagar derefter blef allmänt uppbrott.

Hannover var, den tiden åtminstone, kändt för sin fullkomliga brist på sällskapsnöjen. Man iakttog en skarpt begränsad kastskilnad emellan gammal och ny adel, embetsmän och borgare; ett umgänge emellan dessa kaster hade varit otänkbart. En resande rysk general hade tillstält en lysande fest med bal, hvartill alla, som derpå kunde göra anspråk, voro bjudna; hela den s. k. corps d’élite undandrog sig bjudningen, för att ej komma i sällskap med en ung Graf Kielmansegg, som haft den djerfheten att gifta sig med ett fruntimmer utan hög börd, men af ovanlig skönhet, talangfull, rik, på allt sätt intagande och behaglig. Han sjelf tillhörde landets äldsta och mest ansedda familj.

Jag hade fått inqvartering på stadens förnämsta hotell och hade der till granne en landsman, baron Höpken, på resa till Haag, der han skulle bli minister. Vi båda voro mycket tillsammans, och ströfvade omkring i de vackra omgifningarne, såsom Mont brillant, Wallmodens Garten och Herrenhausen, det senare kändt för sina framför slottet belägna rika vattenkonster och en fruktträdskola af ofantlig vidd. Vi hade alltid muntert middagssällskap af resande vid table d’hôte, der värd och värdinna presiderade, hvilka, med lätthet att tala flere språk, förenade en sällsynt förmåga att väcka och underhålla ett lifligt samspråk, nästan i hvad ämne som helst. Dagarne gingo på detta sätt rätt angenämt, i synnerhet sedan jag händelsevis blef bekant i 2:ne familjer, båda från Hamburg, boende i en romantiskt skön trakt i närheten af Mont brillant. Sällskapstonen lifvades i dessa familjer af både vackra och intressanta glada damer; man var välkommen när som helst, kom och gick när man ville. Jag tillbringade der mina aftnar ganska trefligt.

I:91

Efter uppbrott från Hannover tågade vi ganska långsamt till vårt mål, åtföljde af de båda gardesregementena, och dröjde ett par dagar i den trefliga staden Celle, som med skäl kan kallas en oas i öknen. För att få se stadens mycket omtalade skönheter och visa en artighet för den synnerliga välvilja oss egnades, gjorde generalstaben en bal, som verkligen var smakfullt arrangerad och lifvad af en ypperlig musik från gardesregementena. Man sökte på allt sätt ge begrepp om svensk artighet och elegans, och damerna! icke voro de just alla förtjusande, men nog voro de förtjusta, hvilket de också erkände, så väl mammor som döttrar.

Från Ultzen, der högqvarteret qvarstannade ett par dagar, skickades öfv. löjtn. Nisbeth och jag förut till Rostock för att besörja truppernas förläggning i trakten deromkring samt embarkering. Resan i sällskap med den galenpannan Nisbeth var särdeles rolig och späckad med åtskilliga af honom tillstälda små äfventyr. Vi hade god tid och vi begagnade den för att sköta vår beqvämlighet och våra nöjen.

De 3:ne veckor vi tillbringade i Rostock gingo väl icke fort för den som hvar dag längtade få begifva sig hemåt, men likväl temligen angenämt. Jag hade ett ganska godt qvartér och trefligt sällskap i huset. Det vankades ej sällan middagsbjudningar af så väl enskilda personer som af staden; äfvenså sina lustpartier till landet, tillstälda af mitt värdfolk. Man samlades hvar afton hos general Sandels; jag var der den ende som ej spelade kort. Der spelades ganska högt, förluster af 100 louisdorer voro ej ovanliga, nästan alla vinster stannade i öfverste Ulfsparres och major Petrés fickor; den förre skämdes ej omtala att han i Bruxelles och under hemmarschen på detta sätt roffat åt sig omkring 10,000 rdr b:ko. Han vann en qväll 125 louisdorer af general Posse. Det var marknad i staden och derunder ett tillopp af industririddare af alla slag. Den, som i folkträngseln icke väl tog vara på sina fickor, kunde vara säker på att förlora deras innehåll. Äfven i husen måste man vara på sin vakt mot lurande spekulanter. Jag fick också en rätt dyrköpt erfarenhet, som kostade mig 22 dukater, hvilka en schackrare, förmodligen också Taschenspieler, knep midt för mina ögon under en vexling. En

I:92

af kamraterna förlorade en gulddosa på nästan oförklarligt sätt; en annan miste 30 louisdorer, o. s. v.

Ändtligen slog den, åtminstone af mig, efterlängtade afskedstimmen, och midsommarafton fingo vi, från Wernamünde, embarkera på fregatten Galathé, till ankars på den öppna redden, en mil från land, omgifven af en flotta linieskepp, fregatter och transportfartyg till truppernas hemtransporterande.

Öfverfarten gick särdeles långsamt; först den 27 på förmiddagen voro vi på svensk botten i Karlshamn. Vädret var näml. för det mesta alldeles lugnt, så att hrr passagerare, högre och lägre, kunde på däck samlade kring ett bord spela pharao hvarje dag. Den stackars fältsektern, som under hela tiden förut icke spelat, skulle, på sin namnsdag, slå sig lös och fick betala det nöjet med en förlust till Ulfsparre och Petré af 90 louisdorer. Den 26 lågo vi, nära nog, hela dagen i sigte af skånska vallen midt för Cimbrishamn. Hafvet var slätt som en spegel; vi räknade 55 seglare omkring oss. Det var söndag och gudstjenst; alle man på däck; en stund af högtidlig andakt. I Tyskland blef man alltid och allestädes med förekommande artighet emottagen i qvarteren, och under vistandet bemött som en vän af familjen, oaktadt det besvär och de kostnader som inqvarteringen der medförde. Huru olika vårt emottagande här hemma, af egna landsmän. Idel afvoghet och ovilja, i stället för välkomsthelsning. Den första fråga, jag vid ankomsten till mitt qvarter fick att besvara, var: "Huru länge skall detta elände räcka, hvarmed vi nu hemsökas?" Mitt svar att allt ömsesidigt obehag skulle vara slut om ett par dagar, kunde knappast ställa den förgrymmade värdinnan tillfreds. Samma erfarenhet och samma jemförelse gjordes af de flesta af kamraterna. I fråga åter om yttre ostentativ välvilja, så lät man den påskina i en kräslig middag, af staden tillställd på det sköna luststället Bellevue.

Ehuru med någon svårighet, erhöll jag permission på en månad -- och nu gick resan genom natt och dag till Stockholm, samt efter några dagars uppehåll, till Sundbyholm, der jag hade den glädjen få omfamna min älskade hustru och barnen, och med dem njuta ett gladt och bekymmerfritt lif hos mina aktade svärföräldrar. Men dagarne gingo med hast och jag var just beredd att afresa till armén, som då var samlad på gränsen mot Norge,

I:93

då jag erhöll ett bref från öfverfältläkaren Weltzin, deri han, med kännedom af beskaffenheten af min blessyr och dess möjliga följder, allvarligen afråder från deltagande i det började fälttåget, och oombedd skickar mig ett läkarebetyg, på grund hvaraf han tillråder mig att begära entledigande från min anställning vid generalstaben. Denna alldeles oväntade och särdeles förbindliga tillstyrkan var så mycket dyrbarare och kunde med desto större skäl följas, som min blessyr hade, vid tillfället, för 3:dje eller 4:de gången uppbrutit för att genom bulning ge afgång åt små afsöndringar af de skadade refbenen. Jag skref med afgående post min underdåniga anhållan, hvilken naturligtvis beviljades, och kort derefter åtföljdes af en öfv. löjtn:s fullmakt i armén.

Efter några veckors förlängdt vistande på Sundbyholm voro vi samtlige åter i vårt trefliga hem, jag i min vanliga tjenstgöring, och allt gick å nyo i det gamla nötta hjulspåret.

1815. Året ingick under hotande utsigter. Starka sinnesrörelser hade under denna tid ansenligt förvärrat det onda hvaraf jag led, och läkarne, villrådiga om rätta behandlingssättet, förordnade en utrikes resa jemte begagnande af bad- och brunnsdrickning. Botemedlet (i fall det för sådant borde anses) var lätt att föreskrifva, men ytterst svårt att tillgodogöra sig för den hvars knappa tillgångar, till sista skärfven, togos i anspråk af dagligen tillväxande behof. Sjelf trodde jag ej mycket på de förespeglade resultaten af en resa, men min hustru hade dervid fäst sitt hopp och sin förtröstan; och hon, som förut med klok förnöjsamhet ansett vår ekonomiska ställning, den hon ock, med omtanke och sparsamhet, städse uppehållit, började nu lida af den medelbrist, som vid detta tillfälle visade sig. Hon sökte också öfvertala mig att till reskassa använda ett litet kapital, som hon nyss förut erhållit af en afliden gynnarinna, hennes gudmor, generalskan Siegeroth. Men att tillgripa detta första och enda kapital vi egde och hade hopp om att få, var mig omöjligt. Grefvinnan Cronstedt, hos hvilken min hustru alltid kunde påräkna ett moderligt deltagande och råd, ogillade äfven besagde kapitals användande, men lofvade att på annan väg söka vinna medel. Hon skref också till h. k. h. kronprinsen (Karl Johan) ett bref, deri hon, på det bevekligaste, anhöll om den höga herrns välvilliga åtanke och nådiga bistånd för hennes båda protegéer.

I:94

Ehuru innerligt tacksam för grefvinnans välvilliga bemödande till min fördel, var jag dock för ingen del nöjd dermed, och föresåg rätt väl de invecklade förhållanden jag derigenom skulle iråka. Jag misstog mig icke.

H. k. h., hos hvilken jag, på befallning infann mig, var särdeles nådig och förekommande; talade om nyttan i allmänhet om resor, man hade sagt honom att jag i följd af min blessyr vore nödsakad att vid någon utländsk badort, söka förbättra min helsa och frågade mig hvart jag ämnade i sådant afseende resa. Jag svarade att jag icke hade något mål för mig bestämdt, kunde icke heller af egna medel företaga någon resa, men att jag begagnande mig af den nådiga välvilja h. k. h. alltid visat mig, nu vågade hemställa, huruvida icke h. k. h. som redan afsändt flere officerare med h. k. h:s enskilda uppdrag, täcktes åt mig lemna ett sådant, hvarigenom jag, måhända, kunde få h. k. h. att tacka för återställandet af min helsa, och möjligen för bevarandet af mitt lif. Härpå svarades ett bestämdt nej, men med det tillägg ´ att det skulle för honom vara ett nöje att betala kostnaden för min tillämnade resa och badsejour, och fordrade blott få veta hvar jag ämnade uppehålla mig. Det blef afgjordt att jag skulle uppehålla mig minst en månad i Carlsbad, på h. k. h:s bekostnad, och på mina förnyade tacksägelser svarades: "l’affaire n’est pour moi qu’une bagatelle, mais j’embrasse avec plaisir l’occation d’être utile à un officer de votre mérite, blessé prèsque sous mes yeux etc. revenez demain à midi, nous causerons de cette affaire". Dagen derpå mycket tal om andra saker, men intet om l’affaire en question. Ändtligen, sedan toaletten var slutad: "Apropos de notre conversation d’hier": Ni vill resa utrikes, och jag finner det rätt och nödigt -- men jag har inga medel att dertill bestå, mes moyens sont très bornès". Sedan detta flere gånger upprepats, tog jag mig friheten erinra, att jag icke begärt någon uppoffring af h. k. h:s medel, och att jag ämnade inställa en resa, som väl kunde vara mig nyttig, men icke positivt nödvändig. Derpå svarades med hetta: "Ni måste resa; hör noga på hvad jag nu föreskrifver: adressera en not till konungen och en af samma innehåll på franska till mig, deri ni begär att få ett anslag af allmänna medel för att göra en utländsk resa och uppehåll vid någon badort etc. Noten till konungen lemnar

I:95

ni personligen till Wirsén (d. v. statssekter för krigsärendena) och säger honom, på mina vägnar, att han föredrager den i nästa konselj -- jag vill sjelf understödja er begäran. Förgäfves sökte jag erinra om det förmätna i en sådan begäran af mig, om det obehagliga uppseende den skulle väcka; bad att hela saken måtte få anses såsom icke ifrågasatt. Kronprinsen blef ond, for ut i förebråelser och befalde lydnad.

På min anmälan svarade Wirsén tvärt: "Tag igen er ansökan, den kan ej beviljas". Jag söker ingenting, jag blott framför kronprinsens befallning o. s. v. "Nå väl! tag hit, men bered er på afslag." Jag är beredd derpå, farväl.

Någon tid derefter får jag en generalorder att afresa till Tyskland och Belgien, för att allestädes der svenska trupper passerat eller uppehållit sig, efterspana huruvida några konvalescenter möjligen kunnat blifva qvarlemnade. Till respenningar anslogos 300 rdr hamb. b:ko.

Nu var jag illa deran! Huru efterkomma en sådan order utan betydligt tillskott af egna medel? Vid min underdåniga uppvaktning frågade h. k. h. "combien vous a t’on accordé?" (Liksom han icke visste det) 300 rdr b:ko. "Ah, mais quelle misère!" E. K. H. Det är mycket såsom cadeau -- men för litet om dervid fästade vilkor skola uppfyllas. "Bry er om ingenting, res hvart ni vill, uppehåll er hvar ni finner er väl." Men, E. K. H., jag har fått en positiv order och huru våga att icke hörsamma den? "Jag svarar för följderna deraf. Sköt ni er helsa, och kom frisk hem, je vous souhaite un bon voyage! Jag får tala vid er vidare innan afresan" (således nya förvecklingar). Vid derpå följande uppvaktning fick jag det besynnerliga uppdrag att från alla ställen der jag något uppehöll mig, eller så ofta ämne sig erbjöd, skrifva till h. k. h. rörande den politiska opinionen i landet[1], hvilken skulle discoursvis uppsnappas i sällskaper, i hoteller, vid table d’hôte etc. Jag sökte komma ifrån detta uppdrag genom framställning af min fullkomliga oduglighet dertill, min bristande språkfärdighet, oförmåga att väcka och leda en diskussion, min sjuklighet och olust för sällskaper m. m. Men fåfängt; alltid den frågan om jag ej kunde höra hvad

I:96

talades, förstå meningen deraf etc., hvarefter jag befaldes att återkomma dagen derpå för att få en skriftlig instruktion, claire et nette. Detta räckte mer än en vecka; ömsom nådigt, ömsom onådigt emottagande; alltid utan resultat. Ledsen och uttröttad häraf tog jag det parti att i stället för att afvakta någon instruktion blott anmäla att jag ämnade resa den följande dagen, och att jag sålunda anhöll få göra min afskedskomplimang och aflägsna mig -- men väl hunnen till dörren hejdade h. k. h. mig med de orden: "faites moi le plaisir de me donner de vos nouvelles, de tous les lieux que vous visitez, etc. et envoyez vos lettres par des estafettes sous l’adresse de M:r Hjort à Hambourg." Jag var rådlös. "Mais, monseigneur, les estafettes sont très chères en Allemagne. Je vous rembourserai après votre retour. Il faut avouer que je ne suis pas en état d’avancer les sommes nécessaires. Vous avez raison; allez voir le comte d’Engeström, et dites lui, de ma part, qu’il vous donne un ordre sur m:r Hjort (ministerresident i Hamburg) qui vous autorise de toucher de l’argent à besoin."

Jag instälde mig hos grefve Engeström, bad honom vara förvissad att jag rätt väl insåg att en sådan invisning på ministern i Hamburg icke kunde lemnas mig på grund af en muntlig helsning från kronprinsen, men att jag blott i följd af uttrycklig befallning hade i detta afseende vändt mig till h. ex. Han lofvade likväl sjelf tala vid kronprinsen; bad mig dröja några dagar i Hamburg och afvakta en ordre till ministern, och rådde mig att i händelse en sådan ordre uteblef, anse frågan derom, äfvensom om korrespondensen, såsom den aldrig varit väckt.

Emellertid hade halfva juli månad förgått under detta lumpna krångel, innan jag kunde ge mig i väg (och jag begaf mig genaste vägen till Ystad.)

Om bord på postjakten träffades en fransk turist, en m:r Tillet, en uppslupen glad tok, alldeles passande för att skingra den tungsinthet, hvaraf jag städse plågades. Från Trawemünde åkte vi tillsammans till Lübeck och vidare till Hamburg, der vi också bodde tillsammans under 8 dagar, så roliga som jag under min sjuklighet och hemlängtan kunde få dem.

M:r Tillet, som senast kommit från Amerika, på resa derifrån till Hamburg, lidit skeppsbrott på norska kusten, rest

I:97

landvägen från Göteborg till Ystad, utan att förstå ett ord af landets språk, var särdeles hemmastadd i Hamburg, der han i sin ungdom varit anstäld på ett köpmanskontor. Hvilka fröjder han lofvade sig af återseendet, af vänner och bekanta, hvad man skulle fira honom, öfver allt skulle han emottagas med öppna armar, och vid allt detta skulle jag vara med, bli införd i de bästa hus i Hamburg, o. s. v. Genast efter vår ankomst börjades också vår vandring för att uppleta de såta vännerna från ungdomstiden -- men inga öppna armar sträcktes mot den storligen bedragne vännen. Hvar och en hade sina geschäft, ingen minut öfrig att åhöra erinringar om fordna förhållanden, alla voro belåtna med att slippa den käre vännen, ingen enda bjöd honom förnya besöket. Den bäste vännen af alla träffades slutligen på promenaden (am Alster); han hade icke glömt gamla vänskapsförbindelser, i följd af hvilka han påstod sig ega en fordran af 18 louisdorer hos m:r Tillet. Herrarne åtskildes ändtligen under rätt skarpa utgjutelser mot hvarandra. En hel timme var m:r Tillet förtviflad; den andra timmen svor och pesterade han öfver les lourds Allemands, och snart var han fullkomligt tröstad då jag, i stället för de presentationer i de bästa hus han förespeglat mig, lofvade presentera honom hos hrr Hjort, den ene svensk minister, den andre svensk generalkonsul. På en festlig supé hos spanske ministern gjorde jag bekantskap med en i hög grad märkvärdig och intressant man. Under supén lifvade af champagnen, kommo vi i en ganska animerad politisk diskurs, hvarvid efter vanligheten jag skarpt utfor mot ryssarne. Hans gillande och medhåll i allt, äfvensom hans flytande språk, styrkte mig i min förmodan, att han var fransman, men han var dock ryss. Denna omständighet gaf anledning till en förklaring, som å ryssens sida slutade med det yttrande: Gardez cette opinion chez vous, elle vaut cent mille hommes, etc. Jag fick sedan tillfälle att förnya denna bekantskap och storligen förundra mig öfver mannens ovanliga egenskaper.

Aldrig har jag sett så sluskiga officerare som de danska vid denna festliga inbjudning. Uniformer af kommiskläde, smutsiga smorlädersstöflar, skick och fasoner, sämre än de sämsta underofficerare hos oss. En enda regementsofficer utmärkte sig

I:98

för umgängeston och snygg klädsel: men också var det en prins af Holstein, chef för de andra oborstade herrarne.

Sedan jag förgäfves väntat det utlofvade kreditivet från Stockholm, gaf jag mig åter i väg, med destination till Pyrmont.

De första 4 milen från Hamburg längs Elben företedde en tafla af odling och fruktbarhet, af verksamhet och lif, hvartill ett motstycke svårligen kan träffas. På båda sidor om vägen fruktträd af flera slag. Jag plockade päron utan att resa mig upp i vagnen, och en slokande gren af ett plommonträd, som slog emot öfverkanten af sufletten, öfversållade mig med ypperliga plommon. På andra sidan af Elben, allting förändradt, den stora heden (Lüneburgerheden) börjar, och inpå den möter man staden Lüneburg, som genom forna tiders besynnerliga infall blifvit anlagd i denna ödemark. För fjerde gången återsåg jag nu denna gamla stad, och tillbragte der natten i ett hotell, som fordom varit kloster, der man gaf mig ett rum, som för några hundra år sedan troligen varit ganska ståtligt, men nu var ödsligt, dystert och otrefligt i hög grad; en säng af minst 4 alnars bredd, på en hög fotställning, omgifven af tjocka damastgardiner; en ljusstake af drifven koppar, jemnårig med ett stort svart skåp och några stora högkarmiga tunga stolar: allt var hemskt och representerade en längesedan förgången tid. Jag var glad att åter komma i min vagn -- men nu förestod den ödsliga färden öfver Lüneburgerheden, Omöjligt att komma fortare än i gående; ingen egentlig väg, blott djupa spår korsande hvarandra i den lösa sanden, och till all olycka var min svenska vagn för smal i gången för att kunna följa dessa spår eller rättare diken. Denna omständighet gaf postiljonerna ständiga anledningar till gräl och till afvikelser från den s. k. landsvägen. På hvar poststation hördes: der Wagen spürt nicht, jemte gräl deröfver, ovilja och långsamhet. Uttråkad och nedstämd kom jag ändtligen sent på aftonen och efter 17 timmars färd på 10 1/4 tyska (7 svenska) mil, till den lilla täcka staden Celle, der ett godt nattläger utplånade dagens öfverståndna vedervärdigheter.

På andra sidan Hannover får ändtligen landet ett mera omvexlande skaplynne, och ögat hvilar med välbehag vid de med lummiga ek- och bokskogar klädda höjder, som omkransade de bördiga dalarne. Jag andades lättare, då jag i trakten kring

I:99

Hameln fick med mer än vanlig fart rulla utföre några temligen branta backar. Jag hade icke sett sådana sedan jag lemnade Sverige, och jag helsade dem med särdeles nöje såsom gamla bekanta. Under vägen mötte jag en mängd från Pyrmont återvändande brunnsgäster, af hvilkas -- åtminstone de flestas -- förnöjda utseende, jag sökte draga den slutsats, att de voro nöjda och belåtna med sin brunnsdrickning. Detta besannades fullkomligt, då jag vid en poststation -- Springar -- gaf mig i tal med flera resande; alla prisade Pyrmonts vatten, alla ansågo sina djerfvaste förhoppningar på dess helsobririgande förmåga uppfylda.

Lifvad af dessa underrättelser, full af hopp och förtröstan och med sinnet upprymdt af en omgifvande egendomligt vacker natur, nalkades jag målet för min resa, der mitt framtida öde, gladt eller sorgligt, skulle bestämmas. Genast vid ankomsten var jag lycklig att -- efter på vägen erhållen adress -- få ett godt qvarter, det bästa i den lilla staden; mottogs af en fryntlig värdinna, som i sitt hus erbjöd mig ett muntert umgängeslif och gaf mig välvilliga föreskrifter om hvad en främling hade att iakttaga; och hennes vackra, pratsamma dotter, nyligen skild från sin man, efter ett års giftermål, syntes komma att ge mig god öfning i tyska språket. Från Hamburg hade jag rekommendationsbref till ett par familjer, och min värdinna erbjöd sig äfven att skaffa mig bekantskaper, så att första intrycket på stället tycktes åtminstone gynsamt, bådande nöje och trefnad.

De första dagarne voro dock allt annat än behagliga. Mitt onda förvärrades stundeligen, och en derom rådfrågad läkarer rådde mig att åter resa hem, medan ännu var tid. Detta var likväl nära nog omöjligt, jag måste hålla ut på stället och detta blef också min räddning. Det onda gaf hastigt med sig, vattnet bekom mig synnerligen väl, och äfven läkaren förutsade mig sehr heilbringende Nachwirkungen. Med lättadt sinne började jag åter finna sällskaplifvet just icke angenämt men drägligt. Jag lät presentera mig på det furstliga hofvet, letade upp de familjer, till hvilka jag var rekommenderad, gjorde bekantskaper till höger och venster och utflykter till omgifvande orter, hvaribland den lilla staden Lüders, utmärkt för sina klosterbygnader, nu inrättade till

I:100

hospitaler, och för sina tillverkningar af spetsar o. d., i båda afseenden erinrande om Wadstena hos oss.

Fursten af Waldeck, tillika grefve af Pyrmont, residerade derstädes om somrarna tillika med sin mor, enkefurstinnan, och 2:ne sina systrar. Han, en helt ung man, ansågs något folkskygg och var särdeles blottad på förmåga att underhålla, till och med att uppfatta en diskurs, då den ej rörde hans ganska betydliga stall. Damerna voro allmänt uppbragta på honom för hans kallsinnighet emot könet. Men vid de tésocieteter, som gåfvos vid det lilla hofvet och der le beau monde samlades, var ganska trefligt och muntert samt vida mer otvunget och tarfligt än på s. k. småsupéer l Sverige. Kortspel kom aldrig i fråga, men lekar och dans, tillstälda af de yra, glada prinsessorna. I öfrigt och utom detta lilla hof, ingen sammanhållning till sällskapslif; alla främmande för hvarandra, inga gemensamma nöjen; mängden af menniskor, af snart sagdt alla nationer, var för stor. Ingen brunnspolis som vid våra helsobrunnar; helsovattnet iskänktes hela dagen igenom; man drack när och hur mycket man behagade; åt hvad som smakade, sof efter lystmäte. Två spelhus öppna hela natten, från kl. 9 om aftonen, då sammanringning skedde till spel. Af den maskulina societeten var en stor del spelare ex professo, bland hvilka högst betydliga summor rulerade hvarje natt, och af den feminina rätt många på hvilkas blixtrande ögon kunde ses, att de voro der, somliga för att få sig en man, andra för att skaffa sig flera. Hos min värdinna samlades dock ett mera valdt sällskap nästan hvar afton, bestående dels af ortens innevånare, dels af främlingar. Af de förra var en svensk: hofsekreteraren Boheman med sin fru. Han, märkvärdig för sin deportation från Sverige under början af Gustaf Adolfs regering, hade utgifvit en afhandling om sina i sitt fädernesland utståndna förföljelser, som gjorde mycket uppseende på stället. Mannen hade varit den nyligen aflidne furstens synnerlige vän och åtnjöt allmän aktning samt deltagande såsom martyr. Jag besökte denna familj ett par gånger, men blef aldrig rätt slug på den mystiske, besynnerlige mannen eller på hans beskrifningar om utståndna lidanden och förföljelser. Af främlingar träffade jag min bekante sedan vistelsen i Hamburg, den ryske öfversten. Han fans i alla sällskaper, alltid glad och intressant, alltid efterlängtad, alltid

I:101

omgifven af uppmärksamma åhörare och åhörarinnor; talade med lika lätthet flera språk. Vi promenerade dagligen tillsammans, i anledning hvaraf äfven därvarande ryska officerare sökte af mig få reda på hvem mannen var. Ingen kände honom. I ett sällskap af några preussiska officerare hade han omtalat mig såsom författare af ett par militära skrifter, och såsom i Sverige ganska fördelaktigt känd. Men huru han kunnat förskaffat sig någon kunskap om mig, fick jag aldrig veta. I stället berättade han om tilldragelser under revolutionen 1809 med en fullständighet och noggrannhet, som om han sjelf dervid varit närvarande och deltagare. Han hade likväl aldrig varit i Sverige. Allestädes kände han personer och förhållanden och framstälde dem på ett sätt som fängslade uppmärksamheten. Skickligare kunskapare har väl aldrig funnits, ej en gång i Ryssland.

Vid den s. k. första middagstaffeln befann sig en polsk furste med gemål (furst Czartoritzky, om minnet ej alltför mycket bedrager mig.) Han var tyst och sluten, blandade sig aldrig i konversationen och aflägsnade sig genast efter måltiden. Jag ådrog mig en dag hans uppmärksamhet genom en politisk dispyt, som påtrugades mig af min bordsgranne (en engelsman) och hvarunder han (fursten) lär hos mig förmärkt någon öfverensstämmelse i tänkesätt. Efter middagen gaf han sig i tal med mig, och då han fått veta att jag var svensk, bjöd han mig till sig. Naturligtvis begagnade jag mig deraf. Konversationen, hvaruti furstinnan äfven med liflighet deltog, vände sig uteslutande kring Polens olyckliga förtryck under Ryssland och dess alltmer mognande beslut att afskudda sig det förhatliga oket. Jag tog mig friheten ifrågasätta den lyckliga utgången af ett sådant företag, icke endast på grund af Rysslands öfvermakt utan förnämligast med afseende på den splittring, som rådde inom den mäktiga polska aristokratien (på hvars sammanhållighet likväl allt berodde), ett förhållande hvarom svenska krigshistorien hade mycket att omtala o. s. v. Han gillade helt och hållet anmärkningen, men försäkrade att olyckan hade nu förenat alla sinnen och att aristokratien, som disponerade och var i besittning af ofantliga tillgångar, skulle, nu mera förenad med och understödd af folket, offra allt och sig sjelf till vinnande af det stora målet. Hans sista ord voro minnesvärda: "Ännu, sade han, är icke allt beredt, men ni

I:102

skall få se att inom 15 à 16 år skall Polen vara fritt, åtminstone värdt att vara det." Han lät också ej otydligt förstå att Sveriges biträde kunde påräknas i följd af dess egna intressen. Detta sades 1815, och Polens befrielsekrig börjades enligt förutsägelse 1830.

Bland mina förlustelser var att besöka en koloni af qväkare, som hade anlagt ett litet jernmanufaktori vid ett vattendrag, som genomskar en romantiskt skön dal, med rätta kallad Friedensthal. En gammal man, som syntes vara en slags styresman för samhället, föreföll mig särdeles aktningsvärd och hans visserligen något dystra, men på en hög och ädel verldsåsigt grundade samtal voro i hög grad anmärkningsvärda. Jag bevistade en gång gudstjensten i deras kyrka; efter en djup och långvarig tystnad, egnad -- som det tycktes -- åt upplyftande betraktelser, uppstod en man -- en smed -- aftog sin hatt och förklarade att han hade fått en andens ingifvelse, hvilken han ville meddela församlingen. Han talade om Kristi kärlek för menniskorna under sin vistelse på jorden, om vår pligt att genom efterföljd af detta höga föredöme bevisa vår rätta tro och på detta sätt sjelfva blifva lyckliga i denna och i en tillkommande verld. Hans framställningssätt var naturligtvis högst tarfligt och enkelt -- men hvad han yttrade gick från hjertat och fäste sig säkerligen i mångas hjertan.

Vid de blandade aftonsällskaperna på det lilla hofvet sökte det förnäma partiet, den s. k. Corps d’élite, skarpt särskilja sig från den öfriga societeten, men som jag ej låtsade förstå denna destination utan behandlade alla lika, lär man slutligen ansett mig vara af fullblodsras. Dertill bidrog min grad af öfv. löjtn., som alltid tillskyndade mig benämningen Colonel, äfvensom mitt ungdomliga utseende, hvarför ock man yttrade om mig: Colonel à son age, y s’en faut bien de merite. Med merite underförstods alltid högadlig börd. Jag skrattade i mitt sinne och lät dem tro.

Men lefnaden bland alla dessa olika, sins emellan främmande menniskomassor började blifva tråkig och motbjudande. Jag led af att bland detta sällskapsvimmel vara ensam, icke ha någon, till hvilken jag kunde sluta mig förtroligt, ingen, som för mig kände det ringaste deltagande. Snart öfverföll mig en stark hemlängtan, den vanliga mjeltsjukan ville ej mer låta afvisa sig, jag måste vända hemåt. Det skedde ock någon af de sista dagarne

I:103

af augusti, under det glada medvetandet och den lyckliga känslan af förbättrad helsa; och med verklig glädje återsåg jag några dagar derefter det gamla Hamburg. Af några dels lustiga, dels förtretliga händelser under vägen vill jag anteckna en enda, som efteråt utgjort ett tillfredsställande minne. I Hameln träffade jag en preussisk officer, som berättade att polisen i Hannover hade arresterat en svensk kavalleriofficer, fråntagit honom hans ordensdekorationer och behandlat honom på ett ovärdigt sätt, allt för dennes deltagande i en tvist, som med värjan blifvit afgjord.

Genast vid ankomsten till Hannover instälde jag mig hos polisministern, hvilken med mycken artighet och obegripligt tålamod åhörde mina ganska häftiga påståenden om upprättelse för den skymf och det förorättande man tillåtit sig mot en svensk officer.

"De upplysningar man lemnat er rörande mannen i fråga hafva, i händelse de varit sanna, gifvit er full rättighet att fordra upprättelse åt en landsman för oskyldigt lidande, och långt ifrån att ogilla er häftighet mot mig, finner jag den ganska billig. Men nu torde ni med lugn besvara mina frågor. Huru finner ni denna skrift?" (Det var ett respass för baron von Holländer f. d. löjtnant vid Mörnerska husarregementet och utfärdadt från svenska högqvarteret i Stralsund, 1813). Naturligtvis fann jag dokumentet falskt, skrifvet på en eländig svenska, och kunde på ansvar försäkra, att någon officer med det uppgifna namnet icke ens funnits inom svenska kavalleriet. Fången efterskickades. Han var en bildskön ung man, med ett i alla afseenden förekommande sätt att presentera sig, äfven i sin närvarande olyckliga ställning. Han berättade, att hans namn var Holländer, född i Göteborg af judiska föräldrar; att han om hösten 1812 blifvit af sin far sänd till Hamburg för att uppbära en betydlig summa penningar; att han, lättsinnig och förflugen, rumlat bort penningarne, tordes ej dem förutan begifva sig hem; tog värfning vid de om våren 1813 till Stralsund öfverkomna Mörnerska husarerna; ledsnade vid sin underordnade ställning; rymde, skref åt sig det nu anhållna respasset; köpte i Berlin och dekorerade sig med svärdsordens stjerna och tapperhetsmedaljen och lyckades, så utstyrd, under namn af baron von Holländer, få anställning som löjtnant vid ett preussiskt kavalleriregemente. Allt gick väl under en längre tid, då omsider några misstankar började

I:104

uppstå vid regementet rörande hans antecedentia, med anledning af hvilka han fann rådligt att ge sig på flykten, men vidtog tillika den olyckliga utväg att tillnarra sig en summa penningar på en falsk assignation, stäld på en af hans kamrater. Irrande omkring under olika skepnader och i tanke att hinna kusten och undkomma på ett fartyg, hade han blifvit gripen i Hannover och skulle nu utlemnas till närmaste preussiska embetsmyndigheter. Efter fångens aflägsnande och efter å min sida aflagda tacksägelser för den välvillige polisministerns öfverseende med mitt första uppbrusande, frågade jag hvad öde nu förestod den olycklige, hvarpå bestämdt svarades, att han ikce kunde undgå repet, men att hans lif kunde frälsas, om jag lyckades förmå svenska ministern i Hamburg att reklamera honom såsom svensk undersåte, hvarför ock han -- polisministern -- erbjöd sig att dröja med den olyckliges utleverering, till dess en sådan reklamation skulle hinna ankomma. Att jag med förtjusning omfattade detta uppdrag var naturligt, och några dagar derefter hade jag den glädjen erfara, att den stackars lifdömde var reklamerad och på väg till Hamburg, hvarifrån han sedan skulle öfversändas till sina anhöriga i Göteborg.

Den tiden underhölls förbindelsen mellan Ystad och Trawemünde med en enda liten postjakt en gång i veckan, och som jag ankom till Hamburg sedan denna nyss afgått, måste jag i flera dagar afvakta först dess återkomst och blef dervid ytterligare ett par dagar uppehållen i Trawemünde för motvind, hvilket allt var ett svårt hinder för tillfredsställandet af min ifriga hemlängtan.

Ändtligen hade jag det nöjet att återse och det ännu större att strax derefter få lemna det otrefliga Ystad och derifrån genom natt och dag skynda till mitt efterlängtade mål: till det hjertliga emottagandet af hustru, barn och vänner.

Snart var allt åter i sitt vanliga skick, min tjenstgöring vid krigsakademien börjad d. 1 oktober, och mina enskilda arbeten åter i gång, nu företagna med förbättrad helsa, ny kraft och ökad liflighet.