Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / V. Landtlif och statistiska arbeten. Topografiska resor i Norrland och Norge. Ett samtal med Karl Johan om Crusenstolpe (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

V.

Landtlif och statistiska arbeten. -- Topografiska resor i Norrland och Norge. -- Ett samtal med Karl Johan om Crusenstolpe.

1820. Sedan någon tid hade våra husliga bestyr hufvudsakligen varit egnade åt Löttinge: mina att skaffa nödiga inventarier af redskap och kreatur m. m., min hustrus att ordna det inre och åtminstone till någon del fylla de tomma rummen.

Sedan dessa blifvit uppsnyggade och med en salong förenade i stället för en förutvarande öppen genomfart, utflyttade vi mot slutet af maj och befunno oss rätt väl i vårt nya, icke vackra och prydliga, men ganska trefliga hem.

Mot slutet af detta år föregick en vigtig förändring vid krigsakademien. Guvernören, grefve Cronstedt, länge sedan pensionsberättigad, hade omsider beslutit sig till afsked.

Ehuru långt förut genom h. ex. grefve Stedingks förord bestämd att erhålla den ledigblifna guvenörsbefattningen, ville jag icke af flera skäl direkt efterträda grefve Cronstedt. Jag ansåg mig förbunden att för h. ex. framställa nödvändigheten af att till guvernör utse en man med stort personligt anseende, ej mindre på högsta ort utan ock i armén, och som med beslutsamhet och kraft kunde genomföra den förestående förändringen i hela lärometoden i trots af den ovilja deraf skulle uppstå i början, dels vid akademien både bland lärare och lärjungar, dels bland de senares slägtförbindelser o. s. v. Rätte mannen dertill var ock generallöjtnant Casimir Reuterskjöld som äfven åtog sig det obehagliga uppdraget, men blott på ett halft år eller till påföljande vår.

I:115

Under tiden tillförordnades en komité under h. ex. Stedingks ordförandeskap, för att närmare bestämma om krigsakademiens formella angelägenheter. Bland ledamöterna befann sig äfven general Cardell, som nu fick tillfälle att vidtaga, den mot mig utlofvade förföljelsen. Den uteblef icke heller. Jag blef genast utesluten ur den blifvande komitén och min kamrat, d. v. öfv. löjt. J. Lefrén deri insatt. Generaladjutanten för armén Björnstjerna, förut så förekommande och artig, hade blifvit frånstötande och oartig; och min höge gynnare h. ex. Stedingk led påtagligen af den förändrade roll som hans kära måg, Björnstjerna, honom påtvingat. Det gjorde mig ondt om den aktningsvärde men svage gamle mannen, och långt ifrån att ge ens en vink om hans förut gifna både egna och kungl. löften, inskränkte jag mina besök i hans hus till de nödvändigaste ceremoniuppvaktningar. [1]

Mitt guvernörskap var således med eng bortblåst och, sanningen att säga, grämde jag mig icke deröfver. Jag hade åtskilliga gånger förut gått till råds med mig sjelf huru vida jag borde emottaga denna ansvarsfulla befattning, och om mitt lynne och min förmåga voro dertill passande. Dessa öfverläggningar fingo tyvärr aldrig någon fullt tillfredsställande lösning. Allt nog, jag insåg rätt väl att man i Lefréns person gjort ett godt ja, det bästa val; men det var mycket sjelfva sättet att i hela denna sak gå till väga, som bittert sårade mig -- äfven från vännen Lefréns sida. Jag vill ej upprifva de länge sedan läkta såren!

Mer än vanligt voro sommarferierna detta år efterlängtade. De kommo ändtligen -- och snart derefter befunno vi oss åter på vårt lilla trefliga Löttinge, på allt sätt lyckliga och med vår lott belåtna.

1822--1826. Mina tjensteförhållanden voro oförändrade

I:116

ehuru i flera afseenden mera grannlaga och kinkiga. Fem år förflöto utan synnerlig förändring -- i det hela rätt lyckligt.

Det särskilda uppdrag, hvarom ofvan blifvit i förbigående omnämdt, bör med några ord i minnet återkallas:

De folkmängdstabeller, som af presterskapet upprättas och hvart femte år prosterivis till tabellkommissionen insändas, voro den tiden och till 1820 åtföljda af uppgifter rörande beloppet af utsäde och skörd, antal underhållna kreatur m. m. Dessa uppgifter öfverflyttades vid nämda år till de berättelser eller den länsstatistik som landshöfdingarne anbefaldes att hvart 5:te år till kungl. mj:t afgifva. Planen eller formuläret till dessa 5-års berättelser blef, på landtbruksakademiens anmodan, af mig utarbetadt, och på dess underdåniga tillstyrkan af kungl. mj:t faststäldt, samt är ännu för dessa berättelsers formella beskaffenhet gällande.

För att efter afsedt ändamål tillgodogöra de anbefalda 5-års berättelserna, anförde jag i landtbruksakademien förslag att inrätta ett statistiskt arkiv, der så väl nämda berättelser som alla öfriga inom embetsverk och myndigheter befintliga materialier borde samlas och ordnas och deraf en fullständig statistik öfver riket sedan utarbetas. Med förslaget följde en temligen fullständig plan till en riksstatistik jemte en schematiserad uppställning af deri förekommande ämnen.

Förslaget upptogs af landtbruksakademien med särdeles bifall och lofordande, och blef på dess underdåniga tillstyrkan af kungl. mj:t bifallet samt skulle, enligt föreskriften i det kungl. brefvet, "utarbetas med all den noggranhet och fullständighet som ämnets vigt fordrade". Det hela ansågs kunna fullbordas på 3:ne år.

I betraktande af planens stora -- måhända alltför stora -- utsträckning, hade arbetets utförande på sålunda föreskrifven tid åtminstone erfordrat flera kunniga personers samverkan samt nödiga medel till erhållande af sådana materialier som endast på ort och ställe kunna erhållas o. s. v., men då uppdraget lemnades åt mig ensam, kunde de föreskrifna vilkoren ingalunda uppfyllas.

Enligt kungl. brefvet af april 1824 erhöll jag för nämde uppdrag ett årligt arvode af 1500 rdr b:ko jemte 200 rdr s. m.

I:117

till renskrifning m. m. Landtbruksakademien upplät lokal samt 200 rdr till böcker, kartor, skrifmaterialier, ved. m. m.

Efter någon tids arbete på egen hand, var jag ändtligen så lycklig att, mot ersättning af 300 rdr b:ko af egna medel, erhålla ett insigtsfullt biträde i den redan då utmärkte historikern magister Strinnholm. Vi arbetade verkligen rätt flitigt tillsammans; den ena samlingen efter den andra tillkom och ordnades; 2:ne delar af arbetet hade kunnat utgifvas vid de 3 årens slut och åtskilligt färdigt af den 4:de; det hela skulle bestå af 4 delar. Jag nödgades således begära förlängning på den föresatta tiden och bifogade en underdånig anhållan derom med ett räsonneradt register öfver det som redan var eller snart kunde bli färdigt.

Förlängning af tiden bifölls på ett år -- men under förklarande att kungl. mj:t helt och hållet ogillade det för arbetet följda systemet och med befallning till landtbruksakademien att ett bättre och enklare måtte upprättas och följas och det redan färdiga derefter omarbetas.

Samma hrr statsråd som förut gillat det föreslagna systemet och förskaffat nådig befallning om dess noggranna fullföljande, voro nu ense om dess fullkomliga olämplighet, och en af dessa herrar h. ex. grefve Mörner, som i egenskap af landtbruksakademiens direktör hade varit med om den föreslagna planens speciella granskning inom akademiens förvaltningsutskott, den godkändt och i akademien detsamma ifrigt förordadt, hade ej en gång för konseqvensens skull ett enda ord till dess försvar i statsrådsberedningen.

Att den kasserade planen var riktig och god, derom är jag ännu -- efter lugn pröfning deraf -- öfvertygad, ehuru den i vissa detaljer kunnat tåla några mindre jemkningar och förkortningar. Hade den fått utföras fullständigt, så hade man nu haft en utgångspunkt för följande statistiska arbeten, hvilken man ännu saknar och troligen länge kommer att sakna vid bedömande af landets inre förhållanden.

Då jag en gång visade presidenten af Tibell planen till det arbete jag då ämnade företaga, hade jag väl den tillfredsställelsen att han i allo gillade densamma, men han tillrådde mig att först sammanskrifva en helt kort allmän statistik öfver riket efter de lättast för handen varande tillgångar och först derefter

I:118

företaga att delvis och med all fullständighet utarbeta en annan efter den föresatta planen. Den första, sade han, är för att bana vägen, den andra för att hinna målet: att genast uppnå ett så omfattande mål låter sig knapt göra med de medel man lemnat till er disposition, och kom ihåg ordstäfvet: "Le mieux est l’ennemie du bien". Hans råd var förståndigt och klokt som alltid, men ännu är jag dock af den förmätna öfvertygelsen att jag skulle hunnit mitt föresatta mål om man ej förqväft all håg och lust till vidare ansträngning och uppoffring å min sida.

Att arbetet, efter den erfarenhet jag sålunda vunnit, bedrefs håglöst och lamt, var ej att undra på, desto mindre som min medhjelpare äfven lemnade mig.

En dag blef jag kallad att infinna mig hos grefve Brahe (sedermera excellensen). Efter några preludier började han tala om en af öfverste Forsell nyss utgifven statistik öfver Sverige, frågade mitt omdöme derom, visade sig missnöjd öfver mitt gillande deraf och ville veta om jag, på sätt Forsell tillåtit sig, ämnade i mitt statistiska arbete klandrande upptaga åtskilliga af våra institutioner och förhållanden.

Jag svarade att författarens egna tankar icke borde framlysa i ett sådant arbete, men att bemödande borde gå ut derpå att sätta läsaren i tillfälle att sjelf uppfatta och bedöma alla uppgifna förhållanden, af hvilka ej mindre de bristfälliga än de prisvärda borde sanningsenligt uppgifvas. Denna förklaring syntes icke tillfredsställande, och jag erhöll det välmenta råd att låta mina statistiska arbeten hvila tills vidare. Jag ansåg och borde anse detta råd såsom liktydigt med en befallning å högre ort, och jag måste rätta mig derefter, ehuru det skedde med blandade känslor af både belåtenhet och ovilja.

Först några och tjugo år derefter väcktes i landtbruksakademien fråga om förklaring öfver orsaken till förenämde arbetens plötsliga afbrott. Jag afgaf en sådan, visserligen något mystisk, men dock så beskaffad, att den af akademien antogs för god. De betydliga samlingarne, ordnade och oordnade, blefvo till akademien öfverlemnade, der de nu, till en del antiqverade, finnas begrafna i evig glömska.

1827. Detta år medförde en betydlig förändring i mina tjensteförhållanden och i min deraf beroende ekonomiska

I:119

ställning, derigenom att jag i april månad beordrades att bestrida brigadchefstjensten vid d. v. fältmätningsbrigaden af ingeniörkorpsen. Bridgadchefen öfverste Nisbeth hade nämligen för sjuklighet erhållit tjenstledighet tills vidare och skulle derefter från tjensten afgå.

Denna tjenstgöring, som äfven upptog min tid under en stor del af sommaren, satte mig i mycken förlägenhet för skötseln af Löttinge, hvars försäljande numera blef af trängande nödvändighet. Under sådana förhållanden var ej att hoppas ett pris svarande emot gårdens verkliga värde eller en ersättning för deri nedlagdt kapital af omkring 7,000 rdr b:ko; men äfven med uppoffring deraf kunde jag icke erhålla köpare, och var således nära bringad till den nödvändighet att sälja till hvad pris som helst på öppen auktion.

När nöden är störst är också hjelpen närmast. Sanningen häraf har jag -- gudskelof -- ofta erfarit. Så äfven nu. En dag, senare på hösten, mötte jag på gatan en bekant, amiralen grefve Clas Cronstedt, som frågade mig om jag ville fara ut till Löttinge med honom. "Rätt gerna, men hvad skola vi göra der denna årstid? Jag vill bese det. Du känner det ju sedan i somras. Ja, men jag vill köpa det. Det var en annan sak." Vi foro; köpet uppgjordes för 17,000 rdr b:ko (ungefär mitt inköpspris). Cronstedt bjöd 2,000 rdr s. m. för inventarierna; jag ansåg anbudet för högt, ty en del af inventariet var redan såldt, bad honom köpa på en blifvande auktion hvad han behöfde. Mot förmodan gick summan öfver 3,000 rdr b:ko. När skulderna voro betalda egde jag en behållning af 6,200 rdr b:ko, jemte en osäker fordran af omkring 400 rdr, hvaraf en del gick förlorad.

Så slutade min roll af egendomsherre; den kostade mig mer än min halfva lilla förmögenhet; den medförde förnöjelse och trefnad -- men också bekymmer och omsorger, ofta rätt känbara. Denna period af min lefnad qvarstår dock alltid i kärt minne, och visserligen är det från den, från de tillfällen den skänkte till kroppslig verksamhet och ansträngning som jag kan räkna den aldrig för dyrt betalda lyckan af återvunnen och stadgad helsa.

I:120

1828. I följd af nya tjensteförhållanden blef nödigt att lemna min befattning vid Karlberg och att derifrån afflytta. Men att lemna detta ställe, hvars friska läge och natursköna omgifningar, till icke ringa grad ersatte det förlorade landtlifvet om somrarne, och året om, instängd inom den trånga kretsen af en tarflig bostad, inandas rännstensångor, var för oss alla i hög grad motbjudande. Vår önskan var derför att få slå oss ned afsides på någon af malmarne, och der köpa ett litet hus med någorlunda fritt läge och grönskande omgifning.

Ett sådant påträffades också snart, i alla afseenden passande: ett lagom stort, väl bygdt och beqvämt inredt hus, beläget i en större trädgård, vid stranden af Mälaren, med skön utsigt, beläget nära Kungsholmstullen. Men priset var för dyrt, och, ehuru med mycken ledsnad, ansåg jag mig böra afstå från egandet af denna trefliga bostad -- då den redlige vännen Klint, som med sitt varma deltagande omfattade i fråga varande sak, öfvertalade mig att förnya det anbud jag redan gjort och sade sig ega anledning tro att det af egaren -- ståthållaren af Wannqvist -- skulle antagas. Så skedde; handeln var snart uppgjord, och för den af mig uppgjorda summan 12,000 rdr b:ko var jag åter egare af egen gård och grund.

Jag anade icke då, hvad jag först långt derefter fick händelsevis veta, att jag för denna lycka hade att tacka den ädle mannen, den verklige vännen som, med uppoffring af egna medel, förmått säljaren att ingå på de af mig erbjudna köpevilkoren. Ännu i denna stund känner jag ej beloppet af denna uppoffring; men betydlig och känbar måste den varit i förhållande till de inskränkta tillgångar, hvaraf den måste utgöras.

I början af detta år hade d. v. generalmajoren grefve Magnus Brahe i egenskap af generaladjutant erhållit närmaste styrelsen öfver armén. Hans första åtgärd var att gifva arméns generalstab en mera vetenskaplig bildning genom förordnandet om en examen för hvar och en, som deruti önskade vinna inträde. Denna omständighet gaf mig anledning att söka förverkliga en inom fältmätningskorpsen länge närd önskan att blifva skild från ingeniörkorpsen och komma i närmare förening med generalstaben, hvars tjensteåligganden under krig voro med korpsens till största delen gemensamma.

I:121

I sådan afsigt vände jag mig till grefve Brahe och äfven h. k. h. kronprinsen. Båda, i synnerhet h. k. h., tycktes omfatta saken med värme. Äfven korpsernas gemensamme chef, general Sparre, lofvade understödja mitt förslag, och jag erhöll h. k. h:s befallning att afgifva ett sådant, fullständigt motiveradt. Det skedde, och sjelfva saken äfvensom ett underd. förslag till tjensteinstruktion för fältmätnings-, då topografiska korpsen kallad, blefvo af konungen i sin helhet gillade, och skulle den nya organisationen verkställas innan rikets ständers sammankomst påföljande oktober. Dermed gick likväl icke så fort. General Sparre kunde icke förmås att låta frångå sig det lönebelopp 1,800 rdr b:ko, som förut och innan korpsernas sammanslagning utgjort chefslönen vid fältmätningskorpsen. Summan måste således begäras och blifva beroende af ständernas bifall, hvilket dock erhölls efter en -- åtminstone på riddarhuset -- temligen lång diskussion. Efter riksdagens slut fans således intet hinder för verkställigheten af det redan bifallna förslaget. Men ännu var målet ganska aflägset; och jag, som erhållit nådigt löfte att blifva chef för denna nya topografiska korpsen, tröstades under tiden med en fullmakt att vara öfverste i armén. En värderikare ynnestbevisning erhöll jag genom konungens nådiga löfte att få min son Fredrik till frikadett vid krigsakademien, der han ock samma höst blef såsom sådan antagen.

Vid den snart derefter inträffade riksdagen blef jag vald till ledamot i ekonomiutskottet och kom derigenom i en för mig dittills obekant verksamhet, som genom dervid förekommande många omvexlande föremål rätt mycket intresserade mig, men som mot slutet af den långa riksdagen föreföllo något tröttande och onödigtvis tidsödande.

1829--30. Mot slutet af år 1829 eller d. 11 sept. blef jag omsider s. k. brigadchef eller major på stat, med en lönetillökning från 1,000 till 1,300 rdr b:ko, en fördel, som skulle efter tur hafva tillfallit mig redan 1811 eller 18 år förut, om jag enligt löfte blifvit transporterad till fältmätningskorpsen om hösten 1805 i stället för om våren 1806.

Ändtligen efter 2 1/2 års uppehåll erhölls h. m:ts nådiga bref af d. 30 april om topografiska korpsens skiljande från ingeniörkorpsen och dess förening med generalstaben, jemte fullmakt för

I:122

mig att vara chef för den nya korpsen. Lönen, utgörande med spanmålstillökning och inqvartering nära 3,000 rdr b:ko, fick likväl icke uppbäras förr än 10 månader derefter eller med mars månads ingång följande året.

Jag hade beslutat en resa längs kusten ända till Haparanda för att dels lära känna dessa trakter, som några år förut varit af fienden hemsökta, dels för att granska de kartor, som derefter blifvit på särskilda tider och efter olika åsigter affattade öfver denna långa kuststräcka. Några dagar innan afresan, strax före midsommar, träffade jag händelsevis norska generalmajoren Birck, då generalbefälhafvare och bosatt i Trondhjem; han anmodade mig att på återvägen ställa kosan till Östersund och derifrån utåt den nyss färdiga vägen öfver Suulsfjellen till Trondhjem och derifrån genom Gullbrandsdalen till Kristiania samt Vermlandsvägen öfver Kongsvinger till Stockholm. Särdeles hågad för en sådan restur, ansåg jag mig dock icke kunna företaga den utan nådigt uppdrag; men Birck, alltid företagsam och nitisk, anmälde saken hos konungen och dagen derefter hade jag en generalorder att taga kännedom om den nya vägen öfver fjellen från Östersund till Trondhjem och öfver dess beskaffenhet sedan afgifva underdånig berättelse.

Resan längs kusten till Haparanda var i många afseenden för mig af intresse, ehuru äfven smärtsamt erinrande om de sorgliga nederlagen vid Säfvar, Djekneboda och Rathan, hvilka ställen jag med vederbörandes rapport i hand fick tillfälle att noga beskåda. Annorlunda skulle utgången af denna expedition blifvit om general Adlercreutz -- som först var ämnadt -- haft befälet deröfver. Under några dagars vistande i Haparanda gjorde vi [2] en utflykt längs Torneå elf, några mil norrut för att njuta nöjet af en båtfärd genom fallen utför elfven. Något så storartadt och hänförande har jag aldrig erfarit, hvarken förr eller sedan. Vi gjorde äfven ett besök i Torneå, folktom och ödslig öfver all beskrifning, med gator och torg, som med fördel kunnat begagnas till betesmarker.

Återfärden togs från Hernösand längs den sköna Ångermandalen till Sollefteå och vidare öfver Graninge bruk inåt Jemtland

I:123

till Fahnbyn på stora vägen mellan Sundsvall och Östersund. Man hade så väl i Sollefteå som Graninge försäkrat, att denna väg var ganska farbar med vagn och att ny väg var anlagd längs utåt den 2 mil långa Gesundssjön. Men deri blefvo vi jemmerligen bedragna. Ankomna efter mångfaldiga äfventyr och svårigheter till nyssnämda sjö, upphörde all körväg och endast en ganska svår ridväg vidtog. Vagnen måste således söndertagas och delvis föras på båtar 2:ne mil till Stugun. Äfven der var den s. k. körvägen ytterst svår, så att då vi ändtligen framkommo till jemtlandsvägen, voro vi rätt glada att helskinnade hafva kommit ifrån vårt halsbrytande företag.

Från Östersund, der general Birck enligt aftal var oss till mötes, foro vi till kopparverket på fjellet Åreskutan, der egarne, grefvarne Clas och Erik Lewenhaupt då för någon tid vistades, hvarefter vi alla jemte flere hos dem varande personer, tillsammans en karavan af 16 personer utom betjening, aftågade till Trondhjem. Denna resa står ännu ganska liflig för mitt minne. Allting nytt och ovanligt: fjellens ödslighet, vegetationens torftighet; bråddjupen mellan fjellmassorna på norska sidan; ådalarnes underligt brutna former; ebb och flod i vattendragen flere mil från hafvet; och ändtligen vårt 1:sta nattläger på den lilla gästgifvaregården Skalstugan högst upp på fjällryggen i sigte af ständiga snömassor, der vi, hela det talrika sällskapet, blefvo rätt väl logerade, kräsligt bespisade och funno hästar i ymnighet. På norskt vis och under anförande af general Birck anlitade karavanen presthusens gästfrihet till erhållande af supé och nattläger, och man visade sig ej ovan eller förundrad öfver en sådan närgångenhet. Under halfannan veckas vistelse i Trondhjem kalaseringar hvarje dag; mycken artighet och personlig vänskaps- och aktningsbetygelse från norrmännens sida, men ock mycken retlighet och ovilja i fråga om våra politiska förhållanden, hvarpå de många, särdeles vid de idkeliga pokulerandena förekommande bevisen voro både ohyfsade och löjliga. Sällskapstonen föreföll mig särdeles stel och ceremoniös, konversationen smakande af skryt, misstänksamhet och småsinne; damerna saknande finhet och behag, äfven med ett i allmänhet fördelaktigt utseende.

En fullkomlig motsats mot detta erbjöds hos stiftsamtman (landshöfding) grefve Trampe och dess aimabla grefvinna, båda

I:124

från Danmark. Allt hos dem komfortabelt, synbar stor rikedom men utan skrytsamt prål; välfägnad, kräslig och fin, men begränsad af ett passande lagom; konversationen otvungen och omvexlande; och slutligen 2:ne sköna döttrar, lifliga och okonstlade, spridande behag och munterhet till hvarje del af det talrika sällskapet. Lika utmärkt som denna familj var äfven dess natursköna egendom, der jag hade nöjet göra familjens bekantskap, och oväntadt var det att der, på nära 63 1/2 graders norska latid., träffa ej allenast en ganska rik trädvegetation, utan ock på stället mogna bigarrå och plommon, då hos oss vid Hernösand, beläget en grad mera sydligt, äpplen ej mogna. Jag hade nöjet att flere gånger sammanträffa med grefve Trampe, som bland annat berättade mig att en af hans älskvärda döttrar skulle bli presthustru i Sverige, så snart den lycklige unge presten fått en syssla eller prestlägenhet.

I afsigt att från Trondhjem återvända genom Jemtländ hade jag i landtränteriet i Östersund deponerat ett par bundtar topografiska kartor, tillhöriga krigsarkivet, men som det sedan blef beslutet att göra hemfärden genom Kristiania och Karlstad, så måste Hazelius fara tillbaka till Östersund för att derifrån afhemta våra effekter. Sjelf for jag i sällskap med general Birck, för att taga kännedom om en vintertiden begagnad farled mellan rikena genom Stördalen öfver Merakersfjellen samt till gästgifvaregården Stamgärdet på svenska sidan, der Hazelius skulle med vagnen invänta vår ankomst.

Hvad Stördalen är romantiskt vacker! Hvilka vilda naturskönheter den erbjuder i sina på mångfaldigt sätt brutna klippmassor, än hotande utskjutande öfver dalen, än täckta af träd och grönska, än delade i små täcka tvärdalar, med odlade och bebygda afsatser, vattnade af kaskader som öfverallt nedhoppa från ofvanliggande bergmassor. I dalens botten en brusande fjellflod, som närmare fjellen nedstörtade i branta vattenfall. Stränderna, bestående af höga jordvallar, äro sönderskurna i omvexlande raviner och smådalar, löfrika eller odlade, tätt bebygda med trefliga bostäder. Deremot är vägen genom denna sköna dal ytterst svår och halsbrytande. Der bergmassorna tränga sig tillhopa, har man på ena sidan lodräta, stundom öfverhängande stenblock, på den andra ett bråddjup, der man öfverskådar

I:125

topparna af den nedanför i flere afsatser öfver hvarandra växande skogen. På ena sidan skrapar kärrhjulet mot klippan, på den andra är hjulet invid kanten af bråddjupet, vid hvilket aldrig ledstänger finnas. Min uppmärksamhet, hittills riktad på omgifningarne, upptogs slutligen helt och hållet af det vådliga i vår färd, desto mer som general Birck, hvilken dittills skött tömmarne, hade insomnat just vid ett ställe, der den smala vägen krökte omkring en utskjutande bergudde. Vi hade redan en stund, mig ovetande, varit helt och hållet öfverlemnade åt vår hästs klokhet och omtanke. Ännu hade vi att färdas öfver ett par eländiga broar, lagda öfver breda bergremnor, och att passera temligen strida och djupa vattendrag, på hvilkas steniga botten vi flere gånger voro nära att stjelpa. Ändtligen voro vi oskadade vid sista skjutskiftet nära foten af fjellryggen, der vi öfverraskades af det glada, trefliga krigsrådet Dick från Trondhjem, som skulle bli reskamrat på den återstående vägen.

Andra dagen, d. 5 augusti, anträdde vi vår 6 mil långa fjellresa, försedda med 2:ne vägvisare och 2:ne lösa hästar i reserv, hvaraf likväl den ena för att transportera vårt knapt utstyrda bagage. Hade jag ej sett att hästar kunna klättra upp och utför sådana branter, skulle jag icke hafva trott det. Tillsagda att på farliga ställen icke röra tyglarne, måste man helt och hållet lemna sig åt hästens egen urskilning och vana. Det var verkligen intressant att se huru hästen, villrådig om hvad parti han borde taga, stannade, såg sig om åt alla sidor och liksom öfverlade t. ex. om han borde hoppa öfver till nästa klyfta eller taga vägen omkring. Svårast var dock att komma öfver de djupa myrar (kärr, gungfly) som öfverallt finnas på fjellryggen. Men äfven der fingo vi lemna oss åt hästens klokhet, sedan likväl vägvisaren förut någorlunda undersökt möjligheten att komma öfver. Detta lyckas sällan utan något äfventyr; dock sluppo vi för ganska godt köp. Vår muntra reskamrat Dick låg nere i en blöt myr och måste hjelpas upp äfvensom hans häst; Birck var också en gång deran, och jag undgick ett dylikt öde genom att i tid kasta mig af hästen. Allt gick bra, till dess vi, efter en stark och tryckande värme, på en gång blefvo insvepta i kalla moln med snöyra, och våra vägvisare, förlorande ur sigte de fjellspetsar, hvarefter färden riktades, förde oss så vilse, att vi i

I:126

stället att till aftonen framkomma till vår bestämmelseort, nödgades passera natten på fjellen, likväl så långt ned på sluttningen deraf, att björkskog, ehuru helt låg, förmådde växa, och dels lemna oss något skydd för den kalla blåsten, dels ämne till en dugtig eldbrasa. Natten var dock rätt obehaglig, och föga tröst att hemta ur den illa försedda kantinen.

Ändtligen efter 24 timmar hade vi hunnit öfver den 6 mil breda fjellryggen och blefvo i en liten på svenska sidan täckt belägen bondgård undfägnade med fisk (röding) och mjölk, som med stor begärlighet förtärdes. 2 mil derifrån på den utsatta mötesplatsen Stamgärde träffade vi Hazelius, hvarefter vi gåfvo oss i väg tillbaka till Trondhjem.

Derifrån åter en fjellresa -- men i vagn och på temligen god väg -- till Rörås stad och kopparverk, för att der inhemta upplysningar om fjellvägarne derifrån till Sverige.

Menniskan kan trifvas under alla förhållanden! Och äfven på denna ödsliga plats, bland snöfjellen, der växtlighet och lif nästan alldeles upphört, funnos verksamhet och rörelse samt glada och -- till utseendet -- lyckliga menniskor.

Resan från Trondhjem till Kristiania gick långsamt, ty under general Bircks ledning foro vi i ständigt s. k. byttöl. Ingen prest, ingen sorenskrifver eller proprietär förbi. Öfverallt gästfrihet och välvilligt emottagande, men uppblandade med politiska diskurser, i hvilka det norska skrytet samt misstroendet och missaktningen mot Sverige alltför bjert framstucko. Det senare likväl mindre och stundom alls icke hos allmogen. På skjutsskiftet Drivstuen å norra sluttningen af Dovre blefvo vi särdeles väl emottagna; värdinnan förklarade sin fägnad öfver att få herbergera svenskar, betalning emottogs icke, och vid afskedet andra morgonen skänkte gumman mig ett hemväfdt västtyg under yttrande: Du svenske man! Det synes mig du må vare en snill mand; tag dette og huske våres när du kommer till deres.

Vägen öfver Dovre fjell besvärlig, som alla fjellvägar; vid upp och nedfarten långa, särdeles branta backar; på ena sidan af vägen höga, nästan lodräta fjellmassor, på den andra tvära bråddjup, utan all stängsel; på sjelfva platån en hemsk ödemark, begränsad i fjerran af höga fjell, bland hvilka den väldiga

I:127

Snöhättan med sina eviga snöfält och glacierer syntes ligga helt nära ehuru minsta afståndet till denna fjelljette dock utgjorde 2 1/2 mil.

På södra sidan om Dovre, som delar Norge i nordan och sunnanfjells, vidtager den så mycket beprisade och, för sina egendomliga naturskönheter prisvärda Gullbrandsdalen. Vi togo nattläger hos gästgifvaren Paul i Toffte, utmärkt stortingsman och en af dessa nejders förnämste bondaristokrater, och såsom dessa, stolt öfver att härstamma från Norges forna konungaätter. Vi logerades elegant och undfägnades rikligen, och då vi vid afresan frågade uppasserskan om vår skuld, svarade hon, med synbar förtrytelse, att ingen resande brukar erbjuda betalning för ett nattläger hos Paul i Toffte. Längre ned på ett skjutsskifte i Gullbrandsdalen träffade vi ett äkta par som då varit gifta i 36 år och på den tiden haft 30 barn. 3 år förut lefde ännu 27, nu blott 20. det yngsta 6 år. Alla qvarboende i föräldrahemmet, jemte mågar, sonhustrur och barnbarn.

I Kristiania voro vi från morgon till afton helt och hållet i Birckens våld, och släpades ikring för att beskåda och beskådas. Oupphörligt visiter och bjudningar inom stadens haute volée. Den intressantaste och minnesvärdaste bekantskap jag derunder gjorde, var d. v. generaladjutanten för norska armén, general Kaltenborn, hvilken olik alla andra norrmän fördomsfritt och sant bedömde föreningens både uppkomst och resultater.

Med försakande af återstående bjudningar och oaktadt protest af general Birck, anträddes omsider hemresan, som i följd af en tilltagande hemlängtan, fortsattes med all skyndsamhet genom Kongsvinger, Karlstad o. s. v., och efter mer än 10 veckors frånvaro hade jag åter den innerliga glädjen att, i mitt eget trefliga hem få omfamna min älskade hustru och mina barn.

1832. Vid början af detta år blef jag, genom generalorder, förordnad att vara supplerande ledamot af krigshofrätten, samt "i anledning af ordförandens hemställan, äfven att biträda k. kr. h. rätten vid granskningen af förslaget till ny krigslag." Ehuru främmande på denna tjenstebana, ansåg jag mig likväl i stånd att efter någon tid kunna dermed förvärfva någorlunda bekantskap; men beträffande den senare, i anledning af ordförandens (general v. Schultzenheims) hemställan, mig ålagda skyldighet, råkade jag i mycken förlägenhet; enär uppfyllandet af denna

I:128

skyldighet onekligen fordrade lagstudier och bekantskap med andra länders krigslagsfarenhet m. m. Lyckligtvis blef dock denna granskning äfvensom frågan om ny krigslag uppskjuten under afvaktan på en väntad ny allmän kriminallag, hvilken med rätta ansågs utgöra grunden och utgångspunkten för den exceptionella krigslagen.

I min rapport till generaladjutanten för armén, rörande den året förut förrättade norrländska och norska resan, hade jag intagit åtskilliga anmärkningar om och förslag till åtgärder i och för försvaret af vissa, på den långa kuststräckan från Gefle till Haparanda belägna positioner, äfvensom af behofvet af transversala vägar till förbindelser inuti landet, om ytterligare kommunikationer med Norge o. s. v. På erhållen befallning öfverlemnade jag äfven till konungen en sådan, fullständigare och mera motiverad berättelse, och fick dervid tillfälle att muntligen närmare utveckla mina åsigter i ämnet. Några dagar derefter blef jag uppkallad till h. mj:t som i allo gillade mitt opus, och förklarade att deri föreslagna kommunikationer voro oundgängligen nödiga och snart böra företagas, och befalde mig att vid h. mj:ts tillämnade resa till och vistelse i Norge der inställa mig, för att i samråd med norska vederbörande föreslå de väganläggningar rikena emellan, som först borde komma i fråga.

Efter slutad inspektering af de topografiska arbeten som då förrättades i Skaraborgs län, begaf jag mig till Kristiania, uppvaktade der h. mj:t, förklarades att tillhöra hans svit, och mådde kräsligt under en hel månad. Hvar dag, innan middagen, hette det: "Adieu mon cher Agrell, après le diner nous causerons de notre affaire", men dermed blef det, och det utlofvade samtalet kom aldrig i fråga.

Dagar och veckor förgingo i sus och dus, baler och festligheter tillstälda i och utom staden, ofta hedrade af konungens, från all etikett fridlysta, besök.

Rörande föremålet för mitt inställande i Kristiania sökte jag att på förhand intressera vederbörande, och vann helt och hållet bifall till mina förslag af generaladjutanten för armén, Spörk, på hvars begäran jag skriftligen uppgjorde en plan till åtskilliga i militäriskt hänseende vigtiga väganläggningar rikena emellan. En öfversättning deraf lemnades af general Spörk till

I:129

inrikesdepartementet, der förslaget äfven lär vunnit uppmärksamhet. Man väntade blott från h. mj:t ett ord i ämnet -- men förgäfves -- afresan var redan utsatt. Jag begärde och erhöll då enskildt företräde, men omöjligt att komma till tals om denna sak, men mycket ordande om andra; om högstdensammes bal ett par dagar förut m. m. Slutligen då jag nämde att jag ämnade på hemresan fara den nya, på h. mj:ts befallning anlagda vägen öfver Prestbacka, för att erfara huru nyttan af denna anläggning i orten bedömdes, fick jag befallning att derom vid hemkomsten afgifva fullständig berättelse. Väl vetande att intet allvar fans med denna befallning, afgaf jag icke någon berättelse, och aldrig hörde jag sedan ett ord om försvaret af den norra kuststräckan, om dervid nödiga vägförbindelser m. m.

Följande episod kan här vara på sin plats:

År 1811 eller 1812 beordrades general Tibell att beresa kuststräckan emellan Gefle och Toreå, taga kännedom om dera befintliga militärställningar, samt uppgifva de anstalter, som till dessas försvar borde vidtagas, såsom vapenplatsers och vägförbindelsers anläggande m. m. General Tibells utan tvifvel sakrika berättelse -- sedermera förkommen -- lär blifvit lemnad till dåvarande h. k. h. kronprinsen. Omkring år 1820 erhöll general Hård ett alldeles lika beskaffadt uppdrag; rapporten derom också förkommen, d. v. s. af general Björnstjerna, efter dess egen uppgift, bortslarfvad.

Kom så det af mig 1832 gjorda försök att i någon mån ersätta de förlorade handlingarne.

Flera år derefter erhöll d. v. generalbefälhafvaren i norra distriktet, G. Peyron, order att efter förrättade resor utåt kusten afgifva förslag till de åtgärder, som i och för kustförsvaret borde vidtagas, äfvensom till de kommunikationer inåt landet och med Norge, som i detta afseende ansågos behöfliga.

På begäran erhöll Peyron konceptet till den af mig 1832 afgifna und. promemoria i detta ämne, med rättighet att, der han så för godt funne, ord för ord densamma begagna [3]. Så skedde också, och med några tillägg blef sålunda denna promemoria för andra gången, ehuru under annat namn, till k, mj:t afgifven.

I:130

Någon tid derefter blef Peyrons förslag remitteradt till mig med befallning att deröfver inkomma med underdånigt motiveradt utlåtande. Att detta blef tillstyrkande faller af sig sjelf.

Sedan konungen afrest från Kristiania (30 aug.), foro general Birck och jag ut till exercisplatsen Gardemoen, för att bevista antändningen af en der af milit. Höjskolens officerare anlagd större mina. Experimentet var ganska intressant, och vi voro så mycket mer välkomna som, förunderligt nog, ingen af det i staden samlade högre militärbefälet bevärdigat någon uppmärksamhet åt detta för sin dyrhet sällsynta experiment. Också blef genast en gouté tillstäld med skålar och tal, i början temligen obetydliga, men snart af politiskt innehåll, med skrytsamma anspelningar på norrmännens frihetskänsla, deras sympati för de då stridande polackarne och slutligen med ett icke obetydligt missnöje öfver Sveriges kallsinnighet för Polen, och omöjligheten att hos oss våga yttra några fria åsigter. Detta med mycket mera i samma anda adresseradt till mig, påkallade ett svar, och det lyckades mig afgifva ett sådant som vann allas bifall, yttradt i temligen svulstiga tal och skålar samt i hissande och hurrande.

Enligt inbjudning voro vi öfver middagen på Bogsta hos grefven och grefvinnan Wedel, passerade derefter det storartadt sköna bergpasset Krogklefven, det rikt befolkade Bingeriket och vidare vester om Kristianiaviken, genom Drammen, Holmestrand till Horten och derifrån på färja öfver till Moss.

Dittills hade resan varit rätt angenäm, ehuru ganska kostsam, men i Moss hade jag ett missöde som kunnat blifva betänkligt. Då nämligen vagnen, som från färjan skulle föras till hotellet och igenom en dervarande mörk och trång portgång, i hvilken jag afvaktade dess ankomst, kom jag, vid genomfarten i misshugg för ett tvärt öfver den ena vagnen kastadt skak, hvaraf jag erhöll ett ganska våldsamt slag öfver högra ögat. Efter ett par dagars nödtvunget uppehåll i Moss kunde jag, ehuru temligen vanstäld och med bindel öfver ögat, fortsätta resan som nu togs öfver Alingsås och Jönköping till Linköping, der jag hade stämt möte med några af mina kamrater, sysselsatta med kartarbeten i länet.

Ett par dagar åtgingo i afslutande af tjensteaffärer, hvarefter vi i sällskap med Thulstrup afreste till Biby, der vi lemnade fru Celsing, som någon tid varit illamående och genom sin

I:131

periodiskt påkommande mjeltsjuka icke så litet fördystrat sista delen af vår resa.

Nu fingo vi skynda till det efterlängtade målet, till det kära hemmet, dit vi anlände (som jag vill minnas) den 20 september.

Den 6 november, årsdagen af konung Gustaf II Adolfs död vid Lützen, för 200 år sedan, firades med en storartad sorgefest. Samma dag blef jag utnämd till generaladjutant, en utnämning som likväl den tiden icke medförde högre grad och titel, utan blott rättighet att bära en uniform, i det närmaste liknande generalitetets. Rätt svårt var det att afhålla sig från löje då h. ex. Brahe "på h. mj:t konungens vägnar" förklarade att denna befordran var att anse såsom bevis på det välbehag, hvarmed h. mj:t erinrade sig den man "som stridit och blödt på samma fält, der den store konungen Gustaf Adolf skurit oförgängliga lagrar".

1833. Ryska regeringen, som beslutit att anställa en s. k. kronometermätning öfver Östersjön, hade föreslagit den svenska att deri deltaga, och förslaget blef till mitt utlåtande remitteradt. Att det af mig till antagande tillstyrktes var ganska naturligt, och jag begagnade tillfället att tillika föreslå en triangelmätning mellan svenska kusten och Åland, att gemensamt af svenska och ryska topografofficerare företagas, hvarigenom en möjlighet bereddes att fortsätta vårt triangelnät norrut längs kusten från Arholma till Gefle, o. s. v. Förslaget bifölls af båda regeringarne, i följd hvaraf jag erhöll befallning att med chefen för den ryska kronometerexpeditionen, general v. Schubert, uppgöra vilkoren och sättet för de gemensamma förrättningarne. Denna expedition, skrytsamt utrustad, hade enligt general Schuberts uppgift till föremål att rätta les graves erreurs, som enligt påstående skulle vidhäfta alla kartor öfver Östersjön, synnerligen hvad läget af Gotland beträffade. De beräknade resultaten, när de sent omsider blefvo tillgängliga, visade likväl att de här och der påträffade felen voro af ingen betydenhet samt att läget af Gotland icke behöfde undergå någon rättelse.

Vårt deltagande i denna expedition blef inskränkt till anläggning af 2:ne observationsstationer för tidsbestämmelser, en i Östergarn på östra sidan af Gotland och en på södra redden af Öland.

I:132

Då general Schubert första gången ankom till Stockholm för att från observatorium erhålla tidsbestämmelser, besökte jag honom ombord på hans den tiden ovanligt stora ångfartyg Herkules, med maskin af 400 hästkrafter. Så väl den vetenskapliga -- eller rättare -- instrumentala utstyrseln, fartygets utrustning och befälets skryt, tycktes nogsamt bekräfta hvad vi här började ana, att hela expeditionen var en tillställning pour paraitre. I ett särskildt rum, på sidan af generalens mottagningsrum, förevisades "une cinquantaine de chronomètres", alla förträffliga och omsorgsfullt instufvade, för att ej skadas af fartygets rörelser; men när ett par af dem nyttjades för att på observatorium justeras, bar man dem i fickan utan ringaste försigtighet.

Bland åtskilligt som på fartyget skulle, enligt synbar beräkning, ådraga sig besökandes uppmärksamhet, var det omsorgsfulla sätt hvarpå besättningskojer (hängmattor) voro rullade och upplagda i bastingeringen. På min anmärkning derom till skeppschefen svarades att detta var en följd af den stora öfning, som egnades ryska sjöfolket i alla ombord förekommande arbeten. Då jag sedermera blef närmare bekant med en öfv.-löjtn. Wrangel, en utmärkt skicklig man och, såsom född liffländare, af annan skrot och korn än de rama ryssarne, fick jag af honom veta att af alla de skrytsamt upplagda förträffliga kronometrarna funnos blott 4 dugliga att begagna. De öfriga medföljde till parad. Han upplyste äfven att de i bastingeringen till åskådande upplagda hängmattorna icke varit nyttjade och icke skulle bli det under hela resan, utan att den förfäade besättningen fick ligga på däck och såsom kreatur behandlades äfven i andra afseenden.

Sedan jag med general Schubert uppgjort planen till våra gemensamma triangelmätningar, afreste jag jemte ett par kamrater till Åland, der vi efter Schuberts försäkran skulle få se några på hans befallning uppförda triangelsignaler, hvilkas ändamålsenliga bygnadssätt på det högsta lofordades. Vi åter funno dem alldeles odugliga och fingo tillfälle att visa huru sådana signaler kunde och borde uppföras, med mindre kostnad, större skyndsamhet och fullkomlig ändamålsenlighet. Detta erkändes äfven af de ryska officerarne, som genast antogo vår bygnadsmetod.

I:133

Vid Eckerö, der vi hos en sort kommendant skulle anmäla vår ankomst, blefvo vi med särdeles välvilja emottagna af en mängd landtfolk, som i sådant afseende samlat sig och yttrade sin glädje öfver att åter få se den svenska örlogsflaggan, och fartygets besättning, som för en stund fått gå i land, trakterades och firades till den grad, att en till vårt emottagande beordrad tjensteman ansåg sig förbunden att erinra om afresa. Den företogs också straxt derefter. Vårt fartyg förtöjdes längre ut på redden, och vi, åtföljde af en kronobetjent, foro inåt landet för att träffa de ryska officerare som, i och för den blifvande triangelmätningen, der voro sysselsatta. I sällskap med ett par af dessa gjorde jag sjöledes en tur till södra delen af Åland, der en signalstation blef utsedd vid en by kallad Hammarudd. Såsom svensk blef jag äfven der ytterst väl emottagen och inbjuden till traktering, och det var endast på min erinran att icke kunna skiljas från reskamraterna, som man kunde förmå sig att bjuda äfven dessa. Också voro dessa hrr officerare ett par ganska otympliga lunsar. Ändtligen och sedan vi så väl på Åland som på svenska sidan bestämt och ordnat föreningspunkterna för den blifvande triangelmätningen, ankommo vi till Stockholm rätt nöjda att med lifvet ha kommit ifrån denna resa, ty det fartyg man från Skeppsholmen lemnat oss var, ehuru ytterst väl och elegant inredt för passagerarnas beqvämlighet, utomordentligt rankt och så oförståndigt utredt, att vi en dag under kryssning i hårdt väder, hvar stund fruktade att det skulle springa sönder. Det hade nämligen sin barlast, 6 skpd, liggande emellan spanten direkte på den fina bordläggningen. Sjelfva varfschefen, d. v. öfverste v. Sydow, erkände sedan att fartyget, sådant det då var utredt, endast i smult vatten kunde med trygghet begagnas.

1834. Under de föregående 2 à 3 åren hade flera gånger fråga uppstått om återuppbyggande af de, sedan 1809, nedlagda telegraflinierna från Stockholm till de ytterst i skärgården belägna kåkar och uthamnar, från Landsort till Gefle. Styrelsen öfver telegrafverket var på förhand organiserad och utgjordes af chefen för ingeniörskorpsen och krigskollegium, detta senare till förvaltande af materielen. Men 1834 öfverflyttades verket till topografiska korpsen, och chefen för korpsen anbefaldes att till k. mj:t afgifva förslag ej endast till anläggning af telegraflinjer i

I:134

Stockholms skärgård samt mellan Göteborg och Marstrand, utan ock till fullständigt reglemente för tjenstgöringen och förvaltningen vid verket.

Detta uppdrag var för mig temligen brydsamt. Jag hade aldrig tagit kännedom hvarken om beskaffenheten af våra telegrafer eller om sättet att dem använda; de efter fredsslutet 1809 nedlagda telegraferna voro dels söndertagna och upplagda i åtskilliga förråder, dels lemnade utan all vård att förfalla; allt skulle således anläggas och personal inöfvas och organiseras. Blott en af den förra personalen återstod att rådfråga och begagna, direktör Venus, en skicklig och kunnig man, men i anseende till ålder och skaplynne föga användbar der verksamhet och drift voro nödvändiga.

Emellertid hade chefen för förvaltningen af sjöärendena (amiralen grefve Claes Cronstedt) till k. mj:t afgifvit det förslag att, i stället för den förut hos oss brukade telegrafmodell, antaga en engelsk, efter uppfinnaren kallad Pasley’s universal telegraf. Förslaget, ehuru mycket utpuffadt, röjde dock en fullkomlig obekantskap med så väl den ena som andra modellen; men äfven med förut vunnen erfarenhet om den svenska telegrafens företräde framför alla i utlandet begagnade, borde man ej lemna utan afseende den erfarenhet, som tilläfventyrs blifvit vunnen under de några och tjugu år då telegrafien hos oss varit hvilande. På derom gjord underdånig framställning erhöll jag således k. mj:ts nådiga befallning att anställa noga komparativa försök med båda dessa telegrafmodeller, hvilka också, med biträde af direktör Venus företogos med provisionelt sammansatta telegrafer, uppförda på Fredriksborgs fästningstorn samt å härvarande Katarina kyrktorn, och fortsattes ytterligare i Karlskrona vid dervarande telegrafer mellan varfvet och fästningen Drottningskär, der äfven en Pasley’s telegraf fans och för tillfället uppsattes. Resultaten af dessa försök blefvo att svenska telegrafen egde alla de egenskaper som af en sådan fordras, i vida högre grad än den Pasleyska, och skulle således till begagnande återupptagas.

Koleran, hvarifrån vi hitintills varit förskonade, hade utbrutit i Göteborg och Jönköping m. fl. ställen. Alla försigtighetsmått till utestängande af den hemska farsoten hade dock varit fruktlösa, och snart derefter, eller vid slutet af augusti, blef

I:135

äfven Stockholm hemsökt af dess härjningar, hvilka inom några veckor medtogo närmare 5,000 offer.

Det var en svår tid. Hvarje dag sorgliga underrättelser, oro och fruktan. Det sunda läget af vår bostad syntes väl någorlunda skyddande för smitta; men dess aflägsenhet från hjelp, i händelse af behof, gaf ökad anledning till ängslan och osäkerhet att ej vid hemkomsten få träffa de sina, dem man få timmar förut lemnat friska och sunda. Den hemska tjenstgöringen i sjukbyråarne, som turvis delades af alla, bidrog äfven att nedstämma lynnet och bereda mottaglighet för sjukdomen. Också undgick jag den icke -- men den blef, genom öm och tidig vård, jemförelsevis ganska lindrig, utan andra följder än en längre tid fortfarande kraftlöshet.

Vid årets slut åter allt godt och väl, och inom våra anhöriga och närmare bekanta, inga sorgliga minnen, inga ömma förluster att begråta.

1836. Jag har glömt att i det föregående anteckna en sak af den vigt för mig, att den icke bör förbigås. Jag hade nämligen, vid min fars död, fått på mig öfverflyttad den pension som han, under namn af hushyrehjelp, fått uppbära för underhållande af en af honom anlagd globfabrik. Denna fabrikation, som enligt öfverenskommelse sedan underhölls af en min salig faders f. d. elev, kom småningom i förfall genom tilltagande införsel af utländska glober, och upphörde alldeles då några år senare alla globverkstaden tillhöriga redskap, karteplåtar m. m. i en eldsvåda gingo förlorade. Med biträde af en instrumentmakare Hofgren, lyckades det mig omsider få en globtillverkning åter i gång, och Hofgren som för nedlagd möda, efter räkning, af mig uppburit tillsammans omkring 1,500 rdr b:ko åtog sig att fortfarande underhålla denna tillverkning, mot rättighet att sjelf uppbära inkomsten deraf. Genom Hofgrens tillställningar, falska uppgifter och intriger för att sjelf erhålla min pension, var jag nära att förlora densamma, men lyckades dock att bevisa rätta förhållandet och få bekräftelse på dess fortfarande åtnjutande. Under tiden hade min döfstumme son Carl hunnit den ålder, 17 à 18 år, att han kunde lära sig den egentliga tillverkningen af globerna, och fick derigenom till min innerliga tillfredsställelse ej allenast en för honom passande sysselsättning utan ock en liten

I:136

årlig inkomst -- båda för honom högst behöfliga. Samtidigt dermed lyckades jag äfven få honom anstäld såsom ritare vid topografiska korpsen, med en liten lön af 150 rdr hvilken dock några år derefter förökades till 250 rdr b:ko. I hans olyckliga belägenhet var detta en stor förmån som åtminstone kunde, i en framtid, skydda honom för verklig nöd.

Min andre son Fredrik hade föregående året slutat sin lärokurs vid krigsakademien, den 24 april, således vid ej ännu fylda 20 år, erhållit sin första officersfullmakt vid 1:sta lifgrenadierregementet och var nu i tur till underlöjtnantslön. På min derom gjorda underdåniga anhållan behagade konungen d. 4 maj äfven antaga honom till kammarpage, ehuru, enligt antaget bruk, ingen ofrälse hade förut kunnat erhålla denna befattning. Dermed följde en löneinkomst af 250 rdr b:ko som tillhopa med underlöjtnantslönen och tjenstgöring vid topografiska korpsen satte honom i tillfälle att sjelf försörja sig.

Året var i ekonomiskt hänseende ganska gynsamt. Den 26 mars förordnades jag, från supplerande till ordinarie ledamot i krigshofrätten, med ett arvode af 600 rdr b:ko. Rätteligen hade jag bort erhålla det lägre arvodet af 450 rdr och en äldre kamrat hugnas med det högre. Men denne (öfversten friherre Koskull) förut mycket gynnad, var nu fallen i onåd. På min föreställning till h. ex. Brahe om Koskulls bättre rätt, svarades med någon hetta, att konungen åt mig bestämt förstnämda arvode och att Koskull icke under något vilkor kunde hoppas att erhålla detsamma. Skälet till detta mig lemnade företräde var likväl lätt att inse: det skulle vara en ersättning för min misslyckade underdåniga ansökan att erhålla den då lediga generaldirektörsplatsen vid postverket, som förut varit mig nådigt lofvad, men lemnades åt d. v. generalmajor G. Peyron, för att, som det sades, sätta honom i tillfälle att afbetala å en skuld för hvilken en inflytelserik person gått i borgen. Med min kamrat Koskull, som ansåg sig af mig högeligen förnärmad, träffades den öfverenskommelsen att dela våra arvoden på det sätt oss emellan, att vi hvardera åtnjöto lika belopp, eller 525 rdr. Denna lilla uppoffring å min sida, som fortfor till 1840, blef så mycket lättare som jag några månader derefter inträdde såsom ledamot

I:137

i direktionen för arméns pensionskassa, med ett arvode af 333 1/3 riksdaler.

En i sig sjelf obetydlig tilldragelse, men som för tillfället väckte ett obehagligt uppseende, må här antecknas, ehuru tillhörande föregående året: En dag blef jag ganska oförmodadt bjuden till en af de middagar, som hvarje vecka gafs af ryska ambassadören, grefve v. Suchtelen, i hvars hus jag förr icke varit, och med hvilken jag icke vexlat ett ord sedan fälttåget i Tyskland 1813, då jag i närvaro af h. k. h. kronprinsen hade att försvara en på nådig befallning af mig uppgjord plan till förskansande af passen vid Zaar- och Nuthfloderna. Förundrad öfver den oväntade inbjudningen, blef jag det ännu mer öfver det smickrande sätt hvarpå jag mottogs, vid bordet placerades vid sidan af värden, en utmärkelse som efter bruket kunde påräknas af flera andra af det talrika och blandade sällskapet, och i flera afseenden fick röna en uppmärksamhet, hvartill jag icke kunde finna någon giltig anledning. Med undantag af den för mig besvärande och oförtjenta artigheten, var middagen i öfrigt rätt angenäm och konversationen lifvad och otvungen, dock var jag särdeles nöjd då jag fick lemna hela härligheten och i porten af detta ryssnäste få "skudda stoftet af mina fötter".

Men pröfningen var icke ännu öfverstånden. Påföljande vecka åter en dylik bjudning och enahanda emottagande som förra gången. Efter den kräsliga middagen, då gästerna aftågade för att samlas i salongen, blef jag af h. ex. värden qvarhållen i rummet derinvid och anmodad att med honom taga plats i en soffa. I början rörde samtalet blott allmänna, likgiltiga ämnen, men fördes snart af h. ex. in på det politiska området, med tydlig hänsyftning till förhållandet emellan Sverige och Ryssland, samt ändtligen med en temligen vidlyftig framställning om nyttan och nödvändigheten för Sverige att helt och hållet ansluta sig till Ryssland, dela dess åsigter och i dess vänskap söka en borgen för framtida säkerhet och bestånd.

Förundrad öfver den gamle mannens opassande och ändamålslösa framställning, sökte jag komma ifrån det obehagliga ämnet genom korta och undvikande svar, och erinrade tillika om min obehörighet att med ryske ambassadören tala politik, äfvensom af det betydelselösa af min opinion o. s. v. Derpå svarades:

I:138

"Il ne faut pas me regarder comme Ambassadeur Russe, je ne suis dans ce moment que le vieux Suchtelen". Flera gånger uppfordrad att lemna ett bestämdt svar, yttrade jag omsider: att Rysslands ovänskap alltid vore fruktansvärd för en svagare grannstat och borde sorgfälligt undvikas, men att man också icke borde för mycket lita på dess vänskap eller göra den till vilkor för sitt bestånd, samt att vårt sista krig med Ryssland vore i detta afseende ett för oss varnande exempel.

Härpå svarades med hetta att Finlands intagande var nödvändigt för Rysslands egen säkerhet, att beslutet derom var för längesedan fattadt o. s. v. Slutligen afbröts det obehagliga samtalet med det visst icke diplomatiska uttrycket: "Eh bien! rejettez donc l’amitié russe -- et vous serez foutues". Le vieux Suchtelen aflägsnade sig derefter, men, liksom efter aftal, inträdde i detsamma hans legationssekreterare, den fatala Bodisko d. ä., och upptog genast den afbrutna samtalstråden. Något undfallande för personen var med honom icke behöfligt och blef icke heller af mig iakttaget.

Att detta uppträde, synnerligen första akten deraf, skulle ådraga sig det i nästa rum samlade sällskapets uppmärksamhet var att förmoda, desto hellre som jag, i anseende till grefve Suchtelens döfhet, måste tala ganska högt och han sjelf -- som det syntes -- med afsigt äfven höjde rösten öfver vanligheten. Måhända hade dock alltsammans stannat dervid; men ett par dagar derefter blef den obehagliga tilldragelsen mål för tidningskäbbel först i Aftonbladet och derefter i Svenska (vanligen kallad ryska) Minerva, det förra berömmande, det senare bittert klandrande mitt tillgörande i saken, påbördande mig att hafva framkallat och på ett h. ex. Suchtelen förnärmande sätt underhållit diskursen. Hvem som till Aftonbladet frambar underrättelsen om affären kunde jag aldrig utröna, men nog fick jag derför uppbära hundhufvudet i Svenska Minerva, hvars redaktör den tiden var sjelfskrifven gäst vid alla bjudningar i ryska hotellet.

Det väntade resultatet af allt detta uteblef icke heller. Jag blef uppkallad i till h. ex. grefve Brahe som fordrade en förklaring öfver mitt -- till k. mj:t -- inberättade förhållande hos grefve Suchtelen. På min fråga hvarför jag var anklagad, svarades: att jag hade på ett opassande sätt börjat en politisk

I:139

diskurs, hvilken jag sedermera med mycken hetta fortsatt, utan all aktning för grefve Suchtelens person och för hans egenskap af en främmande monarks representant, och att jag slutligen skulle under hotande åtbörder hafva rifvit sönder en karta öfver Finland som legat på divansbordet framför oss o. s. v. Det var lätt att frigöra sig från sådana lika orimliga som osannolika beskyllningar genom att afgifva en ordagrann berättelse om verkliga förloppet, hvarvid jag äfven hade att åberopa ett åhöra vitne, d. v. öfverste Dalström, som på min begäran hade åtföljt mig till grefve Brahe. Också försäkrade mig hans excellens att konungen skulle bli fullkomligt tillfredsstäld af den förklaring jag afgifvit, och till och med ganska nöjd med det sätt hvarpå jag uppgifvit mig hafva afspisat den framfusige och odräglige Bodisko. Likväl ansåg h. ex. nödigt att afgifva en ytterligare förklaring till statsministern för utrikesärendena, h. ex. Wetterstedt, af hvilken konungen blifvit om saken underrättad.

Af h. ex. blef jag temligen kallt och frånstötande emottagen. Han tillstod sig visserligen vara öfvertygad af den förklaring jag omständligen afgaf, men det sårade mig att under loppet af denna förklaring nödgas besvara och vederlägga anmärkningar som utvisade ett doldt misstroende. Slutligen, och efter några med stigande värme lemnade bevis på orimligheten af de beskyllningar man påbördat mig och, utan undersökning om rätta förhållandet, trott sig tillständigt att till konungen framföra, måste h. ex. medgifva att det obehagliga uppträdet borde helt och hållet tillskrifvas den gamle Suchtelens n. m. kända ålderdomssvaghet; likväl fick jag uppbära tillvitelsen att vara en ifrig rysshatare. Mitt svar härå var: Jag hatar ej ryssen för det han är ryss -- men jag hatar det ryska systemet och dess inflytande på vårt land -- och framför allt hatar jag svenska ryssar. Efter detta argumentum ad hominem fick jag ändtligen aflägsna mig. Länge spökade dock detta uppträde, och hvarje närmare eller fjermare bekant pinade mig med frågor derom, och nödgade till ständigt idislande svar.

1838. För topografiska korpsens geodetiska arbeten var nödigt att sammanbinda det hvarje år alltmera utsträckta triangelnätet med det danska på Seeland och dymedelst få en kontrollpunkt för nätets södra ända i Köpenhamns observatorium. Efter

I:140

derom gjord underdånig framställning hade underhandling i ämnet blifvit öppnad, och danska regeringen ingick på förslaget att gemensamma triangelmätningar skulle under sommaren anställas från de båda rikenas motliggande kuster, äfvensom en basmätning på det jemnländiga Amager nära Köpenhamn.

De topografiska arbetena i Danmark ombesörjdes då som nu af arméns generalstab, men de i Holstein vore särskildt stälda under inseende och ledning af den ryktbare astronomen i Altona statsrådet Schumacher, hvilken äfven hade uppdrag att ordna och leda de geodetiska mätningarna i allmänhet. Denne man, gunstling hos konung Fredrik VI, och ytterligt ömtålig om sitt inflytande, ansåg sig högeligen förorättad deraf att jag icke först till honom framstält frågan om de gemensamma, triangelmätningarne, innan den hänsköts till regeringarnas afgörande, och i ett bref till baron Berzelius i Stockholm beklagade han sig bittert öfver en sådan missaktning mot sin person, under förklarande att han icke ämnade inställa sig vid de anbefalda triangelmätningarne på Seeland, samt att dessa, i följd deraf, skulle uteblifva. Berzelius, som väl kände den krushufvade mannen, försäkrade att han nog skulle förverkliga detta hot, så vida jag ej genom personlig uppvaktning hos honom i Altona kunde ställa honom tillfreds.

Emellertid, och med stöd af de respektiva regeringarnas beslut, blef planen till de gemensamma förrättningarne uppgjord med chefen för danska generalstaben, öfverste v. Steinman, och tiden att dem företaga utsatt till början af september, då jag, efter slutade inspektionsresor inom landet skulle i Köpenhamn inträffa.

Under tiden hade händelser af den mest ovanliga art i Stockholm inträffat. Ett tryckfrihetsåtal hade anstalts emot assessor Crusenstolpe, som i åtskilliga af sina skrifter med skärpa nagelfarit regeringens åtgärder, och som, då han i en af dem ansågs hafva förbisett helgden af konungens person, dömdes af Svea hofrätt att för majestätsbrott undergå ett 3-årigt fästningsstraff på Waxholm. Domen väckte ett allmänt missnöje, som utbröt i åtskilliga våldsamma uppträden, och slutligen med vapenmakt måste stillas, hvarvid flera personer dödades.

Konungen, hvars häftiga lynne i dessa uppträden genast anade en utbrytande revolution, blef deröfver till ytterlighet

I:141

uppbragt och lär -- efter hvad dagligen berättades -- icke mer lagt band på sin uppbrusande sinnesstämning. De närmast omgifvande voro rådlösa och förtviflade. Ingen mer än h. ex. grefve Brahe kunde för ett ögonblick stilla och afleda stormen.

Efter derom af h. ex. Brahe gifven erinran, hade jag alltid vid anträdandet af mina embetsresor uppvaktat konungen och inhemtat hans nådiga befallningar, men önskade af lätt begripliga skäl, att från denna pligt nu varda frikallad. H. ex. grefve Brahe, hos hvilken jag anmälde denna önskan, kunde icke förmås att antaga de i mitt tycke talande skäl jag sökte göra gällande, utan förklarade att jag på hans anmälan skulle samma dag på aftonen erhålla företräde.

Aldrig hafva de 105 trappstegen upp till konungens våning, förefallit mig så tunga, och min ängslan öfver utgången af denna audiens mildrades icke heller af de beskrifningar jag af de vakthafvande erhöll, rörande den höge herrns sinnesstämning för ögonblicket. Men till min stora förvåning mottogs jag ganska nådigt och välvilligt; diskursen vände sig blott kring den blifvande svensk-danska triangelmätningen; det skrattades åt min berättelse om Schumachers hot att vilja tillintetgöra dessa mätningar, och min afsigt gillades att genom ett besök söka blidka hans sårade fåfänga; med ett ord: allt var godt och väl, då på en gång scenen förändrades med följande fråga: "Säg mig, hvad vill man med den gemene Crusenstolpe?"

"E. maj:t, jag tror man vill denne man, för hans egen person, ingenting."

"Hvarför då dessa olagliga uppträden, dessa våldsbragder mot misshagliga personer och dessa hotande folksamlingar? Jag vill höra ett bestämdt svar."

"E. maj:t befaller, jag måste lyda. Således, så vidt jag kunnat fatta, har allmänheten hittills ganska litet intresserat sig för Crusenstolpe. Men den dom, som öfver honom blifvit afkunnad, har stämplat honom till martyr för tryckfriheten, och en martyr får alltid sympati hos allmänheten."

Med mörk och bister uppsyn frågade konungen om jag ämnade försvara Crusenstolpes skrifter?

"Nej, e. maj:t, jag ogillar tendensen i de flesta af dem jag läst, men det påstås att den strof i hans sista skrift, för hvilken

I:142

han blifvit straffad såsom för majestätsbrott, blifvit lösryckt ur sitt sammanhang med föregående och efterföljande meningar, och endast på detta sätt kunnat tydas som brottslig. Derför klandras nu domare och jurymän samt ofredas af de råa massorna, under det att martyrkronan räckes den dömde författaren." Under denna mer och mindre illa, men med någon värme uttryckta förklaring, började de skarpa dragen småningom mildras, och stående ett ögonblick liksom öfvervägande saken, yttrade h. mj:t med lugn men med tonvigt på hvarje ord: "Vet, att ni är den förste som på detta sätt för mig framstält denna sak. Kanhända har ni rätt; det är icke osannolikt!" Derpå följde en förträfflig afhandling om nödvändigheten af skarpsinne och oväld hos domare, om inflytandet af allmänna opinionen m. m., och slutligen: "Vous m’avez parlé avec franchise, et je vous en tiens compte. Adieu! Je vous souhaite un bon voyage."

Sådan var Karl Johan. Hans sydländska blod svallade lätt. En småsak kunde bringa det i jäsning. Han var orimlig och hård under utbrotten af sitt häftiga lynne, men hans hjerta var godt, hans uppfattning klar och blixtsnabb; han var äfven under sin uppbrusning tillgänglig för sanningen. En stor man bör icke mätas efter samma måttstock som hvardagsmannen.

Mais revenons à nos moutons!

Mina inspektioner öfver de i Bohuslän äfvensom i Kalmar län pågående topografiska arbetena voro slutade, och tiden snart inne att börja de gemensamma triangelmätningarne på båda sidor om sundet, till hvilka alla förberedelser redan voro verkstälda. Enligt underrättelser från Köpenhamn var Schumacher ännu icke dit ankommen och ingen visste om eller när han ämnade lyckliggöra med sin ankomst. Under sådana förhållanden och då årstiden icke medgaf ett längre uppskof, blef nödigt att företaga det förut påtänkta besöket i Altona.

Af Schumacher blefvo vi [4] stelt men med mycken uppmärksamhet emottagna. Allt hvad märkvärdigt fans blef under hans ledning besedt, och bjudningar vankades dagligen både i och utom staden, dels hos honom sjelf, dels på hans föranstaltande hos andra. Först efter några dagars sammanvaro kunde han

I:143

förmås att vilja biträda (ordna) de anbefalda geodetiska arbetena, men tiden dertill blef ännu obestämd. Under tiden upptäcktes en ny anledning till den retlige mannens ovilja. Han lät förstå sin förundran öfver att Thulstrup, som några år förut var i Hamburg, hade der velat för svensk räkning engagera en hos honom (Schumacher) anstäld kartegravör. Förhållandet var det motsatta: Gravören ville nödvändigt bli antagen hos oss och hade derom sedan tillskrifvit mig 2:ne bref. Underrättelsen derom gjorde god verkan, dock återstod ännu någon misstanke. Ett par dagar derefter fick jag besök af samme gravör, som ännu envisades med att få anställning i Sverige och förklarade sig vara besluten att i alla fall uppsäga sitt kontrakt med Schumacher. Lyckligtvis lät mannen förmå sig att genast till Schumacher afgifva denna förklaring och att erkänna de bref han i detta afseende tillskrifvit mig. Nu var ändtligen allt groll oss emellan förbi och hr etatsrådet kunde, utan att förnärma sin värdighet, gunstbenäget utsätta dagen för sin ankomst till Köpenhamn.

Det var också hög tid, ty 8 dagars fåfänga underhandlingar hade nära nog uttömt mitt klena förråd af tålamod. Utan saknad lemnade vi omsider gamla Hamburg, anlände till Kiel per diligens, derifrån per ångbåt till Wordingborg på Seeland och vidare dagen derpå med extra post till Köpenhamn. Nästan samtidigt ankommo ett par kamrater: Häggblad och Thulstrup (hvilka på svenska sidan förrättat vinkelobservationer) och ett par dagar derefter den allsmäktige Schumacher, som genast föranstaltade derom att artilleriöfningarne på Amager, hvaraf han fann sig besvärad, blefvo indragna så snart basmätningen derstädes börjades. Efter fullbordandet deraf ansåg jag mig ändtligen kunna aflägsna mig från den ceremoniöse Schumacher och bege mig på hemvägen, nu åtföljd äfven af Thulstrup. Också var hemresan i sällskap med son och måg, begge den tiden ett par muntra turar, hvar på sitt vis en verklig lusttur, som slutligen upplöstes i ett kärleksfullt mottagande i hemmet af hustru och barn.

1839. Min svåger och syster hade med familj om hösten inflyttat till staden. Sjelf hade den ädle mannen öfvergifvit hoppet att få återse sitt kära Hammora, sitt nyskapade Toffta, der allt ännu i denna stund bär vitne om hans rastlösa omtanke och gagnande verksamhet. Med lugn och ståndaktighet bar han

I:144

sina tilltagande lidanden och förutsåg utan fruktan sitt snara slut; men han ville ej gå till hvila innan han äfven fullbordat den sista sjökartan till Sveriges sjöatlas och sålunda lagt sista handen vid det dyrbara verk, hvaråt han under ett halft sekel hade egnat sina omsorger, sina sträfvanden, sina tillgångar, dertill föranledd af menniskokärlek och fosterlandskänsla. Han vann icke alltid rättvisa af det allmänna, men han skördade tacksamhet och välsignelse af mången, från undergång räddad sjöman. Engelsmännen förstodo att värdera Gustaf af Klints kartor. Man såg den tiden engelska kartor öfver Englands kuster, stämplade med Klints namn för att åt dem bereda ett större förtroende.

Vintern förgick under en dyster och hemsk förkänsla af hvad som komma skulle. Vår fruktan öfvergick snart till visshet -- och den sista april blef sista dagen af den ädle Klints lif! Hans sista suck emottogs af djupt sörjande maka och barn, i hvilkas hjertan hans vördade minne alltid skall tacksamt och kärleksfullt bevaras. Mer än 20 år äro förflutna sedan den vördade mannens bortgång, den bittra sorgen är småningom förbytt till stilla saknad, men alltid skall jag med tillfredsställelse och stolthet minnas att jag egt denne mans förtroende och vänskap.

Ehuru vi i vår aflägsna bostad hade alla för ett talrikt hushåll nödiga beqvämligheter och i öfrigt voro med stället ganska väl belåtna, hade dock fråga uppstått om den lilla gårdens försäljning. För mig, som dagligen måste vara i staden ofta både för och eftermiddag, var visserligen afståndet rätt besvärligt, ehuru trefnaden på stället i mitt tycke rikligen ersatte detta besvär; men min hustru, som icke kunde gå med lika lätthet som jag, var derigenom alldeles instängd inom gårdens gränser; dessutom började flera bygnader tartva betydliga reparationer, hvilka icke annorlunda än genom lån kunde åstadkommas, en utväg som tyvärr redan under flera år måst anlitas till det stora hushållets underhållande. När slutligen min syster efter sin älskade mans bortgång nödgades afflytta från vårt granskap, var trefnaden för oss bruten, och de ekonomiska fordringarna blefvo de ensamt gällande. Vår särdeles gladt belägna, till hälften landtliga bostad, der vi i 12 år befunnit oss så väl, blef således försåld med en liten vinst af omkring 500 rdr b:ko, visserligen icke utan saknad, i synnerhet å min sida, men också med det tröstande

I:145

medvetande att kunna betala alla fordringsegare och blifva qvitt sugande räntebetalningar och nedslående penningetransaktioner. Efter mycket spring och besvär lyckades jag omsider finna en till utrymme och hyresbelopp någorlunda passande våning (huset n:o 68 Klara Bergsgatan) dit vi påföljande höst inflyttade.

En af arméns pensionskassas tjenstemän hade några månader förut plötsligen afvikit och lyckats medtaga en summa af omkring 30,000 rdr b:ko. Mannen var dittills allmänt aktad för redbarhet och njöt direktionens synnerliga förtroende, (måhända i alltför hög grad, hvarom jag också en gång gjorde erinran, ehuru förgäfves) och direktionen stannade således i ansvar för den timade förlusten. Arméns hrr fullmäktige, som med anledning af den fatala händelsen blefvo sammankallade, kunde icke vid granskningen af protokoller och handlingar m. m. finna anledning till anmärkningar mot direktionen för bristande tillsyn och kontroll eller uraktlåtna föreskrifter i reglementet, utan lemnade direktionen fullständig decharge för dess förvaltningsåtgärder. Det oaktadt och i strid med erkännandet att direktionen fullgjort hvad densamma ålegat, funno hrr fullmäktige för godt att afskeda hela direktionen, i stället för halfva antalet, som enligt reglementet skall ombytas vid hvarje krigsbefäls eller fullmäktiges sammankomst.

Efter blott 3:ne års deltagande i kassans styrelse fick jag således dela de äldre herrar kamraters missöde, och gick således miste om en påräknad, ganska behöflig, inkomst af 500 rdr om året.

Vid slutet af året blef jag invald till ledamot af vetenskapsakademien, en utmärkelse som jag hvarken väntat eller önskat.

1843. Då jag en dag enligt kallelse infann mig hos sjöministern h. ex. grefve Lagerbjelke, f. t. äfven föredragande för landtförsvarsärenden, meddelades mig att konungen ämnade utnämna mig till generalmajor och att h. ex. ansett sig böra på förhand derom underrätta, emedan denna befordran, enligt hans tanke, medförde förbindelse å min sida att afgå från mitt ledamotskap i krigshofrätten. Besluten att icke ikläda mig denna förbindelse, nödgades jag således undanbedja mig den tillämnade nådebevisningen, i följd, hvaraf jag också blef förbigången vid derpå följande nomination d. 6 februari. Fjorton dagar derefter

I:146

erhöll jag dock en till samma dag antedaterad fullmakt att vara generalmajor utan något dervid fästadt vilkor, hvarför jag utan tvifvel hade h. ex. grefve Brahes vanliga välvilja att tacka. När med anledning deraf jag hos konungen fick aflägga min underdåniga tacksägelse, yttrade h. mj:t ungefär följande: "Man ville att ni skulle lemna er plats i krigshofrätten. Jag kunde ej medgifva det. Jag värderar en domare som följer sin öfvertygelse och är otillgänglig för alla konsiderationer." Detta yttrande, i sig sjelf ganska vanligt, var för tillfället af särskild betydelse, ty konungen visste ganska väl att jag verksamt deltagit i den dom som krigshofrätten nyligen afkunnat öfver en hans gunstling general Stjerncrona. Jag fäste den tiden mindre vigt vid detta yttrande, men det har sedan bjert framstått såsom motstycke till hvad som några år derefter hände mig, i egenskap af ledamot i samma hofrätt.

Det nu omnämda var det sista företräde jag hade hos konung Karl Johan. Det räckte ganska länge, och de åsigter som derunder utvecklades, gåfvo dock en erinran om det inflytande som ålderdomen vunnit öfver den store mannen.

1844. Konung Karl Johans död d. 8 mars utgjorde detta års sorgliga märkvärdighet, hvilken likväl alltför snart trängdes åsido af en uppblossande förtjusning öfver tronföljarens förväntade frisinnade styrelse. Framtiden besannade ordspråket: "Les extrèmes se touchent." Konung Oskar fortjenade och vann nationens tillgifvenhet och aktning. Ultraismen ensam var missbelåten. Något mera kraft i motståndet mot norrmännens oförsynta fordringar skulle gjort hans minne än mera aktadt.

Den 1:sta februari var 50:de årsdagen af min tjenstebana såsom officer. Dagen utmärktes på ett för mig både smickrande och tillfredsställande sätt. Mina aktade, alltid välvilliga kamrater hade inbjudit mig till en festlig middag och tillika låtit måla mitt porträtt, som vid detta tillfälle förevisades och sedan uppsattes i chefsrummet af topografiska korpsens embetslokal, försedt med en af vänskapen dikterad inskrift. Efter middagens slut lemnades mig af min bordsgranne, d. v. chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Peyron, en helsning jemte skrifvelse från konung Oskar, som i nådiga och välvilliga ordalag tillförsäkrar min hustru om hon mig öfverlefver, och efter henne mina ogifta döttrar, en

I:147

lifstidspension af 200 rdr b:ko. Detta kungl. ynnestbevis var för mitt hjerta ganska dyrbart, och blef det ännu mer genom det förbindliga och deltagande sätt hvarmed konungen dagen derpå emottog min varma tacksägelse.

Det var mot slutet af juni månad. Korvetten Karlskrona under befäl af kaptenen vid flottan Erik af Klint (min systers äldste son) hemväntades efter en längre sjöexpedition, från de vestindiska farvattnen. På Hammora var idel glädje; mor och syskon räknade dagarna under förhoppningsfull längtan att få omfamna den älskade sonen och brodern; hans unga hustru hade redan afrest till Karlskrona för att genast vid ankomsten få välkomna den efterlängtade. Förgäfves!

"Vid kap Matanzas i korallgemaket
han sofver under böljetaket,
omfamnad af den stumma dödens köld".

Den sorgliga underrättelsen hade nämligen inlupit att korvetten Karlskrona, efter afseglingen från Kuba, helt och hållet förolyckats genom en af dessa förfärliga orkaner som ej sällan rasa i dessa farvatten, samt att af hela besättningen blott 19 man hvaribland ett par officerare blifvit räddade. Chefen hade jemte de öfriga, funnit sin graf i djupet.

Snart kom det förkrossande budskapet äfven till Stockholm, och det blef min sorgliga pligt att framföra det till den olyckliga modern och syskonen. Min stackars syster! Hon var så lycklig i föreställningen att snart få återse sin älskade son efter hans långa frånvaro. Grannar och bekanta voro hos henne samlade och vid middagsbordet (det var midsommardagen) undfägnade hon sina gäster med berättelse om den käre sonens vistande i Havanna; om hans festliga tillställning ombord på korvetten, hvarom hon nyligen haft bref; om hans hustrus afresa till Karlskrona, om hans förmodade hemkomst i dessa dagar och om sin glädje att snart få återse honom, m. m. Ack! hon var så lifvad, så glad, så lycklig. Jag kunde ej mörda hennes glädje på denna dag, nej ännu kunde jag unna henne några timmars ljuf förvillelse -- men följande dagen måste jag dock efter åtskilliga förberedelser uttala det rysliga dödsbudet.

Den hädangångne var efter hans fars död familjens enda stöd och vårdare af dess angelägenheter; hans förlust var

I:148

oersättlig. Äfven för svenska flottan var hans bortgång att beklaga. Stora förhoppningar voro fästa vid hans person, i förening med vördade minnen af det namn han bar.

1848. Vid den året förut verkstälda ombildningen af teknologiska institutet blef jag anmodad och nödgades äfven åtaga mig att vara ordförande i den nya styrelsen öfver detta verk. Någon tid derefter erhöll jag nådigt förordnande att förvalta kanslersembetet vid krigsakademien. Båda dessa, hvarandra ganska olika befattningar hade blifvit mig uppdragna af skäl att ingen ville med dem åtaga sig ett lönlöst besvär. Båda voro hvar på sitt vis för mig obehagliga, i synnerhet den förstnämda, såsom helt och hållet fremmande för min verkningskrets och förmåga.

1850--51. l brist på märkliga företeelser må anföras, att jag 1850 helt oförmodadt erhöll ett diplom med förordnande att vara: Foreign honorary member of the Royal Geographical Society of London, och följande året blef vald till præses i vetenskapsakademien. Denna senare hedersbevisning var mig i hög grad motbjudande, emedan den, efter min åsigt om vetenskapsakademien, aldrig bort tillfalla andra än vetenskapsmän. Också befann jag mig, under det år denna befattning varade, alltid i en tvungen och tafatt ställning inom akademien och önskade att aldrig hafva fått äran att tillhöra detta lärda samfund.

Hela detta år drogs jag med en rätt svår åkomma, som i trots af alla försökta läkemedel ständigt förvärrades, nämligen vattenros i benen. Läkarne förklarade den obotlig vid min ålder; men den botades dock fullkomligt och utan alla svåra följder, af jungfru Årberg, en allmänt känd och värderad, ehuru opromoverad, läkarinna af yttre åkommor.

[1] Såsom bevis huru gen. Cardell förmådde mot mig stämma vederbörandes opinion, må anföras: att på hans (Cardells) framställning i komitén gen. Björnstjerna äfven förklarade, att de af mig utgifna och vid lektionerna för kadetterna begagnade föreläsningar i fortifikation voro mindre dugliga och borde kasseras. Björnstjerna hade likväl, helt nyss förut, i min och flera personers närvaro förklarat att dessa föreläsningar gjorde författaren mycken heder och borde anses såsom en prydnad för hvarje militärbibliotek. Sic tempora mutantur.

[2] Jag åtföljdes af kaptenen vid korpsen Hazelius såsom adjutant.

[3] Konceptet blef sedan aldrig återlemnadt.

[4] Jag åtföljdes af min son såsom adjutant.