Anföranden på riddarhuset.

I.

Rörande den lika arfsrättens införande.

Jag har med uppmärksamhet åhört den föregående diskussionen, men har, oaktadt alla de anmärkningar, som emot det föredragna betänkandet blifvit framstälda, likväl derigenom endast funnit mig allt mera styrkt i den öfvertygelse, jag redan länge hyst, att både rättvisa, billighet och statsklokhet påkalla den af Utskottet föreslagna förändring i nu gällande arfslagar. Bland alla de talare, som hittills yttrat sig, har nästan ingen kunnat bestrida billigheten af en dylik åtgärd; men desto mera vigt har man försökt att fästa vid de skäl, som ifrån den politiska och statsekonomiska synpunkten kunnat emot densamma anföras. Det gifves en taktik, som ej sällan med fördel användes under den parlamentariska debatten, och hvilken äfven i dag har blifvit af flere talare ganska lyckligt begagnad, det är att, då fullgoda skäl saknas för drifvandet af en sats, man söker föra diskussionen å sidan om ämnet, för att derifrån afvända uppmärksamheten. Mycket har i detta afseende blifvit ordadt, men jag skall ej till besvarande upptaga dessa yttranden af mina värde motståndare. Jag skall hvarken med den ene räkna eller uppmäta Frankrikes parceller, följa den andre på dess dans omkring majstången, eller med den tredje undersöka, huru vida ej rättvisan fordrade, att, om den lika arfsrätten blifvit införd, de friska barnen i ett hus skulle tvingas att förtära lika mycket medikamenter som de sjuka. Jag vill icke besvara alla dessa yttranden,
II:277
utan endast hålla mig till hvad som i sak blifvit anfördt. Man har talat om den långa tidsföljd, hvarunder arfsförhållandena varit ordnade efter nu gällande lag, och man har deraf velat hemta ett stöd för afstyrkandet af alla förändringar i densamma. För mig synes det deremot ovedersägligen klart, att en orättvisa, som fortfarit under sekler, just för denna långa kontinuitet mer än någon annan erfordrar rättelse. Dessa lagar voro stiftade på en tid, då civilisation och förmildring i seder befunno sig på en helt annan ståndpunkt än nu. Mannen var då allt, och qvinnan intet, om ej den förres betydelselösa bihang genom lifvet, verktyget för hans råa passioner. Dessa förhållanden äro nu förändrade. Qvinnan har återtagit sin plats inom samhället, som skaparen för henne bestämt; och jag frågar eder, mina hrr, böra ej arfslagarne då undergå en derefter lämpad förbättring? Man säger, att den olika arfsrätten har ett tvåfaldt syftemål: att bibehålla jorden inom slägterna och att förekomma dess styckning i allt för små lotter. Hvad det första af dessa ändamål beträffar, eller jordegendomens bibehållande i större massor på få händer, visar den dagliga erfarenheten, huru föga man lyckats med nuvarande förhållanden uppnå detta ändamål. Der flere arfvingar finnas till en egendom, mäktar sällan en af sönerna utlösa sina syskon, så framt han ej genom giftermål eller andra förhållanden kommit i besittning af en förmögenhet, som sätter honom i tillfälle att erlägga lösningssumman. Derför ser man äfven vid ganska många tillfällen den fasta egendomen öfverflyttas på en af mågarne, kanske oftast försäljas. Men orsaken till denna egendomarnes förflyttning ligger vida djupare. Den återfinnes i 1809 års riksdagsbeslut, i R. o. A:ds då gjorda afsägelse af rättigheten att uteslutande innehafva säterier, och i de nya grunder, som då uppgjordes för stiftande af fideikommisser. Ville man bibehålla jorden inom slägterna och förekomma de större egendomarnes styckning, då skulle man tagit steget fullt ut och hos oss, liksom i England, hafva allmänt infört majorats-systemet. Denna grunsats har likväl aldrig inom svenska nationen slagit fast rot och finner med hvarje år allt färre förespråkare. Hvad jordens styckning i allt för små lotter beträffar, är den en följd af vår ekonomiska lagstiftning, men ingalunda af arfslagarne. Det är den vidt utsträckta hemmansklyfningen, det är rättigheten att
II:278
anses besuten på en jordlapp, der ingen verklig besutenhet eger rum, som dertill är vållande. Systern är äfven nu berättigad att utbryta sin lott, och, då den är vida mindre än den skulle blifva med lika arfsrätt, måste man medgifva, att i många fall hemmanens ytterliga sönderstyckning just genom det gamla stadgandet befordras, långt mera än genom det nu föreslagna. Alla de olägenheter, som man i detta hänseende förespeglar af den olika arfsrättens upphörande, kunna och böra, enligt mitt förmenande, förekommas genom utvidgande af testamentsrätten och genom förbättrade ekonomiska lagar. I äldsta tider hade den svenska qvinnan ingen arfsrätt. Det var Birger Jarl, som först rättade detta missförhållande. Han gick redan långt nog före sin tid, då han berättigade qvinnan att ärfva hälften emot mannen. Hennes rätt till arf i all slags egendom blef derigenom erkänd. Politiska konsiderationer och egennyttans beräkningar hos de lagstiftande männen äro troligen orsaken, att man sedermera ej vågat fullt uttaga steget. Det tillhör vår upplysta tid att afhjelpa denna brist, ty hvar finnes väl anledning att qvinnan blott skall ega half arfslott? Med lika mycket skäl kan man säga, att hon af den gemensamma egendomen ej bör erhålla mera än en fjerdedel eller en åttondedel mot mannen. Gif henne lika eller intet, och man går åtminstone konseqvent till väga. För hälften finnes ingen annan grund att åberopa än seklernas häfd. Om denna häfd varit orättvis, om den innebär en ibland de största brister i vår lagstiftning, så tillhör det i främsta rummet detta upplysta stånd att lemna qvinnan den upprättelse, hvaraf hon så länge varit i mistning och hvartill hon har så rättmätiga anspråk. Denna upprättelse kan ej länge uteblifva. Den allmänna rösten har i detta fall allt för tydligt och allt för högljudt uttalat sig, och det är denna röst, mina hrr, hvartill vi böra lyssna, derför att det är ej hotets, utan billighetens och rättvisans. Dessutom, hvad har väl R. o. Ad. att frukta af en dylik förändring? Om qvinnan erhåller lika arfsrätt med mannen, återfår den senare genom giftermål hvad han förlorar i arf. Skola ej barn, som hafva lika anspråk på föräldrars kärlek och omvårdnad, också vara lika berättigade att dela den förmögenhet de lemna efter sig? Skall brodern, hvars uppfostran och fortskaffande i verlden kostat vida mera än systerns, och som
II:279
tyvärr ej sällan genom en lättsinnig lefnad medtagit en betydlig del af förmögenheten, det oaktadt efter föräldrarnes död taga dubbel lott emot henne? Och har ej denne broder, antingen han inträder på embetsmannabanan eller inom de närande yrkena, vida lättare att betrygga sin utkomst än den värnlösa systern, hvars hårda lott det ofta blir att äta slägtingars nådebröd eller genom handarbeten uppehålla ett glädjelöst lif? Söker man ej nu ofta att genom testamenten eller konstlade köpeafhandlingar mildra arfslagarnes orättvisa? Och skulle ej alltid denna utväg återstå för de föräldrar, som af en eller annan orsak funno sig befogade att gynna ett eller några af sina barn på de öfrigas bekostnad? Må man dessutom besinna, att i vår egoistiska tid sällan några giftermål knytas utan ett nog långt sträckt afseende på den förmögenhet, som qvinnan i boet medför. Derför denna mängd af ogifta qvinnor, hvilkas trånande, ensliga lif är ett talande bevis, att de ej uppfylla sin bestämmelse. Derför denna mängd af karlar, som, af naturen danade till förträffliga familjefäder, föredraga en lefnad bunden af inga fjettrar; som gå bort utan att vårdas af en huld makas ömma omsorger och lemna efter sig inga andra afkomlingar än dem, som sakna namn, förmögenhet och uppfostran. Bevilja qvinnan lika arfslott med mannen, och dessa missförhållanden skola till största delen bortfalla, giftermålen tilltaga och sedligheten i ej ringa mån befordras. Må man ej lemna ur sigte olämpligheten af en lagstiftning, som bestämmer olika arfsgrunder för olika samhällsklasser; som säger, att borgarens och prestmannens dotter ärfver lika med sonen, men adelsmannens och bondens endast hälften; som försäkrar döttrarna om lika arfsrätt så länge förmögenheten består i stadsegendom, men som endast berättigar dem till half lott ifrån det ögonblick samma förmögenhet blifvit öfverflyttad i jord å landet; som i dag medgifver lika rätt åt ofrälsemannens barn, men i morgon förändrar dessa grunder, derför att han för sina förtjenster mot fäderneslandet under tiden blifvit adlad; som för den del af R. o. Ad., hvilken sedan 1809 tillkommit, bestämmer, att den äldsta grenens söner skola ärfva dubbelt emot döttrarna, men att ibland alla de öfriga afkomlingarne lika arfsrätt skall ega rum. Att alla dessa förhållanden äro både olämpliga och obilliga, lärer väl ej kunna bestridas, oaktadt alla
II:280
både skäl och sofismer man för deras bibehållande kan framlägga. Mina hrr, den fråga, hvaröfver vi nu gå att besluta, är af en för hela fäderneslandet omätlig vigt. Allt sedan införandet af vår nuvarande samhällsförfattning har den vid nästan alla riksmöten blifvit upptagen. I början vågade endast få röster höja sig för en så genomgripande reform. År från år har dock deras antal ökats, och Bonde-Ståndet, den samhällsklass för hvars bestånd man af förändringens antagande förespådde de största vådor, biträdde redan vid 1840 års riksdag densamma. Huru lifligt deltagande denna vigtiga samhällsangelägenhet tillvunnit sig hos den stora massan af Sveriges innevånare, skönjes bäst deraf, att, såsom flere talare redan förut anfört, vid innevarande riksdag ej mindre än 21 medlemmar af Bonde-Ståndet i motionsväg bragt ämnet å bane, och att den lika arfsrätten af samma Riks-Stånd blifvit antagen med 67 röster mot 23. Äfven Borgare-Ståndet har biträdt denna åsigt, och Preste-Ståndet, som redan vid flere föregående riksdagar hyllat samma mening, lärer väl ej nu frångå densamma. Skall väl R. o. Ad. ensamt deråt vägra sin sanktion? Nej! jag vågar ännu hoppas en mera rättvis utgång. Med all den aktning jag för egen del hyser för de utmärkta medlemmar af detta hus, i hvilkas åsigter jag så ofta instämmer, men emot hvilka jag nu nödgas såsom motståndare uppträda, tvekar jag ej att öppet erkänna, att ett afslag från R. o. Ad:s sida skulle af den stora tänkande delen af svenska nationen kunna anses såsom förestafvadt af egennyttan och ståndsfördomarna. Men, jag upprepar det ännu en gång, denna utgång bör ej vara att frukta. Vi stifta här lagar både för oss sjelfva och för Sveriges qvinnor, och riddersmannen, hvars sköna lott det alltid är att värna den svagares rätt, skall ej, i det afgörande ögonblicket, fatta ett beslut, stridande mot billighet, rättvisa och oegennytta.
Jag anhåller vördsamt om hr grefvens och landtmarskalkens proposition på bifall till de delar af betänkandet, som handla om giftorätt och arfsrätt, men afslag å den del, som rörer morgongåfvan.
The above contents can be inspected in scanned images: II:276, II:277, II:278, II:279, II:280
`Project Runeberg, Sat Jan 24 19:22:29 2004 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/akrell/vtanf01.html`