Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / II. Motion om jernvägar i Skåne (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

II

Motion om jernvägar i Skåne.

(d. 28 dec. 1853).

Ett lands industriella verksamhet måste, för att kunna rätt trifvas och utvecklas, grunda sig på billig tillverkning och billig transportkostnad. Den förra söker man åstadkomma genom maskiner -- den senare genom lättade kommunikationsanstalter.

Sverige står tillbaka i begge dessa afseenden. Och likväl har naturen på oss slösat sina rika håfvor, om vi veta att rätt använda dem. Våra vattenfall lemna drifkraft för billigare pris än i något annat land. Våra stora segelbara insjöar, våra tydligt utmärkta dalgångar angifva naturliga vägar för den inre varutransporten. De förra korsas redan i alla riktningar af segel- och ångfartyg; de senare kunna, om de rätt begagnas, i väsentlig mån underlätta införandet af ett ändamålsenligt jernvägssystem, hvarförutan Sverige snart skall blifva beröfvadt möjligheten att på verldsmarknaden täfla med utländingen, hvarförutan våra egentliga exportartiklar, trä- och jernvaror, samt, som jag hoppas, innan kort spanmål, levererade i stapelorten, komma att stå tillverkaren så högt, att de ej med fördel kunna försäljas. Jernvägar äro numera anlagda i nästan alla Europas stater, icke blott i dess starkt befolkade fabriksländer, utan äfven i mera glest bebodda och bergiga trakter. De genomlöpa Rysslands träskartade högland, de öfverstiga Alpernas berg. -- Öfverallt anses de såsom ett nödvändigt vilkor för landets fredliga förkofran, likasom för dess ändamålsenliga försvar. -- Förr eller senare måste derför äfven hos oss ett ändamålsenligt jernvägssystem införas. Hvarje år vi dermed dröja är en nationalförlust. Stora uppoffringar äro visserligen dermed förenade, men de komma att återgäldas genom ökad välmåga och sålunda större lätthet att dem utgöra -- och uppoffringen blir betydligare i samma mån vi af oförutseende underlåta att i tid underkasta oss den.

Det gafs en tid, då Sveriges ypperliga landsvägar, likasom det snabba och billiga sätt, hvarpå man å dem färdades,

II:282

lofordades af alla de resande, hvilka från det öfriga Europa framträngde till vår då temligen obekanta nord. Denna tid är förbi. Chausséer och jernvägar hafva annorstädes trädt i de gamla landsvägarnes ställe. Öfverallt har man infört nya och förbättrade fortskaffningsmedel -- öfverallt har man sökt nedsätta transportkostnaden för industriens alster. Endast Sverige har i detta afseende förblifvit stillastående eller krupit, då andra nationer tagit jettesprång. Detta förhållande kan och bör ej fortfara. Vi skulle då likt ett annat Kina afsöndra oss från den civiliserade verlden; större delen af våra näringar skulle undergräfvas, och politisk liksom ekonomisk vanmakt blifva vår slutliga lott.

Förgäfves må man åberopa våra vintrar såsom Sveriges bästa och naturligaste kommunikationsmedel. Med hvarje årtionde mildras klimatet, en följd af tilltagande odling och skogarnes uthuggning; och den nordiska vintern är i flere af våra södra provinser nu mera oftast förvandlad till en ohjelpsam regntid, då genom vägarnes ofarbarhet all hufvudsaklig rörelse afstannar.

Behöfligheten af jernvägar är nu mera insedd både af Sveriges styrelse och af dess folk. Till den förra stannar nationen i odelad förbindelse för det, redan vid riksdagens början, initiativet i denna vigtiga fråga derifrån utgått. På det senares representanter ankommer att bringa till verksamhet de önskningar, som från så många landsorter i detta afseende försports. Uppgiften är svår, i anseende till anspråkens mängd. Den fordrar en sofring, brydsam att verkställa, en afskilning af det mera nödvändiga ifrån det mindre. Allt kan icke göras på en gång. Några af anspråken måste stå tillbaka. Måtte man derför vid uppfyllandet af detta maktpåligande uppdrag inse huru vigtigt det är, att anläggningen sker efter ett för hela landet afpassadt system, samt att, till dess ett sådant är uppgjordt och gilladt, inga andra jernvägar beslutas än de, som man tydligt förutser skola passa in i systemet, d. v. s. utgöra delar deraf.

Vid bestämmandet af ett sådant system bör man klart för sig reda, huru vida det, som i första rummet afses, är personal- eller varutransport. Riktar man uppmärksamheten hufvudsakligen åt den förra, så erfordras långa fortlöpande jernvägslinier, emedan resande vanligen äro föga betjenta af att på jernbana tillryggalägga endast en mindre del af väglängden. Afses åter i

II:283

första rummet varutransporten, och denna är, enligt min tanke, onekligen den vigtigaste, så måste början göras å de ställen, der behofvet af lättade kommunikationer, i och för rörelsen, klarast och tydligast uttalar sig. Dertill gifver sjelfva skaplynnet af vårt land den säkraste klafven. Sverige är, mer än någon annan del af Europa, uppfyldt af stora, segelbara insjöar. Att sammanlänka dessa genom jernvägslinier; att på enahanda sätt eller genom kanaler förbinda dem med hafvet, synes vara den väg, som naturen sjelf för oss utstakat. Derefter, och först i andra rummet, synes jernvägarnes förening till ett öfver hela landet utsträckt jernvägsnät böra komma i fråga. Vigtiga militäriska skäl kunna likväl föranleda afvikelser från denna regel.

Af det sätt, på hvilket vi nu taga de första stegen i jernvägsfrågan, beror dennas slutliga framgång. Går man dervid icke med tillräcklig omtänksamhet till väga, vidtagas åtgärder, som äro oriktiga eller okloka, så kan en så allmän missbelåtenhet uppstå öfver sättet, att sjelfva saken derpå kommer att förlora, möjligen uppskjutas till en aflägsen framtid. Det må derför tilllåtas mig att underkasta edert bedömande, mina hrr, några allmänna satser, som i min tanke förtjena att tagas i noggrant öfvervägande vid uppgörandet af ett lands jernvägssystem.

Hufvudbanorna böra så mycket som möjligt genomskära landets inre delar. De böra derför blott undantagsvis afse underhållandet af gemenskapen emellan städer, belägna vid samma kust, och sålunda icke ledas nära invid och i samma riktning med kusten. Denna regel, ofelbar i afseende på hafskusten, eger äfven i allmänhet sin riktighet, då det är fråga om större insjöar, ty varutransport sjöledes blir alltid billigare än å jernväg; och en i jemnbredd med segelbart vatten löpande jernbana kan blott under sällsynta förhållanden bära sin egen underhållskostnad.

Deremot böra vigtiga punkter vid kusterna genom bibanor förenas med hufvudbanan. På sådant sätt befordras lättast produkternas utförande från det inre af landet till utskeppningsorten.

Eganderätten till hvarje bana, som af allmänna medel bekostas, måste innehafvas af staten, eller staten åtminstone förbehålla sig rätt att, emot på förhand uppgjorda grunder, när som helst få inlösa banan. Endast derigenom kunna afgiftsbestämmelserna lämpas efter rörelsens behof och de förvecklingar

II:284

undvikas, i hvilka staten förr eller senare måste komma till det bolag, som innehafver banan. Staten bör till en början ej påräkna någon omedelbar inkomst af de summor, som användas till jernvägsanläggningar. Vinsten är medelbar och måste sökas i det ökade välstånd, som alltid blir en följd af lättade kommunikationer. Deremot bör banan kunna bära sin egen underhållskostnad. Der ej detta förhållande inträffar, är anläggningen för tidig eller dess riktning illa vald.

Vid besluts fattande om anläggningen af en jernbana, böra R. St. undvika alla detaljbestämmelser i afseende på sträckningen och framförallt akta sig för godkännandet af något visst företag. Endast ändpunkterna, och der det sig göra låter äfven dessa i allmänna ordalag, böra afgöras. Riktningen bör i öfrigt öfverlemnas åt styrelsen. Hvarje stad, hvarje särskild trakt af en provins har sitt enskilda intresse, och den representant, som vid riksdagen förmår att skaffa sina åsigter gehör, det må vara på öfvertygelsens eller intrigens väg, kan eljest lyckas att genomdrifva ett beslut, måhända både skadligt och obetänkt. Styrelsen ensam kan, efter noggranna undersökningar, bestämma riktningen i hela landets intresse. Men på det dessa undersökningar må blifva fullt tillförlitliga, på det hvarje åsigt må hafva tillfälle att göra sig gällande, på det hvarje sidoinflytelse må kunna undvikas, tror jag det vara af vigt, att, innan beslutet fattas, en komité, sammansatt af sakkunnige män, ibland hvilka ingen utom ingeniören må tillhöra den eller de provinser, hvarigenom banan kommer att löpa, må erhålla i uppdrag att på stället, eller under så lång tid som derför erfordras, undersöka förhållandet, lemna alla i frågan intresserade i tillfälle att yttra sig och derefter i ämnet afgifva ett fullständigt utlåtande.

Med afseende på den financiella delen af frågan kunna jernvägsanläggningar verkställas på flerahanda sätt. De vanligaste äro:

a) Då staten både förlägger arbetet och låter ombesörja utförandet. Arbetet kan då bedrifvas i mån af egande tillgångar och företrädesvis å de punkter, som af en eller annan anledning anses böra först fullbordas. Banan tillhör ifrån början staten, som således är fullkomligt oförhindrad att för begagnandet bestämma den taxa rörelsen kräfver. Verkställigheten kan öfverlemnas antingen omedelbart åt statens bygnadskorps eller ock

II:285

åt någon af Europas utmärktare civilingeniörer, hvilken förut stått i spetsen för större jervägsanläggningar, och som, med biträde af denna bygnadskorps och på dess medlemmar öfverflyttande sin mångåriga erfarenhet, åtager sig jernvägens utförande.

De väsentligaste invändningar, som göras emot jernvägsbygnader verkställande genom statens omedelbara försorg, äro:

1:o att de blifva dyrare, än om de öfverlåtas åt enskilde. Detta inkast eger i viss mån sin riktighet, ty det är en erkänd sats, att den enskilda företagsamheten, frigjord från alla hinderliga kontroller, i allmänhet arbetar både fortare och billigare än statsmyndigheterna. Denna olägenhet torde likväl kunna förebyggas, om alla arbeten, som dertill lämpade sig, stäldes på beting, om sådana kontroller, hvilka i sjelfva verket äro ingenting annat än skenbara, borttoges och om man lemnade så fria händer som möjligt åt verkställaren.

2:o att i en stat, sådan som Sverige, med få och otillräckliga pensionsinrättningar, skulle möjligen en stor del af den vid jernvägarne anstälda personal komma att bestå af afskedade tjenstemän, åt hvilka platserna anförtroddes, icke derför att innehafvarne voro dertill lämpliga, utan derför att man ville sörja för deras framtida bergning. En sådan tillsättning vore utan tvifvel särdeles menlig, ty icke blott många menniskolif utan hela jernvägens kredit kunde derigenom sättas på spel. Men äfven denna olägenhet bör kunna förekommas, om alla med jernvägarne befattning egande personer från den högste till den lägste kunde af öfverstyrelsen utan angifvande af skäl till- och afsättas. Erfarenheten visar dessutom, att i det land, der kanske den största ordning råder vid jernvägarne, i Preussen, har styrelsens inverkan på personaltillsättningen medfört ganska helsosamma följder.

b) Då staten anskaffar medlen (är förläggare) men öfverlemnar utförandet åt entreprenörer emot på förhand bestämd och i mån af arbetets fortskridande skeende betalning. Staten är då ifrån början egare af banan och har full visshet (så framt entreprenörerna äro vederhäftiga), att det beräknade kostnadsbeloppet ej kommer att öfverskridas. Utförandet verkställes vanligen med drift, men detta sätt erfordrar noggrann kontroll till undvikande af svekfullt arbete.

II:286

c) Då både anskaffning af medel och utförande ombesörjes af bolag (in- eller utländska) eller enskilde entreprenörer, emot vissa förmåner -- vanligen bestämd räntegaranti under ett visst antal år. Staten är dervid frikallad från besväret att anskaffa det nödiga anläggningskapitalet, och om öfverenskommelsen träffas med ett utländskt bolag, som eger att förfoga öfver betydliga medeltillgångar och öfver fullt skickliga ingeniörer, sker utförandet vanligen fort och ändamålsenligt. Men staten är ej egare af banan, eller blir det icke förrän i en aflägsen framtid, samt kan följaktligen ej efter rörelsens behof bestämma eller förändra taxan å densamma. Skulle dertill ett sådant bolag till hufvudsaklig del bestå af utländingar, kunna dessa mäktiga associationers inblandning i våra inhemska angelägenheter och det understöd, de på diplomatisk väg kunna lyckas förskaffa sig, leda till ganska betänkliga politiska förvecklingar. Portugal, Grekland och Neapel lemna i detta afseende varnande exempel. De summor, hvilka årligen såsom banans afkastning eller räntegaranti jemte dem, hvilka möjligen för banans inlösen komma att till utlandet erläggas, öfverstiga oftast de utgifter det allmänna bort få vidkännas för ett på vanliga amorteringsgrunder fotadt statslån.

Då ett dyligt bolag anskaffar penningar, måste det beräkna vinst ej mindre derpå än på sjelfva arbetets utförande. Är derjemte garantien låg eller äro arbetsplanerna, på hvilka anbudet grundas, ofullständiga, så måste bolaget rundligen uppgöra sina beräkningar för att hålla sig skadelöst för de äfventyr, det i båda dessa afseenden kan löpa. De penningar, som af jernvägsbolaget förskjutas, kunna, huru man än betraktar frågan, svårligen erhållas på billigare vilkor än ett ordnadt statslån, och denna regel eger i synnerhet tillämpning på Sverige, som f. n. icke har den ringaste statsskuld, och som till följd deraf eger och kan hos utländingen påräkna synnerligen god kredit. Erbjudas af det kontraherande bolaget penningar på bättre vilkor än sådana, mot hvilka bankirhusen vilja lemna dem eller statens obligationer kunna till allmänheten försäljas, så måste dessa anbud, om de äfven genom sin konstlade uppställning synas för den oinvigde fördelaktiga, likväl i sjelfva verket icke vara det.

Huru man derför än må besluta i afseende på utförandet, detta må verkställas af statens ingeniörer ensamma eller under

II:287

ledning af någon bland Europas utmärktaste jernvägsbyggare -- det må öfverlemnas åt ett bolag eller åt enskilde entreprenörer -- så bör likväl, i min tanke, staten sjelf alltid uppträda som förlagsman, anskaffa anläggningskapitalet. Och, då detta icke kan till hela sitt belopp uttaxeras på landets innevånare, nödgas man göra statsskuld. Jag vet allt det förskräckande detta ord innebär, men vi äro redan inne på denna bana under en af dess farligaste former -- under formen af räntegaranti -- som i sjelfva verket är ingenting annat än ett förklädt statslån. Må vi derför icke vidare hålla oss till ord utan till sak. Vilja vi införandet äfven hos oss af ett ändamålsenligt jernbanesystem, och derförutan må vi ej tänka på någon verklig landets förkofran, så måste vi i låneväg anskaffa de dertill erforderliga medlen, alltid under förutsättning af en på det sätt uppgjord amortering, att samtiden drager så stor del som möjligt af bördan.

Statsskuldsystemets fördelar eller olägenheter bero hufvudsakligen på sättet för dess tillämpning. Statsskuld är förderflig, den undergräfver ett lands financiella och understundom äfven dess politiska oberoende, om den göres för improduktiva ändamål eller för betäckande af landets löpande utgifter. Den kan vara nyttig och blifva ett verksamt medel att höja nationalvälståndet, om den klokt begagnas till beredande af nya näringskällor för inhemsk industri eller till öppnande af lättade kommunikationer. Faran ligger icke i dess bruk, utan i dess missbruk. Den är i många afseenden välgörande, om den grundas på ett inhemskt fondsystem. Ett sådant verkar på den enskilde som en sparbank i stort. Det framkallar i rörelsen tusentals kapital, som nu ligga räntelöst skrinlagda. Det innebär nära nog den enda möjligheten för ett land att utan myntvärdets försämring uthålla ett krig, till och med en längre väpnad neutralitet. Om ett inhemskt statsskuldsystem hos oss infördes, skulle, under förutsättning att räntefoten till en början ej bestämmes allt för låg, man snart se förvandlade i statsobligationer så väl den enskildes besparingar som en stor del af de kapital, hvilka nu utlånas mot borgen, likasom de, hvilka finnas hopade i våra många allmänna och enskilda kassor. Med ett ord, ett inhemskt lånesystem innebär så många fördelar, att det vore önskvärdt, om det i och för sin egen gagnelighet kunde äfven på vårt land

II:288

tillämpas, och, då dess införande derjemte kunde hafva till påföljd ett tidsenligt ordnande af våra kommunikationsanstalter, tvekar jag ej att, derest de af K. M. i dess nåd. propos, föreslagna grunder icke skulle af R. St. godkännas, för min del förorda detsamma.

Då staten sjelf ombesörjer utförandet af jernvägsarbetena, kan det, såsom ofvanför blifvit anmärkt, verkställas antingen omedelbart af statens egen bygnadskorps eller ock af tjenstemän vid denna korps under ledning af någon bland Europas namnkunnige jernvägsbyggare. Ingen kan högre än jag uppskatta de stora förtjensterna hos vår väg- och vattenbygnadsstyrelse. Jag har haft mer än ett tillfälle att öfvertyga mig om det utmärkta sätt, på hvilket de under dess ledning stående arbeten blifvit planlagda och utförda. Jag har sett, huru man ifrån främmande länder äflats att rådfråga dess officerare, huru man förgäfves bemödat sig att erhålla dem till arbetschefer och huru man skattat sig lycklig, om de endast genom ett kort besök kunnat biträda vid uppgörandet af planen för de tilltänkta arbetena. Men denna korps’ hufvudsakligaste verksamhet har hittills varit riktad åt vattenbygnader. I afseende på utförandet af betydligare jernvägsarbeten har man ännu ej rätt att hos densamma fordra den öfvervägande erfarenhet, som endast kan vara följden af dylika arbetens mångåriga handläggning. Vill man derför åt denna korps öfverlemna den omedelbara ledningen af jernvägsbygnaden, så torde det vara nödigt att den bland dess tjenstemän, som dertill utses, innan han öfvertager en dylik befattning, å statens bekostnad utsändes för att i de länder, der man sedan gammalt sysselsatt sig med jernbanors anläggning, en längre tid dervid biträda.

Under tiden, och på det de vid denna riksdag möjligen beslutade jernvägsarbeten må kunna så skyndsamt som möjligt förberedas och utföras, tror jag för min del, att det vore lämpligt och nyttigt att öfverlemna den egentliga ledningen deraf åt någon af de utländska män, som för sin skicklighet i dessa afseenden hunnit förvärfva välförtjent ryktbarhet Men må man, om denna åsigt godkännes, lemna styrelsen fullkomligt fria händer i afseende på bestämmandet af en dylik persons arvode. Må man ihågkomma, att det är i den mans skola, som kommer att stå i spetsen för våra första större jernvägsföretag, som så

II:289

många af våra egna landsmän böra utbildas; att det således är af vigt, att dertill må utses en ingeniör af första ordningen, och att en missförstådd sparsamhet vid uppgörandet af den ersättning, som honom tillkommer, kan leda till uppenbar misshushållning.

Jag föreställer mig, att vid ett dylikt arbete öfverinseendet borde lemnas åt en af regeringen utsedd bland landets mest praktiske män vald direktion, som, frikallad från alla de hinderliga former, hvilka vanligen förlama utan att kontrollera, skulle iklädas den vidsträcktaste myndighet och som, under iakttagande af laglig redovisningsskyldighet för uppburna medel, i öfrigt lemnades så fria händer som möjligt. En erkändt skicklig öfveringeniör, till hvilken denna direktion kunde hysa det fullkomligaste förtroende, borde uppgöra alla arbetsplaner m. m., och, sedan dessa blifvit af direktionen granskade och godkända, leda deras verkställighet. Leverans- och entreprenadkontrakter skulle af direktionen upprättas med ledning af de godkända arbetsplanerna och direktionen ega att i mån af behof hos riksg:skontoret lyfta de nödiga medlen. På sådant sätt synes det mig att de uppehåll, svårigheter och deraf härflytande misshushållning skulle kunna förekommas, som man påstår vanligen vidlåda allmänna arbeten, och hvilka man städse åberopar såsom ett af de mägtigaste skälen för jernvägsbygnadens öfverlemnande åt utländska bolag.

Efter dessa allmänna åsigter torde det tillåtas mig att öfvergå till det egentliga föremålet för min motion: anläggningen af en jernväg från Skåne till Vetterns södra kust.

Genom kanaler och ångbåtsfart är sedan flera år tillbaka hela det mellersta Sverige satt i beröring med Jönköping, men derifrån ända till sydspetsen af vårt land synas alla senare tiders hjelpmedel för transporten vara bannlysta. Småland, som i så hög grad förtjenar att ihågkommas, nödgas till aflägsna försäljningsorter på hjuldon framsläpa de tunga varor, som utgöra dess hufvudsakligaste alster. Väl är Smålands natur karg, väl är dess befolkning i allmänhet fattig, men den är äfven känd såsom en af de mest idoga inom fäderneslandet. Dess hjelpkällor äro många och stora, om man blott kallar dem till lif. om man genom lättade kommunikationer ger värde åt de produkter

II:290

landet frambringar, hvilka nu genom aflägsenheten från hafvet nästan sakna allt sådant. Och bakom Småland ligger Skåne, det rika och fruktbara Skåne, innehållande mer än en åttondedel af rikets hela folkmängd, Skåne, hvars förbindelser med grannriket och med det öfriga Europa år från år tilltaga, i samma mån som de, till följd af bristfälliga kommunikationsanstalter, aftaga med det egna fosterlandet. Är det rätt, är det politiskt klokt, att låta detta afsöndringstillstånd längre fortfara? Och hvad hafva Skånes innevånare under dessa förhållanden gjort för att lägga i dagen sin lifliga åtrå att ännu innerligare sammanknyta förbindelserna med det öfriga Sverige? Jo, blott inom Malmöhus län hafva 24,000 R:dr b:ko blifvit samlade för verkställandet af jernvägsundersökningar, omfattande icke länet endast utan äfven en betydlig del af sträckningen emot Jönköping. Med en af Englands utmärktaste jernvägsbyggare, Lionel Gisborne, är kontrakt träffadt om verkställigheten häraf, och sedan början af september månad hafva 8 till 11 vid dylika arbeten vane civilingeniörer varit dermed sysselsatte.

Önskvärdt hade det visserligen varit, om dessa undersökningar, som redan nu omfatta en väglängd af 34 svenska mil, kunnat utsträckas ända till Vettern, men dertill hafva de endast inom Malmöhus län samlade medlen icke lemnat tillgång. Fullständiga planer, profilritningar och kostnadsförslag äro likväl uppgjorda ända till Traheryd, och de egentliga svårigheterna kunna alltså anses besegrade, emedan större delen af den återstående vägen kommer att oafbrutet löpa i Lagadalen. Det mål, som således egentligen borde afses, var att, jemte nödiga undersökningar inom länet, finna en lämplig rigtning för banans införande i nyssnämnde dalgång; och denna uppgift har på ett fullt tillfredsställande sätt blifvit löst. Då man kastar ögat på kartan, finner man nemligen en mängd större och mindre vatten, Ringsjön, Finjasjön, Vittsjön och Gränssjön, hvilka med sina tillflöden bilda en från Skånes medelpunkt i nordlig riktning nästan fortlöpande dalbotten, och i denna dalbottens vidare utsträckning påträffar man, efter öfvergången af ett inga svårigheter erbjudande skogland, Lagaån vid Traheryd, slutpunkten för undersökningarna.

II:291

Alla arbeten å fältet äro längesedan verkstälda, men de med synnerlig omsorg i landtmäteriskala utförda plan- och profilritningar, likasom alla derpå grundade kostnadsberäkningar, äro icke i detta ögonblick så fullständigt afslutade, att jag nu kan förete dem. Med full visshet hoppas jag likväl under loppet af januari månad kunna underkasta dem R. St:rs bedömande och har emellertid ansett mig icke böra underlåta att, inom den tid 56:te § Riksd:s-ordn. föreskrifver, i hufvudsaken väcka motion.

Malmöhus läns jernvägs-direktion har visserligen icke saknat kännedomen om de undersökningar, som å hrr Peto’s, Brasey et Comp:s vägnar och å deras bekostnad äfven inom södra Sverige verkstäldes; och anspelningar hafva icke heller saknats om obehöfligheten att för detta ändamål göra någon uppoffring, då, hvad man önskade, kunde kostnadsfritt erhållas. Men dels hafva de som sammanskjutit medlen befarat, att dessa undersökningar ej skola blifva nog fullständiga, likasom att de, såsom en entreprenörernas egendom, kunde blifva föremål för någon allmän täflan, dels hafva de ansett det vara af vigt att med full eganderätt sjelfva besitta så utförliga undersökningsplaner och kostnadsförslag, att, om dessa af K. M. gillades, men svenska staten ej ville åtaga sig verkställigheten, hvarje jernvägsbyggare i Europa måtte fritt kunna täfla om deras utförande.

Ett ytterligare skäl, hvarför man inom Malmöhus län ansett sig icke böra afstå från egna undersökningar, var kännedomen om den rigtning hrr Peto’s et Comp. ingeniörer till en början antagit för jernbanan. Utgående från Jönköping, skulle den nemligen efter deras plan lemna Lagadalen vid Ljungby och derefter mera ostligt ledas öfver Ousby till närheten af Kristianstad samt vidare öfver Linderödsåsen till Malmö. Denna rigtning, som äfven af hr Lionel Gisborne blifvit undersökt, anser jag af flera skäl mindre fördelaktig än den af mig nu förordade. Denna senare löper nemligen från Jönköping i nästan rak linie till Skånes medelpunkt. Den genomskär således bättre midten af landet samt sätter det skog- och folkrika Vestra Göinge härad, likasom de stora skogstrakter af Kronobergs län, hvilka gränsa till Traheryd, i omedelbar beröring med hafvet.

Den sidobana, som efter denna plan skulle ifrån Finjasjön föra till Kristianstad och som visserligen blifvit undersökt, men

II:292

hvaröfver inga fullständiga planer kunnat uppgöras, genomgår en af Skånes rikaste trakter och företer inga svårigheter vid utförandet. Afståndet från Kristianstad till Jönköping blir i det närmaste enahanda, hvilkendera af de båda rigtningarna som slutligen antages. Deremot förkortas enligt den af mig framlagda plan väglängden ifrån Vettern till öfriga Skånska städer, och man undviker den brutna trakten mellan Ousby och Qviinge samt den svåra öfvergången öfver Linderödsåsen.

Denna vägsträckning, med hvars afvägning hrr Peto’s et Comp:s ingeniörer, enligt mig meddelad underrättelse, äfven numera lära vara sysselsatte, blir således både kortare och billigare än den öfver Ousby. Den blir äfven i strategiskt hänseende rigtigare. Sedan Kristianstad upphört att vara fästning, saknar nemligen Skåne någon försvarbar vapendepôt. Förr eller senare måste det komma i fråga att anlägga en sådan, och trakten af Ringsjön, såsom provinsens medelpunkt, synes sjelfmant dertill erbjuda sig. Till Ringsjön bör alltså, äfven ur denna synpunkt, den stora hufvudbanan från mellersta Sverige ledas, och från trakten af Ringsjön böra bibanor utgå till alla de vigtigaste punkterna vid kusten. Dessa äro:

Malmö, södra Sveriges största handelsstad, som står i ständig beröring med Köpenhamn genom ångfartyg, hvilka 10 månader af året, minst en, ofta flere gånger om dagen, underhålla gemenskap mellan dessa begge städer. Denna ångbåtsfart kan, då antalet resande det fordrar, med obetydliga afbrott fortgå hela året om. Malmö står derjemte i omedelbar ångbåtsförbindelse med Lübeck, Göteborg och nästan alla städer å vår vestra kust, samt öfver Köpenhamn medelbart med London, Petersburg, Kiel, tyska hamnarne och andra orter. Från Malmö kan alltså den resande utan svårighet begifva sig till hvilken punkt af Europa som helst.

Ystad, med en hamn som nästan aldrig tillfryser och hvarifrån öfverfarten till Stralsund är 13 och till Witthof på Rügen endast 8 svenska mil, är i närvarande ögonblick så mycket mera förtjent af uppmärksamhet, som oktroj redan blifvit begärd för anläggning af en jernväg mellan Stralsund och Berlin-Stettiner-banan. Af den företagsamhet, som i detta afseende utmärker Preussarne, har man all anledning förmoda, att denna

II:293

vägbygnad innan kort blir utförd. I sammanhang dermed är förslag bragt å bane att bilda ett bolag till inrättande af daglig ångbåtsfart mellan städerna Stralsund och Ystad, eller för den korta tid af året, då Stralsunds hamn är tillfrusen, mellan Witthof på Rügen och Ystad. Kommer detta förslag till stånd, och det gör det, om icke förr, i samma ögonblick en svensk jernbana leder till Ystad, så har man på 6 à 8 timmar en lätt och daglig öfverfart till fasta landet.

Landskrona med sin ypperliga örlogshamn (den enda mellan Göteborg och Karlskrona), som i viss mån beherskar Sundet och som är så djup, att fregatter kunna lägga till vid sjelfva brobänken, och så stor, att den kan rymma icke blott en betydande linieflotta, utan äfven den mängd handelsfartyg, hvilka vid ett infallande krig kunna, under afvaktan på konvoj, derstädes samla sig. Landskrona förtjenar icke blott ur denna synpunkt, utan äfven för dess årliga tilltagande exporthandel att blifva ändpunkten för en af Skånes jernbanor.

Helsingborg, såsom det ställe der poster och resande alla årstider öfverfara till och från Danmark, och der förmodligen den telegrafiska förbindelsen med detta land kommer att anknytas, bör af dessa skäl såsom en vigtig punkt ingå i det skånska jernvägssystemet.

Kristianstad, residensstad och stationsort för södra Sveriges artilleri, hvarest den stora stråkvägen till det inre af Småland vidtager, och som nyligen erhållit en förbättrad hamn vid Åhus, är äfven en bland de punkter, som företrädesvis böra i systemet ingå.

De nu afslutade undersökningarna omfatta alla dessa punkter, med undantag af Kristianstad (till hvilken stad likväl den föreslagna jernvägen blifvit, efter okulär-undersökning, på karta utlagd). De innehålla nemligen:

Från Malmö en linie öfver Lund, Skarhult, Bosjö-kloster, Hör, Mellby och Finja till Traheryd; och derjemte en annan mera vestlig linie, som från Lund öfver Remmarlöf, Bosarp och Munkarp förenar sig med den förra i närheten af Hör.

Från Ystad en linie förbi Herrestad, Ramsåsa, Öfvedskloster och Hammarlunda till Skarhult, der den skulle inkomma på

II:294

östra, och till Asmundstorp, hvarest föreningen skulle ske med vestra Malmö-banan.

Derjemte är en s. k. longitudinal-sektion upprättad, för att lemna tillförlitlig upplysning rörande möjligheten af en banas anläggning ifrån Ystad öfver Sjöbo och Hörby till Hör.

Från Helsingborg och Landskrona, hvilkas banor sammanfalla vid Tågarp, äro tvänne linier upprättade, den ena förande till Hör, den andra till Asmundstorp och vidare till Skarhultstrakten.

I finnen häraf, mina hrr, att ett fullständigt jernvägssystem är för Skåne upprättadt, innefattande sträckningen från Malmö till Traheryd vid Lagaån, med tvänne alternativa linier från Lund till Hör, hvilka bägge förena sig med och korsa de linier, som från Ystad föra till Landskrona och Helsingborg. Jag är inom mig öfvertygad, att dessa undersökningar äro de mest tillförlitliga och tillika mest fördelaktiga man kan önska sig, helst lutningen ingenstädes kommer att öfverstiga 1: 100, men, enligt hvad jag redan yttrat, anser jag ej R. St:r böra ovilkorligt gilla något eller några definitiva förslag, således ej heller dessa. Alla äro de hvar i sin mån riktiga, men en dylik bestämmelse måste uppdragas åt styrelsen. Hvad jag deremot vördsamt anhåller om, är att nödiga medel måtte till utförandet anslås.

Malmöhus län har gjort hvad på det ankommer i och för undersökningen. Förslagen äro med noggranhet uppgjorda och afse att så mycket som möjligt förena de olika intressena inom provinsen. Må R. St. deråt skänka all den uppmärksamhet, hvarpå detta vigtiga ämne kan göra anspråk. Om någorstädes jernvägar äro behöfliga, om de någorstädes skola gifva ränta på anläggningskapitalet, så är det i det tätt befolkade Skåne, synnerligen Malmöhus län, der jordmånens beskaffenhet i förening med brist på tjenligt lagningsämne och en ytterst liflig rörelse, mer än i någon annan del af riket, försvårar en ändamålsenlig väghållning, och der vintern, hvilken öfverallt annorstädes underlättar transporterna, ofta är för dem ganska hinderlig. Malmöhus län, af 40 qvadratmils vidd, har omkring 250,000 innevånare, eller i medeltal, städerna inberäknade, mer än 6,000 menniskor på qvadratmilen. Den, som icke sjelf sett den liflighet, som eger rum på de skånska vägarne, kan svårligen derom göra

II:295

sig en riktig föreställning. Ett enda exempel må i detta fall tillåtas mig att framlägga. Ifrån den 1:sta Januari till och med den 30 juni detta år har noggrann räkning blifvit förd öfver antalet hästar, som färdats mellan Lund och det en half mil från Malmö belägna Kalinan. Ifrån räkningen äro således uteslutna alla de, som ankommit å vägarne från Dalby och Lomma gästgifvaregårdar, och det oaktadt utvisar denna tillförlitliga kontroll, att i medeltal 365 2/3 hästar dagligen på denna väg forslat varor eller personer. Tillägger man nu dem, som möjligtvis blifvit ur räkningen uteglömde, och alla dem, som nattetid färdats, då ingen räkning egt rum, så torde man utan öfverdrift kunna påstå, att minst 400 hästar dagligen framgå på denna enda väg. Hvilken provins kan förete ett likartadt resultat? Hvilken förtjenar mera att af statsmagterna omhuldas i afseende på lättade kommunikationsanstalter? Man klagar öfver den moraliskt och ekonomiskt förderfliga bränvinsbränningen, men man besinnar ej, att det är svårigheten att i oförvandlad form utföra jordens produkter, som mångenstädes tvingar dertill. Underlätta transporterna, och denna åtgärd skall minska bränvinsfloden lika mycket som skärpta straffbestämmelser och förändrade beskattningsgrunder, och den skall göra mera, den skall mäktigt bidraga att gifva åkerbruket en ökad rigtning åt ladugårdsafvel och åt foderväxtodling.

Huru lifligt den skånska allmänheten intresserar sig för denna vigtiga fråga, har tydligt ådagalagts genom de mycket besökta sammanträden, som inom olika delar af länet blifvit för detta ändamål hållna, och de rikliga sammanskott af mer än 24,000 R:dr b:ko, som till undersökningars verkställande blifvit af alla klasser tecknade. Dessa uppoffringar tala bättre än något annat för den stora betydenhet, pronvinsen fäster vid denna dess lifsfråga.

Men det är ej blott i Skånes, det är i hela fosterlandets intresse jag framlagt mitt förslag. En jernväg emellan Skåne och Vettern skulle bilda en snabb och efterlängtad förbindelse mellan denna provins och landets nordligare delar samt tillika bereda lättaste sättet till gemenskap mellan en stor del af fäderneslandet och det öfriga Europa. Den skulle i väsentlig mån höja de provinsers välstånd, genom hvilka den komme att framgå;

II:296

förskaffa lättad afsättning åt en stor del af Smålands jern-, skogs- och ladugårdsprodukter, samt göra det möjligt att under missväxtår till de inre delarne af riket förflytta Skånes öfverflöd af spanmål. Den skulle tillika i militäriskt hänseende vara af särdeles vigt. Skånes politiskt betydelsefulla belägenhet vid Sundet, dess öppna, af ingen skärgård omgifna kust, dess närhet till en af våra grannar, med hvilken vi icke alltid kunna hoppas att stå i lika vänskapligt förhållande som nu, både inbjuder till och underlättar landstigningen af en fiendtlig här. Dess tätt befolkade, fruktbara jord minskar för denne svårigheten att der uppehålla sig. Skulle ett sådant försök göras, måste derför den angripande skyndsamt återkastas, innan han hunnit få fast fot inom landet. Om provinsens egna stridskrafter dertill äro otillräckliga, om hjelpsändning behöfves ifrån det mellersta Sverige, inser en hvar vigten af att hastigt kunna till krigsskådeplatsen förflytta de trupper, som ifrån Vetterprovinserna kunna inom kort tid samlas till Jönköping. Med ett ord, huru man än betraktar denna fråga, skall man alltid komma till den slutföljd, att en jernväg mellan Skånes kuststäder och Vettern är en ibland de angelägnaste i vårt fädernesland och en af dem, som i första rummet förtjena att af R. St. behjertas.

Med anledning af det ofvan anförda får jag vördsamt föreslå:

a) att R. St. för sin del besluta om anläggningen af jernbana från den eller de kuststäder inom Malmöhus län, som K. M. anser dertill mest lämpliga, till tjenligt ställe vid Vetterns södra strand.

b) att jernvägsbygnaden må börja i Skåne och fortsättas emot Vettern.

c) att nödiga medel måtte för ändamålet anslås, på grund af de utförliga planer och kostnadsförslag, hvilka jag innan kort skall till R. St. eller till deras Statsutsk. aflemna.

d) Att, som dessa planer icke sträcka sig längre än till Traheryd, R. St., derest de icke anse sig för hela den i mom. c. föreslagna väglängd kunna bevilja nödiga medel, åtminstone måtte nu anslå den summa, som erfordras för banans utförande till Lagadalen.

e) Att dessa medel af Riksg:skont. upplånas, genom utgifvande af räntebärande obligationer, och enl. amorteringsgrunder, som af Statsutsk. böra föreslås.

II:297

f) Att åt K. M. må öfverlemnas att, inom den af R. St:r bestämda summa, låta utföra arbetet i den rigtning K. M. anser med landets sanna intresse mest öfverensstämmande, samt på det sätt och med de kontroller K. M. finner tjenligast.

g) Att Statsutsk. må erhålla i uppdrag att i öfrigt och med tillämpning af de grunder, som för jernvägsanläggningar i allmänhet kunna blifva faststälde, föreslå de bestämmelser, som kunna anses erforderliga.