Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen)
- - 1. Till läran om i-omljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
427 f., IV, 318, 323 f.)[1]. Bevisande är också det sällsynta *e*ptann
jämte aptann, hvilken förra form jag anser bero på en
kompromiss mellan **e*ptinn (= ags. æften, se Paul, Beitr. VI, 241) och
aptann. Inom svenskan finna vi flera andra slående exempel.
Redan Söderberg (Forngutn. ljudl. s. 9 not) har fäst sig vid
fsv. ypin, öpin jämte opin, upin och fg. eln jämte fsv. alin,[2]
en dubbelhet som han förklarar ur en ursprunglig böjning ypin:
upnum, elin: alnar. Till dessa exempel komma ytterligare ærin[3]
jämte arin (isl. arinn) samt åtskilliga particip-former. I Västm.
L. Kr. B. 5 bröten för det vanliga brutin, Cod. Bildst. s. 426
thryskit jämte Vadst. Kl. E. thruskin (Rydq. I, 211, 302), ofta
[1] Rydqvist ansåg ursprungligen, att fsv. ympnin var "utan all
motsvarighet i öfriga skandinafspråk" (II, 427), men trodde sig senare kunna
identifiera yfrin och ympnin genom att antaga, det "f öfvergått till
m och r till n" (IV, 318). Ett dylikt antagande är naturligtvis numera fullkomligt ohållbart, men icke desto mindre anser jag identiteten af
yfrin och ympnin vara höjd öfver alt tvifvel. Den ursprungliga
bøjningen bör hafva varit: sing. nom. m. yfrinn, pl. nom. m. *yfrnir, dat.
*yfrnum o. s. v., i hvilka senare former r bortfallit på grund af
ställningen mellan två konsonanter. Efter de sålunda uppkomna formerna
yfnir, yfnun o. d. omskapas sing. yfrinn till yfnin, som sedan
utvecklas på vanligt sätt till ymnin, ympnin (jfr. hafn: hamn: hampn o. d.).
Nysv. ymnig har anslutit sig till de talrika adj. på -ig, liksom lydig
(fsv. lyþin); jfr. sv. dial. galig för galen.
[2] Att detta ord verkligen i suffixet innehåller indoeur. kort e -- trots got.
aleina (men gr. ωλενη, fht. elina) -, påpekas af Söderberg (Wimmer).
Beträffande det enstående och besynnerliga got. aleina framkastar
Kluge nyligen (Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache s. 65)
den gissningen, att det helt enkelt är felskrifning för alina.
[3] Nysv. äril tyckes förhålla sig till ærin liksom fsv. fht. himil till fsv. isl. himinn, got. himins. Orsaken till växlingen är ännu outredd (jfr. dock Sv. Landsm. I, 308). Andra exempel inom de nordiska språken
på förekomsten af l jämte n i samma ord anföras af Bugge i Kuhns
Zeitschr. XIX, 445; XX, 44, 46, 50, hvartill kan läggas fsv. <i>spildra,
spindra<i></i>; däremot är nykil för lykil ett fall af dissimilation (se Sv.
Landsm. I, 307), liksom ock säkerligen vanmal och valman järnte valmal (Rydq. IV, 324).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:15:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/anf/1883/0159.html
