Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen)
- - 1. Till läran om i-omljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lætin (latin), ej sällan væxin (vaxin), i hvilka två (möjligen tre)
sistnämnda man dock kan tänka sig inflytande från presens; om
fingin, gingin se ofvan s. 153 not. Vidare är att märka, att
åtskilliga nysvenska former bära tydliga vitnesbörd om tillvaron af
fornsvenska former med omljud. Ett dylikt fall liar redan
Söderberg (anf. st.) påpekat, nämligen gyllen(e), d. gylden, isl.
gultinn[1]. Alldeles analogt är yllen, fsv. ullin (vid sidan af
hvilket altså ett yllin måste hafva existerat). Ett tredje exempel är
trägen, som icke gärna kan skiljas från isl. þráinn. Trägen
förutsätter ett fsv. *þræwin[2], hvaraf ett yngre dialektiskt *frægkin med samma utveckling som gifvit fsv. frugha (isl. frúva, se
Wimmer, Forn. forml. s. 68), oroghia (jämte oroa, Rydq. III, 144;
lån från medellågt. rowen), Joghan för Jowan, Joan[3], i Flores
[1] Dock tyckes Söderberg icke hafva tänkt på,
att man ej utan vidare får anse gullinn hafva fått sitt
u från de synkoperade formerna, enär
äfven dessa enligt de af Sievers npptäkta synkoperingslagarna måste
på grund af rotstafvelsens längd hafva haft omljudd rotvokal, i
händelse den synkoperade vokalen varit i. Altså måste u ursprungligen
höra hemma i de former, som haft annan suffixvokal än i (jfr. ofvan s. 152).
[2] Fsv. *þræwin förhåller sig till isl. þráinn liksom isl. snivinn till dáinn.
V bortfjöll icke ljudlagsenligt fore i, såsom af snivinn, hávir, slævir,
snjóvi m. m. framgår. Man har sålunda en gång böjt *davinn, pl.
danir; *þravinn, pl. þránir o. s. v. Till de synkoperade formerna har
man sedan skapat nya osynkoperade utan v, altså dáinn, þráinn. Två
ord, som vid denna, förklaring göra svårigheter, äro de svaga mask.
ái och pái, i stället för hvilka man väntar sig *avi (jfr. lat. avun-culus och got. avo) och *pavi (lån från lat. pavo).
[3] Leffler anför i sin afhandling "Om 1607 års upplaga af Uplandslagen"
(s. 7 f.) flere fsv. exempel på både Jowan och Joghan, hvilka former
han tyckes anse för sidoordnade ombildningar af Joan. För gh
föreslår han ingen tydning, men w anser han vara öfverfördt till Joan från
Ivan, ett antagande som synes mig alldeles öfverflödigt. Uppkomsten
af ett "hiatusfyllande" w mellan o eller u och en följande vokal är i
fsv. icke just så sällsynt. Utom Jowan kan såsom exempel bärpå
anföras ur ÖgL: broua (Rydq. IV, 113), God. Bur. boua (Rydq. I, 122).
Detta parasitiska w ersattes senare, lika väl som det ursprungliga, af
gh. På så sätt representeras det w, som visar sig i Cod. Bnr. boua,
numera af g i rede-bogen (fsv. boin); sv. mogen är fsv. moin, knoge är
isl. knúi, och troligen är vårt nuvarande verb knoga identiskt med
Rökstenens knua. Redan i Gust. I:s Bib. träffar man det nuvarande
trogen för fsv. troin, och det i samma urkund uppträdande loghe
betraktar jag likaledes såsom utveckladt ur fsv. loi, lo, i stället för att
med Rydqvist (IV, 31) göra det osannolika antagandet, att "det äldre
lo utgör förkortning af loghe". För öfrigt finner jag det knappast
berättigadt att, såsom Rydqvist (II, 319, IV, 31, 249) och Bugge
(Rökstenen, s. 18 not) göra, identifiera loi, lo, loghe med isl. lafi, fsv. lave,
laghe (i variant till Stadslagen), nysv. lafve, hvilka båda ord ju af de
flesta svenska dialekter hållas strängt åtskilda till formen; också torde
möjligen det finska lånordet luuva (Thomsen, Einfluss der germ.
Sprachen auf die finn.-lappischen s. 51, 152) tyda på, att ö i fsv. lo(i) är
urnordiskt och urgermanskt, altså icke uppkommet genom u-omljud af
ā, såsom Bugge (anf. st.) antar. -- På samma sätt kan nu också
förklaras det vid första påseende besynnerliga g i den vidt kringspridda
dialektformen blog för blod. Sedan det slutljudande ð, såsom i
allmänhet i svenska dialekter, bortfallit, uppstod hiatus, t. ex. i nom. sing.
best. bloen, hvaraf *blowen och ändtligen *bloghen, blogen. - Möjligen har man att vid utvecklingen från w till gh antaga ett mellanstadium ghwv,gw, såsom verkligen åtminstone en dialekt har, nämligen Rågö- och Wichterpalmålet (se Freudenthal i Finska Vetenskapssocietetens "Bidrag"
XXIV, 174 f.), där man finner bugwer bor, trugwer tror, blugwin blodet, gugwer god m. m.; jfr. ock Färö-dialektens trûgvur trogen, rôgva ro o. s. v. (Hammershaimb, Annaler f. 1854, s. 240, f., 254). Uppkomsten af
gh finner sin fysiologiska förklaring däri, att tungan vid bildandet af w
sänkes framtill och höjes baktill mot gommen just vid läget för gh;
blir denna höjning tillräckligt stor, så att luftströmmen icke utan friktion
kan komma igenom det af tungan och bakre gommen bildade passet,
så har man gh färdigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:15:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/anf/1883/0160.html
