- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Første Bind. 1883 /
171

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen) - - 2. Till läran om brytningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tror jag mig nu kunna kraftigt understödja genom
anförande af andra exempel på en dylik brytning som den för
dalmålets jågd förutsatta.

Först och främst finnes verkligen inom fsv. den af Bugge
a priori konstruerade formen hjálga. Lundgren anför (Spår af
hednisk tro och kult i fsv. personnamn s. 53) ur ett odateradt
diplom skrifningen Hielgo och ur runor healgi, i hvilka former
man icke har rättighet att se blotta skrifvarepåfund. Detta så
mycket mindre, som man äger ett annat bevis för tillvaron af
böjningen fsv. Helghi, obl. Hialgha uti den form, hvarunder detta
maskulinum liksom det befryndade femininet, som ljudlagsenligt
bör hafva hetat Hialgha (Helga är påverkadt af Helgi), på
Varägernas tid upptagits i ryskan. Oleg och Olga förutsätta ju
nämligen enligt ryska ljudlagar äldre *Jelgi, Jelga (jfr Thomsen,
The relations between ancient Russia and Scandinavia s. 137)
på samma sätt som ry. odno motsvarar forutslaviskt jedinu o. s. v.

Vidare har dalmålet (älfdalskan) utom det ofvannämnda
jågd (*hjalgð) två andra alldeles analoga fall, substantivet jäld
eld och superlativen mjäst mest, hvilka förutsätta isl. *jaldr och
*mjastr. I jäld och mjäst är ja ikke (såsom Leffler i Sv. Landsm.
I,272 antar) den nutida representanten för diftongen ei, ty
denna uppträder i älfdalsmålet alltid som ie med tonvikten på
i och med reduceradt e (t. ex. stien sten, brieð bred), utan
motsvarar här som alltid i dalmålet isl. Ja[1]. Ordet eld bör strängt
ljudlagsenligt utveckladt hafva böjts: eiliðr, eiliðs, elde, eilið, pl.


[1] Äfven i dalmålets tjäg tiotal, åkerlapp af viss storlek och jälåk elak,
där Leffler (anf. st. noten) likaledes anser vara = ei, är denna
ljudförbindelse = äldre ja. Tjäg är nämligen icke samma ord som sv. teg,
isl. teigr (jfr också den afvikande betydelsen), utan är den gamla
u-stammen tjogr l. tjugr, tjagar, tigi, tjog, pl. tigir, tjaga, tjogum,
tjogu,
hvaraf med olika utjämning sv. tjog (fsv. tiugher), dalm. tjäg (jfr
Rydq. II,563), isl. tigr (togr, tugr är väl en kompromiss mellan *tjogr
och tigir af samma art som fsv. tugga, se ofvan s. 168 not.). Om
jälåk se nedan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:15:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1883/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free