Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen) - - 2. Till läran om brytningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
jáldar, jalda, joldum, jalda, Genom olika utjämning erhålles isl.
eldr (ig. eldr j fsv. celdh) och dalm. jäld; fsv. eeld, nysv. eld är
en kompromiss mellan dlför och etóe (se Leffler, Sv. Landsm. I,
277). På analogt sätt har mjäst uppstått. Att st icke hindrar
brytning ses af isl. jäst och jostr. - I de båda orden jäld och
mjäst berodde uppkomsten af det e, som undergått brytning,
därpå att ei stod framför två konsonanter, hvilken ställning
medförde dess förkortning till e. Men en dylik förkortning måste
äfven inträda uti obetonad stafvelse; jfr pl. Hinder = got.
Uindai, konj. pres. farer, -e - got. farais, -ai m. m. Ett
exempel på brytning af ett på detta sätt uppkommet e ha vi i
dalmålets jälåk elak. Jag antar i likhet med Leffler (Sv. Laridsm.
I, 272 noten), att ordet är sammansatt af ei alltid och lakr1
dålig, men tänker mig dess utveckling på följande sätt. Likasom
så många andra sammansättningar kunde det hafva
hufvud-tonvikten på andra sammansättningsleden2. Detta föranledde en
förkortning af första stafvelsens vokal, liksom i Håg garn (vid
sidan af blår), Arboga (men å), vassera (men vår), ekorre (men
isl. ifoirni; redan i ä VmL. och MELL. visar sig ekitrnify, lekamen
(men lik), emot, emellan (men prep. i3) m. fl. fall, som antingen
ännu hafva eller en gång haft denna betoning. I den på så
1 Leffler håller för ovisst, huruvida man har att skrifva lakr eller lakr.
Jag anser att vokalens korthet otvetydigt framgår af följande
omständigheter. 1) Dalmålet har kort å - isl. «, på samma sätt som i kimå
(hona), luva (lofa), gapa (gapa) m. m. 2) Nysv. har a icke å. 3)
Fritz-ner och Vigfusson ange isl. lakr. 4) Ordet är väl identiskt med ägs.
wlæc, wlacu ljum (och utgör i så fall ett af de få exemplen på
nordiskt begynnande l för äldre wi-). Den långa vokalen i no. låk är
väl att förklara på samma sätt som i sv. åka, sv. och no. åker subst).
2 Om denna betoningsprincip i äldre och yngre svenska se Kock, Tidskr.
for Filologi, N. R. III, 247 not; Tydning af gamla svenska ord s. 3ff.
samt min inledning till Samuel Columbi En svensk ordeskötsel s. XXI.
3 Formerna imot, imellan, som en och annan nutida författare söker
införa, äro således stridande mot svenska språkets allmänna
utvecklingslagar och knappast mera berättigade än ikorre och likamen skulle vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
