Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen) - - 2. Till läran om brytningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
tonlösheten här som i många andra dylika ord framkallade
öfvergången ~k > gh1. I fd. segrade nu den betonade formen iæk, yngre
j eg (jfr stek > steg o. d.), i fsv. däremot den obetonade iak, y.
iagh. Men så snart jagJi blifvit ensamt rådande, vidtages ny
dif-ferensering, och vi få dels ett betonadt jag (jfr vcegh > väg), dels
ett obetonadt ja\ som i skrift visar sig redan hos Vallenius
Vest-mannus, och som ljudlagsenligt förlorat gh i obetonad stafvelse
på samma sätt som de samtida tarf, draa\ nffn, ärli\ underW
m. m. (se min inledning till S. Columbi Ordeskötsel s. x).
I våra dagar ändtligen håller ja på att uttränga jag, ett
uttal som redan är sällsynt i hvar dagligt tal. - Äfven
formen ek, som blef den segrande i isl. och dalmål, kom snart
nog till att på dylikt sätt differenseras, i det att vokalen
förlängdes, när ordet stod betonadt2. Detta ek ligger till grund
såväl för nyisl. eg (jeg) som för dalmålets ik’Á. Denna senare
form har sedan ytterligare klufvits i det betonade ik och det
obetonade ig eller i, af hvilka former sedermera än den ena,
med ljudlagarna, liksom ej häller nysv. jag. På denna fråga kan jag
emellertid för tillfället icke närmare inlåta mig.
1 Jfr Rydq. IV, 267; Kock, Studier i fsv. ljudl. s. 35 ff., Tidskr. for
Filologi N. R. III, 249, Språkhist. undersökn. om sv. aksent s. 120.
2 Jfr differenseringen af fsv. ät och aat (nysv. att och åt), af och aaf
(nysv. af och hvardaglig! af), isl. ur, ýr, ór, ør jämte ør- m. m.
Öfverhufvud torde de fornnordiska språken liksom angelsachsiskan (se
Sievers, Ägs. Gramm. § 122) hafva haft tendens att förlänga vokalen i
enstafviga ord pä enkel konsonant. Jfr de i nästa not anförda
exemplen ur forngutniskan.
3 I dalmålet är långt i den regelbundna representanten för isl. é, t. ex.
Ut (Ut)j kni (kné), tit (þéttr), ila (hela) in. m. På samma sätt måste
pres. ir (är) hänvisa på ett isl. *ér, den betonade formen vid sidan af
det obetonade er. Detta *ér återfinnes äfven i fg. ir, som har i för
äldre é (icke e, såsom Söderberg Forngutn. ljudl. s. 15 antar) på samma
sätt som fg. kni (kné), vi (ve), hit (hét) m. m. Jag är benägen att på
samma sätt tyda fg. miþ för *méÖ (jfr isl. meÖ).
1 9
Arkiv for nordisk Filologi. I. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
