Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen) - - 2. Till läran om brytningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än den andra blifvit enväldig inom olika varieteter af dalmålet
(se. Sv. Landsm. IV, 112 f.)1.
<footnote>Det är icke blott pron. jag som på detta sätt haft urnordiska dubbelformer alt efter olika satsbetoning, utan tvifvelsutan har samma förhållande
ägt rum med de flesta öfriga pronomina. Om dubbelheten þú-ðu, þat
- ðat, þessi - ðessi, þinn - ðinn m. m. se Sv. Landsm. I, 303,
Columbi Ordeskötsel s. XVI, Leffler Tidskr. for Fil. N. R. V, 78; Kocks i
Studier i fsv. ljudl. s. 111 ff. framstälda tvifvel hafva icke rubbat min
öfvertygelse i frågan, men det är icke här stället att ingå i bemötande
af desamma. – Got. veis bör på nordiskt område hafva gifvit dels
betonadt *vis, dels obetonadt *veR, yngre vér (jfr. mér, þér, sér för mis *þis, sis); fsv. vir är väl en kontamination af *vís och *veR. – Got. jus, hvars u är gammalt, efter hvad lit. jus, zend yus, skr. yush-ma-utvisa, har både i västgermanska och nordiska språk ombildats till *jis (-z) i analogi med vis, got. veis (jfr. þér, þik för þus, þuk efter mér, mik, sér, sik; nysv. hvardagsuttalets di för de efter vi, I, Ni; dalmålets
dug du efter ig jag, se Sv. Landsm. IV, 62). Detta jis bör, sedan j försvunnit (jfr ár, ungr för jêr, juggs m. m.), uppträda såsom betonadt *is, obetonadt *eR, yngre ér; fsv. ir är en kontamination af båda formerna. En kompromiss af annat slag har ägt rum i det åtminstone en gång funna isl. es (se Wimmer, Fornnord. forml. s. 86, där tvifvel uttalas
om formens riktighet). Fg. vir, ir kunna motsvara vare sig fsv. vir, ir
eller isl. vér, ér (jfr förra noten). I det förra ordet kan icke det gamla
ï i got. veis vara bibehållet (såsom Söderberg, anf. st. s. 7 anser
möjligt), enär nordiskt R förvandlar föregående i, í till e, é, liksom u, ú till <i>o, ó (ø, ø ).
´Upsala i oktober 1882.
ADOLF NOREEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
