Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Anmeldelse af F. A. Aurén, Bidrag till svenska språkets akcentlära (A. D.) - Hustru (Viggo Såby)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till denna ställning, men icke behöfver därför den s. k. återgången
inträda på en särskild stafvelse. Tvärtom börjar denna redan på första
stafvelsen såväl i tager som i taga. Förf. anmärker också (s. 77)
att „i det enstafviga tag aftager rösthöjden mot slutet af stafvelsen“,
en iakttagelse, som torde ha visat förf., att återgång icke nödvändigt
fordrar särskild stafvelse i vårt högspråk. Men, invänder förf., här
förefinnes ingen aksent, utan endast en fri normalton. Månne icke
denna s. k. normalton är bunden, då den ju utgör begynnelsepunkten
för en i samma stafvelse skeende sänkning (jfr. s. 22) ? Förf.
framhåller såsom skilnad mellan tag ock tager, att i förra fallet ej
skulle finnas något uppåtgående portamento, men väl i ett senare.
Är väl detta möjligt? I båda fallen strömmar ju luften ut, under
det vokalbanden spännas, hvarigenom just ett portamento
uppkommer. Då jag nu har samma rösthöjdsförändring i ordet tag, som
i första stafvelsen af ordet tager, så bör jag väll också benämna dem
med samma namn. Förf. anmärker vidare, att rösthöjdsförändringen i
tager är den samma, som i uttrycket tag mig. Nåväl, hvad bevisar
detta? Så vidt vi kunna förstå, ingenting annat än att ordet mig
blir likstäldt med stafvelsen -er i afseende på aksentueringen, d. v. s.
att det blir enklitiskt, men ingalunda att tag först genom
sammanställningen med mig får akut.
Oaktadt förf. definierar aksenten såsom sammanfattningen af de
rösthöjdsförändringar vi förnimma i ett ord (eller i tvänne närstående),
så att akut är höjning jämte återgång o. s. v., så låter han likväl af
allmänna meningen förleda sig att tala om akut ock gravis med
återgång, ett uttrykssätt, som ovilkorligen förutsätter att akut ock gravis
kunna vara återgången förutan.
Till sist instämma vi fullkomligt med förf. däruti, att „den redan
gjorda framställningen behöfver samvetsgrant ock moget granskas,
innan ännu något steg längre i här antydda riktning tages.“
Upsala 1882. A. D.
———
Hustru.
—
I Peder Syvs „Nogle betenkninger om det Cimbriske Sprog“
(1663) s. 61 siges hustru egenlig at betyde: den, der er huset tro [1],
og samme afledning (vistnok efter P. S.) findes i 2det bind af
Videnskabernes Selskabs danske ordbog (1802). I følge denne urigtige
forklaring begyndte nogle at göre vold på sprogbrugen og skrive hustro
(jvf. Rasks prisskrift (1818) om det gl. nordiske sprogs oprindelse
s. 22). Reislers dansk-tyske ordbog (2det opl. 1808) har Hustro og
Hustru som lige berettigede former; i Ambergs (1810) henvises fra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
