Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Undersökning om de germanska, i synnerhet nordiska formerna af adjektivet hög (L. Fr. Leffler)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
"begränsadt inom sina, så att säga, naturliga gränser - om icke
ett mönster funnits, efter hvilket de kunnat
bildas, och ett sådant mönster finnes just i dubbelformerna
hör, ho, hött och hår, h§ (A«), hatt. Jag anser sålunda, att/nJr
(jämte f rdr) är nybildning efter hor (jämte har) - möjligen ha
dubbelformerna mjår och m/dr, sljdr och sljor äfven bidragit -,
fött, hrött (jämte fått, hr att] efter hött (jämte hått}^ samt smceri
(jämte smceri) efter hceri (jämte häri).
Innan jag lemnar formen hör må anmärkas, att ack. sing.
mask, howan, hof an, ack. plur. mask. hof a l träffas i Kon. Sks.
(45 18), no. Horn. (1601) och Elucid. (45 n). Antager man en
grundform hduhwe- hafva funnits jämte hduho-, så har man
naturligtvis, att i dessa nordiska former med höwa- se reflexer af
förstnämda grundform. Men de nämda nordiska formerna skulle
ock kunna förklaras som utjämningsformer mellan *höa- (af
grundformen hduho-) och de äfven i älsta urkunder förekommande
formerna med hdwa-, om hvilka se straxt i det följande.
Hvad slutligen vidkommer kvaliteten af det ö-ljud, som kan
antagas hafva funnits i det ur hduho- uppkomna hör, så blir det
lämpligast nämna några ord därom efter pröfningen af de
fornnorska formerna med d: ~hår m. fl.
Vi komma så till frågan om, huru det fno. har skall
förklaras. Vi hafva sett, att det ej längre får förklaras ur hauha-
genom öfvergång af auh till a(A), enär enligt en fornnordisk ljudlag
auh blir ö(h). Det ligger då närmast till hands att tänka sig,
att har bör förklaras på samma sätt som fno. far, f rdr m. fl.,
nämligen ur ett hawa-, liksom de sistnämda ur fawa-, frawa-2.
Denna förklaring är ock enligt min tanke den enda möjliga och
*) Dessa former finnas anförda redan hos Gislason, Frump. s. 144.
3) Synas föreligga i Sjsellandsbrakteatens (Stephens nr 57) fauawisa (för
fawa~) och Möjebrosteneiis frawaradan. Se om den förstnämda
formen Bugge i Aarb. f. 1871, s. 204, samt min uppsats Om
Rökstenen i A n t Tidskr. f. Sverige VI 2, s. 14 n. 1.
18*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
