Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
formen vanligen ändas på -st, i det äldsta språket på -sk, som
blott är en sammandragning af sik, hvilket liksom i Slaviska språken
är utsträckt till alla personerna. Bland paradigmen upptagas också
endast sådana former, som ek kallast, brennist, telst o. s. v. Samma
böjningsmönster upptager Eask i sin "Anvisning till Isländskan"
(Sthm. 1818), men i det kapitel, som han egnat åt det äldsta och
poetiska språket, har han dock (§ 541) fäst uppmärksamhet vid de
gamla formerna på -umk. Han finner detta -mk hafva genom
voca-lens bortkastande uppkommit af mik, liksom -sk af sik, och tillägger,,
att sådana verbalformer (som ek óumk, ek sjdmk o. dyl.) formeras
som plural; hvarvid likväl (ehuru detta ej anmärkas af Kask)
antingen verbalformens slutande m eller suffixprono menets böljande m
måste tänkas hafva bortfallit. Rasks yttrande inskränker sig sålunda
till en förklaring af det suffigerade pronomenets beskaffenhet, men i
afseende på sjelfva den till grund liggande verbalformen har han*
åtnöjt sig med den rent descriptiva anmärkningen, att den "formeras
som plural", utan att i ringaste mon söka uppvisa orsaken till en
så märkvärdig företeelse, som att en singularform uppträder under
en pluralbildnings förklädnad.
Grimm utsträcker sin analys både till den verbala grundformen
och till suffixet. * Äfven han antager för gifvet, att det vidhängda
pronomenet är mik, men anser medialbildningen först hafva utvecklat
sig hos de starka verben, på det sättet att till motsvarande
activ-form i 1. sing. fogats -mk medels bindevocalen o (eller u). Utan en
sådan bindevocal kunde man nämligen icke i starka conjugationens
1. sing. ind. bilda sådana medialformer, som det var möjligt att uttala.
Denna bindevocal, som eger förmåga att på vanligt sätt åstadkomma
omljud, vore egentligen öfverflödig i den svaga conjugationen, hvarest
1. sing. har vocaliskt slutljud, men öfverfördes dit från den starka
böjningen och hade vid sammansmältningen med activformen
absorberat den föregående vocalen. Grimm anmärker mot dem, som i
formen finna en pluralbildning med singular betydelse, att denna
förklaring visserligen gör antagandet af en bindevocal öfverflödigt, men att
hon ock utesluter den sannolika och nära till hands liggande
förmodan om suffigerandet af mik, samt att hon öfver hufvud icke kan
förklara det öfverblifna k, som vidhängts pluralformen, oafsedt att det
vore sällsamt att frånkänna 1. sing. en egen medialform och ersätta
bristen med en pluralbildning. Såsom exempel på dessa medialformer,
hvilka Grimm för öfrigt ined orätt inskränker till den äldre Eddan,
anföras icke blott óumk, héfumk, Iggðumk och åtskilliga andra, som
efter Grimms theori låta förklara sig, utan äfven räbumk (consilior)
och vårumk (af Grimm fattadt i betydelsen fui). Átt sådana
bildningar, som de båda sistnämnda, enligt hans åsigt förete något
abnormt, har visserligen icke undgått hans uppmärksamhet, enär han
anmärker, att formen vårumk borde heta vgrumk, och medgifver, att
1 Jfr. Grimm, Grammatik IV 39-42.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
