Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
blifva hårdt för uttalet.1 Detta skäl är dock, som man finner,
ganska svagt och har också af sin upphofsman blifvit framkastadt endast
såsom en gissning. Man finge i alla händelser söka en annan
förklaring för hroddumk, kgllumk, berjumk och otaliga andra, hvarest
reflexivbemärkelsen är utpräglad och suffixet antages vara mik. Det
blefve för öfrigt ofta svårt, kanske omöjligt, att skilja de former på
-umkj som icke hade reflexiv betydelse, från de andra, liksom det ej
heller blefve lätt att afgöra, om ett ek eller ett mik vore suffigeradt.2
Rydqvists argumentation afser ock i det hela mindre att förklara,
hvarför pluralis användts i 1. sing., än att bestyrka det factiska
förhållandet, att en sådan enallage numeri eger rum. Till detta af
Rask ursprungligen gjorda antagandet hade han funnit sig drifven
genom ohållbarheten af Griinms och andre forskares förklaringsförsök.
De stöd, som Rydqvist anför för den nämnda vexlingen af numeri,
äro imellertid äfvenledes föga hållbara. De franska uttrycken f avons,
je dirons tarfva sin egen förklaring och äro säkerligen ej tillkomna
endast genom en språkets nyck, men de sakna i alla händelser
motsvarigheter i de Skandiska språken och bevisa med afseende på dessa
jemnt ingenting. De fyra exempel, som Rydqvist anfört från
skan-diskt språkområde, måste återigen alla anses hafva tillkommit
antingen genom felskrifning eller genom ett ovanligare teckningssätt.
Wim-iner har i sin ofvan anförda skrift3 antagit Isl. Homil. 1133 gerom
ec, 1953 ec ])yckiom som skriffel; måhända kunna de snarare
betraktas blott som ett sällsyntare skrifsätt än geromk och Jjykkjomk. I hvad
fall som helst lemna de intet stöd åt Rydqvists hypothes. Exemplet
från Dipl. Norv. hengdom iek lärer väl ock bero på en grafisk
förseelse eller afvikelse; och såsom uppenbart skriffel måste det fsv. Jak
Alexander biudhom anses, helt enkelt uppkommet därigenom, att
skrifvaren glömt att ändra Jak till wi (eller biudhom till biudher). Af
1 Ett býðk, roðk o. s. v. är likväl ingalunda svårt att uttala, och dylika
former möta flerestädes i skaldespråket.
2 Att hela denna suffixfråga varit temligen oklar för Rydqvist, visar äfven
hans antagande, att k i emk "någon gång" kunde föreställa mik. Detta
är imellertid alldeles omöjligt; och hans hänvisning till erusk såsom
stöd för ett reflexivt emk är äfven oriktig, ty erusk, várusk (t. ex. i
uttrycket erusk vinir) är ej reflexivt, utan reciprokt. Men reciprocitet
innebär en flerhet och utesluter följaktligen all tillämpning på den
singulara formen emk. Líka litet grundadt är Rydqvists påstående, att
ingen skiftning i betydelse skulle ega rum mellan gänga och gangask,
koma och komask, o. s. v.
3 Jfr. sid. 189, not. 2. Då Wimmer på detta ställe riktar mot mig den
anmärkningen, att man ej kan förklara gerom, pyckiom på samma sätt
som erum (= er mér\ torde detta bero på någon missuppfattning af
mina ord i företalet till Homil. sid. xiij. Jag har nämligen där ej talat
om dessa formers ursprung, utan endast velat antyda, att -umk kan
tecknas -um, suffixet må för öfrigt vara vidhängdt en verbalform, som
representerar 1. sing. eller 3. sing eller 3. plur. Att ett k här (i
synnerhet då nästföljande ord börjar med consonant) bortfaller, är lika
lätt förklarligt, som att den andra reflexivändelsen -sk på många
ställen (redan i Homilieboken) tecknas med -s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
