Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 378
det sagda finner man, att Rydqvist visserligen skarpsinnigt uppvisat
bristerna i den Grimmska åsigten, men ej heller lyckats att
framställa någon egentlig förklaring Öfver pluralformens öfvergång till
singularis, lika litet som han kunnat för de Skandiska tungomålen
med säkra exempel styrka den factiska förekomsten af ett
motsvarande språkbruk.
Med fullkomlig anslutning till Rask och Rydqvist finner, såsom
ofvan visadt är, äfven Wimmer en pluralform i 1. sing. på -umk.
Detta gäller enligt honom alla dessa former, utan undantag.
Därigenom har Wimmers förklaring visserligen ett företräde i enkelhet
framför den, som blifvit gifven af Heyne, Lyngby m. fi., hvilka sökt
uppvisa en stor del af dessa former såsom egentliga
singularbildnin-gar, som endast tillfälligtvis fått ett pluralt utseende, under det
andra former, just i följd däraf, blifvit bildade med verkliga
pluralstammar. Men Wimmers förklaring lider af den väsentliga bristen,
att hon icke på något sätt söker motivera denna formernas bildning
efter analogi med pluralis. Ett försök till en sådan motivering var
likväl inlagdt både i Grimm s, Heynes, Lyngbys m. fi.s åsigter, för
att ej nämna Wimmers närmaste meningsfrände, Rydqvist, som
åtminstone för vissa fall i pluralstammens användning fann ett medel att
undvika "uttalets hårdhet". I sjelfva verket har också Wimmer
lemnat en mera descriptiv, än genetisk förklaring af nämnda former.
Äfven i uppfattningen af suffixets beskaffenhet skiljer sig, såsom
ofvan anmärkt är, Wimmer (jemte Fritzner) från alla äldre åsigter
genom att antaga sik såsom ursprungligen vidhängdt äfven 1. sing.
på -umk. Detta påstående synes redan af logiska grunder väcka
betänkligheter. Reflexivformens bildning har naturligtvis icke
framstått med ens såsom en fullfärdig skapelse utan utvecklat sig
successivt, och de pronominalformer, som lättast kunde blifva enklitiska,
voro väl de första, som suffigerades. Man kan således med visshet
antaga, att man länge sade *kallamk, kgllumk (vocor), kallask
(voca-tur, vocantur, vocari), vid sidan af få kallar fik. Och då till
vo-caliskt slutande verbalformer ett -mk är lika lätt suffigibelt, som ett
-sk, är det alldeles otänkbart, att man till verbets l. sing. skulle
foga ett tredje personens reflexivpronomen, så länge insigten om
en-klitikans verkliga betydelse stod lefvande för språkmedvetandet. Också
medgifvar äfven Wimmer, att "från nutidens ståndpunkt" skulle sik
logiskt egentligen vara inskränkt till tredje personen. Härvid bör
dock märkas, att lagarne för det menskliga tänkandet i alla tider
-varit de samma, och att man således ursprungligen ganska visst
fasthållit nämnda inskränkning. Men det är ock helt naturligt, att
när det nämnda -sk icke längre uppfattades som ett sik, utan endast
som en mediopassiv ändelse (hvilken ock snart förändrades till -st, -z,
-s), skulle just detta -slt, -st lättast göra sitt inträde äfven i de
andra personerna, där undantränga andra suffixer, som numera
qvarstodo såsom obefogade abnormiteter, och så slutligen i hela
reflexiv-i)öjningen genomföra den enhet, till hvilken språkutvecklingen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
