Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
landet med andra codices, hvilka visserligen ej sjelfva hafva en så?
hög ålder, som de nyssnämnde, men hvila på äldre handskrifter och
därför kommit att bevara ett och annat ålderdomligt drag. Sålunda
skrifves t. ex. i Olof den heliges mindre saga (Christiania 1849) öfver
alt endast -umk i 1. sing.; likaledes i den uti X.bandet af
Forn-manna-sögur intagna Olof Tryggesons saga af munken Udd. Största
vigten måste härvid läggas vid Homiliehokens skrifsätt, dels på grund
af handskriftens obestridliga ålder, dels på grund af hennes betydliga
omfång; och det kan sannerligen icke vara en tillfällighet, att
teckningssättet i reilexivformens 1. sing. där oföränderligen är -umk,
under det att 1. plur. företer ofvan antydda omvexling. Temligen tidigt, .
dock ej förr än. i (första hälften af) 13de århundradet, söker det i
de öfriga verbalformerna redan hemmastadda -sk att intränga äfven
i 1. sing., och ’häraf uppkommer ändelsen -umsk, som en tid kämpar
om herraväldet med det äldre -umk och småningom undantränger detta
senare helt och hållet. Slutligen bortkastas i femtonde århundradet
denna blandningsform på -umsk, och språket börjar att i
reflexivfor-men nyttja samma form för alla tre personerna i sing., liksom i den
nyare Isländskan. Wimmers ofvan omtalade anmärkning (anf. st. sid.
190), att man enligt den gamla förklaringen af mk ~ mik, måste
i -umsk se en underlig sammanblandning af -mk och -sk, är icke
synnerligen graverande; det synes icke vara annat än en följd af
sakens naturliga utvecklingsgång, att, när -sk började uppfattas som
en allmän reflexivändelse, som följaktligen borde användas äfven i
1. sing., man då af det gamla -umk + -sk fik en sådan hybriditet,
som -umsk i 1. sing. verkligen innebär, och det kunde snarare anses
förunderligt, om en sådan öfvergångsform icke hade funnits. Svårare
blir det i alla händelser att med ofvannämnda handskriftliga facta
förlika den meningen, att -umsk vore i 1. sing. den ursprungliga
ändelsen. Homilieboken visar, att på hennes nedskrifningstid endast
-mk användes i sing., och att således ursprungligheten af ett -msk
redan då var förgäten; senare skulle man då hafva återvändt till
detta ursprungliga -umsk; en kretsgång, som visserligen ej är
absolut omöjlig, men i hög grad osannolik. "Wimmers äfvenledes
omnämnda förmodan (anf. st. sid. 190), att man i forntiden genom ett
slags folketymologi oriktigt fattat 1. sing. såsom suffigeradt med -mk
och därföre kommit att begagna ändelsen -mk i stället för -msk,
synes icke heller hafva mycket skäl för sig; hade folketymologien redan
i äldre tider kommit till den åsigt, att -sk vore ett ologiskt suffix i
1. sing., så hade hon väl också kastat den plurala verbalformen öfver
bord såsom ännu mera orimlig i singularis och sökt skapa en
språkkänslan mera tilltalande form, hvilket ju ock sedermera skedde i
15de århundradet, då en gemensam form för alla tre personerna i
reflexivets sing. började användas, såsom förhållandet sedan allt jemnt,
-enligt hvad vi nyss anmärkt, varit i det nyare språket.
Alla dessa betänkligheter, som man med skäl kan hysa mot
Ryd-qvists och "Wimrners theorier, mana till förnyad pröfning, om ej ändock-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
