Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
. den andra meningen, af Heyne högst ofullständigt och delvis på
oriktiga grunder angifven, af Lyngby m. fl. endast i förbigående
framkastad, antyder den rätta riktningen för frågans lösning. Yi tro för
vår del, att så är förhållandet, men då ingenstädes någon fullständig
motivering för denna åsigt blifvit framlagd, öfvergå vi nu till en
redogörelse för det sätt, hvarpå 1. sing. på -umk kan antagas hafva
uppkommit.
Att mik, i den förkortade formen -mk, är det ursprungliga
suffixet till 1. sing., och att detta -mk först senare, genom inträngande
af -sk, blifvit förändradt till -msk (-mst, -mzt, -mz), torde få anses
vara genom det ofvan anförda ådagalagdt. De activformer, till hvilka
detta -mk fogats, äro, med frånräkning af nedannämnda undantag,
de i det norröna bokspråket vanliga; eller, med andra ord,
reflexiv-formen kan ej antagas hafva uppkommit förr än activformerna i
allmänhet redan utvecklats till den gestalt de ega i de äldre
handskrifterna. De aldra flesta activformer, till hvilka ett -mk för
reflexivbild-ning kan fogas, utgöras af sådana, som sluta på -a\ dylika äro alla
c ön j un c t ivf orm er i 1. sing. både i præsens och præteritum,
såväl af starka som af svaga conjugationer, samt dess utom uti
indi-cativus alla de svaga verbens former i 1. sing. af præteritum, och
slutligen de svaga -^-Stammarnes 1. sing. i præsens indic. När till
alla dessa verbalformer på ett obetonadt -a skulle fogas ett suffix
mk, fordrades det enligt en för nordiska språken gällande ljudlag,
att det föregående a genom inverkan af det efterföljande labiala m
öfvergick till u (o), hvilket senare på vanligt sätt framkallade omljud,
där sådant var möjligt. Motsvarande de gotiska formerna stainam,
dagam, qiþam äro sålunda de norröna steinum, dggum, kvéåum. På
samma sätt måste af 1. sing. ind. och conj. kalla -f- mk nödvändigt
blifva (icke *kallamk, utan) kgllumk. Att ett -k här följer efter m,
gör naturligtvis ingenting till saken; inflytandet af m på a i den
obetonade stafvelsen måste vara det samma. Bilda vi därför
reflexiv-former till de i Wimmers grammatik upptagna paradigmen, får man
på regelbundet sätt genom att foga mk till motsvarande 1. sing. af
activum: 1) alla conjunctivformerna, ss. domumk, bygg(j)umk,
temj-umk, hyljumk, (vgkumk], kgllumk; domdumk, temdumk, kglliföumk
o. s. v.; bindumk, stgkkumk, ge f umk, fgrumk, gripumk, skjôtumk,
fgll-umk, hlaupumk; byndumk, stykkumk^ gæfumk o. s. v.; 2) af
indica-tivus præs.: kgllumk-, och af præter. kglltåumk, domdumk, bygftumk,
tgmdumkj huldumk, (vgktumk). När man därtill besinnar det stora
antalet af svaga verb i allmänhet och särskildt af dem, som böjas
efter "Wimmers 4de svaga conjugation, finner man, att de fall, då
-umk uppkommit af -a + mk, utgöra ett Öfverväldigande flertal.
Hvad beträffar 1. sing. præs. ind. af verben enligt Wimmers
tredje svaga conjugation, så skulle af activformens -e (i) med tillagdt
mk äfvenledes uppstå -umk, liksom got. stadim, sauhtim motsvaras
af norr. stfåum. sottum. Dock må anmärkas, att norrönan icke i
/samma omfång som fornsvenskan genomfört förändringen af tonlöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
