Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nordiska språkens nasalerade vokaler (A. Noreen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
sv. knäcka ^g-hnekkja) jämte isl. JineMja, sv. knycka jämte isL
hnykkja (fgutn, nykkia, jfr fsv. nykker ryckning; sv. nyck är tyskt
lånord), sv. och no. knapp adj- (jfr. Kluge, Et. Wtb. s. 170)
jämte isl. hneppr (fsv. næpper och napper, Eydq. VI; växlingen
mellan omljudd och oomljudd vokal visar, att ordet är gammal
tø-stam och träder fullständigande till den exempelsamling af
dylika, hvilken jag anfört i Altisl. gramm. § 334, anm. 1);
jfr möjligen vidare isl. kura, t. kauern, e. cower (me. couren)
jämte mht. Mr en, höll. Jiurken; isl. kråka, fht. chrå, ägs. cråwe
jämte sv. råka (och? isl. hrokr, ägs. 1’iroc, fht. hruoJi)1. Grund-
1 Mindre sannolikt är, att k kan på alldeles samma sätt förklaras i sådana
högst invecklade fall som fryksd. Jcnäj: isl.gneggja: nyisl. hneggja (ägs,
hnægan)\ no. (och sv. diall.) knjosk: isl. hnjóskr: isl. fnjoskr-, no. Arni:
isl. #m’i: ägs. /&m’fø (gr. xovfc, -«?ø<7). Svårbegripligast äro här formerna
med #; jfr? fht. chnagan (höll. knagen) jämte fht. gnagan (isl. gnaga],
som tycks förutsätta urgermanska dubletter (se Kluge, Et. Wtb., s. 235).
Uti isl. fnjóskr torde / bero på urgermansk öfvergång från to till f
såsom uti sv« fnas (skr. kiknasa, jfr gr. xma>; se Bugge i Sv. Landsm.
IV, 2, s. 50 not); isl. ofn (fsv. ughn, got. atiÄws, s. Beitr. VII, 433 f);
sv. rom (*hrofn, isL hrogn, s. Sv. Landsm. I, 697); isl. fríðr "betald in
natura" (skr. kri "handla", gr. -Kpiaaftai’, annat ord än fríðr - skr.
pritá; s. Kluge, Beitr. VIII, 526); fsv. hafre (fg. hagri, jfr gr. xá%pus~
s. Sv. Landsm. I, 696 f.); isl. fura, ägs. furh, langob. fereha o. s. v.
(jfr lat. quercus, se Möller, Beitr. VII, 508, 520); ffris. fial (isl. hjól,
hvél); de allbekanta got. fim f (skr. panca; jfr? isl. fingr); wulfs (skr.
vrJcas, jfr isl. ylgr)\ fidwor (skr. catväras) och de osäkra fallen isl. lifr
(\&t. jecur, gr. ^07?, s. Möller, Beitr. VII, 547); got. ain-, twa-lif (lit.
vé’rzo-, twy-lika}\ isl. och fsv. Stø/Z (jämte fsv. sughl); andra än mera
osäkra exempel se hos Kluge, Beitr. VIII, 526 (falsch) och Et.
Wtb. under Daube, Traube, Treber. Den regel, enligt hvilken
ieur. q uti germ. språk uppträder än som f (för hw), än som h, kan
ännu icke exakt formuleras. Emellertid synes f för sin uppkomst
kräfva det omedelbara grannskapet af ett l, r, n (se Altisl. gramm,
§ 179, 1; Beitr. VII, 434). Då emot isl. hnjóskr i dalmålet
svarar sni’U’e’sk (en dylik form äfven i andra nordiska dialekter), så
strider detta ingalunda mot mitt antagande, ty fil. lic. K. F.
Johansson har gjort mig uppmärksam på, att lika väl som konsonantgruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
