Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska anmärkningar om dansk akcentuering (A. Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
sag, Højtid, Aldtid, Uræt, Trofast, Umild, Uven, Forbund,
For-skiæl, Surdei, Budord, Uro, Rætviis, Viintræ. Såsom upplysande
tillägg till den ur det äldre arbetet nyss citerade regeln, att
dylika ord hälst skola brukas (i vars) med den akcentuering, som
de vanligen erhålla, meddelas här (s. 385): "nemlig med dend
første (stafvelsen) läng, oc sidste stacked." På anförda ställe af
Synopsis fortsätter förf. sin redogörelse för ord, som
"pronun-cieris med en tone aff somme, af somme med en anden" med
flerstafviga ord: "2. Polysyllaba, huilcke somme bruger lange i
penultima, somme stackede, nemlig: Wrætviished, Vandstrømme^
Jomfruer, Trofasthed, Alvorlig, Wtroskab, Wvenner, Toldboden,
Wkyskhed, Brendoffer, Handpænge, Fractpenge. Oc andre
saadanne. Aff dem kand ocsaa brugis i trang dend næst sidste
Staffvelse tilfellis; Dog med dend condition, som om bisyllabis
nu ærindret bleff."
Då Pauelsen särskildt nämner, att här anförda ord
pronun-cieris olika af olika personer, kan det ej vara tvifvelaktigt, att
de af honom gifna akcentueringsreglerna grunda sig på uttalet
och ej äro konstruerade för metriska behof. Såsom ytterligare
stöd härför kan nämnas, att Pauelsen vid uppgörandet af sina
metriska regler i en annan fråga tagit mera hänsyn till det
verkliga uttalet, än många dåtidens metrici gjorde: i Synopsis s. 68
föreskrifver han nämligen, att "alle monosyllaba som emphasin
i sig haffve, skulle sættis länge" (jmf. Prosodia 375 ff.), under
det att man i andra metriker från 1600-talet (för tyskan, danskan,
svenskan) ofta finner den regeln, att öfver hufvud enstafviga ord
kunna få begagnas så väl korta som långa.1
1 Orsaken till denna ganska egendomliga frihet är troligen, åtminstone
delvis, att söka däri, att sedan man gjort den visserligen riktiga
iakttagelsen, att en mängd enstafviga ord ofta voro akcentlösa (partiklar,
pronomen o. s. v.) och därför i vars lämpligen kunde användas än i
arsis, än i tesis (beroende på de omgifvande stafvelserna), man utan skäl
ujtsträckte detta till alla enstafviga ord. Den anförda regeln om
enstafviga ord återfinnes äfven i D. G. Morhofs Unterricht Von Der
Teut-schen Sprache und Poesie (1682) s. 545, där bruket dock uttryckligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
