Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska anmärkningar om dansk akcentuering (A. Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
dock fakultativt kunna erhålla denna, t. ex. bagtanke, fritænker,
eneraadig^ skjævbenet etc., etc. Särskildt nämnas flera adjektiv
på -ig (hovmodig, indvendig etc.), hvilka oftast uttalasmed
stöt-ton. Enligt Grundtvig brukas detta uttal öfver hufvud i
"bag-leddet i tillægs- og biord med afledningsendelse," t. ex. lovgyldig,
medskyldig) velvillig, giftefærdig, firskaaren, hjulbenet etc. Äfven
skomager får helst stötton på senare kompositionsleden, och
enligt Bruun brukas detta uttal alltid i gjæstgiver, skovrider.
Jag har trott det vara lämpligt att påminna om dessa
regler, enär icke alla läsare af denna uppsats torde hafva dem fullt
tydligt i minnet.
Høysgaards bruk af stöttonen på senare kompositionsleden
öfverensstämmer delvis, men också blott delvis, med dessa regler.
Hans regler för kompositas akcentuering äro helt knapphändiga
men i § 344 meddelas dock, att "det andet ord i
Sammensætteisen bliver gemenlig i Aandelavet (= beträffande bruket af och
frånvaron af stötton) uforandred, ligesom i de nyelig anførte
exempler" (bundløs med stötton på ultima liksom løs, egetimmer med,
lovgiver utan stötton på penultima liksom resp. timmer, giver etc.)r
Följande undantag anföras: "naar Forøgningen i Navnord af tre
eller flere stavelser er nogen af disse Partikler, 6#, för, mis, mod,
öm, öp, päa, tU, og i sær, dersom ordet i samme tid gaaer ud
enten paa Ise, ing eller ig; da bliver, fordi brugen saaledes vil
have det, ofte Rodstavelsen circumflectered [= får stötton], om
den er saadan, naar den nævnes for sig selv som et Stamord; men
ellers gemenlig Stödtoned".–––––Såsom exempel anföras
bestandig, forvarlig, taalmodig, fortrædelig.
Høysgaards regler bekräftas genom hans akcentuerade text.
I öfverensstämmelse rned sin hufvudregel men (delvis) i
motsats till det nuvarande bruket låter han senare kompositionsleden
af verb sakna stötton i sådana former, där den icke skulle
användas af verbet såsom enkelt, och detta, vare sig att första
eller andra kompositionsleden har fortis (jmf. Grundtvig anf. arb.
131). Så saknas stötton t. ex. i udaandet, udtale, vejlede, beholdes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
