Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
icke inträdt;1 att de skenbara undantag, som synas tala
häremot, nästan alltid kunna lätt förklaras genom analogi-inverkan;
samt att det ifrågavarande omljudet just betingas af det
följande labiala ljudets bortfallande, så att labialiseringen af
en föregående vokal (t. ex. i fsv. subst. rost f. ’ett vägstycke’
af *rastu) inträder i och med bortfallandet af det följande u
(v) i t. ex. rost[u]. Såsom doc. S. påpekade, har denna
uppfattning af u- omljudet i fsv. delvis riktigt blifvit framställd
redan af Munch og Unger i deras "Det oldnorske Sprogs
eller Norrønasprogets Grammatik" (jmf. ofvan) och väsentligen,
riktigt af Säve i hans skrift 7,0m språkskiljaktigheterna i
Svenska och Isländska fornskrifter" s. 7. - Sådana fsv. ord
som harund (isl. hgrund^ saful (isl. sgþM, pl. sgflar) etc.
ådagalägga, att tø-omljudet aldrig i fsv. har kunnat hafva en
sådan utsträckning som i isl. Ty om a i harund, saful (pl. säf lar)
etc. engång blifvit p, så måste Q (o] alltjämt hafva bibehållits,
efter som detta omljud skulle varit genomgående för ordets
alla kasus, och a således icke kunde från vissa oomljudda
kasus åter intränga.
Man har alltså haft två skilda perioder för w-omljudet af
ä: en äldre, och en yngre. 1) Under den äldre perioden
betingades omljudet af bortfallandet af ett följande u (v). Af
*saJcu blef sgk, men sakum kvarstod, emedan u icke bortföll.
Detta omljud har varit gemensamt för hela Norden, och det
visar sig tydligast i (vissa) fornnorska hskrr., under det att i
de* östnord, språken den ursprungliga regeln genom
analogi-inverkningar betydligt fördunklats. 2) Under den yngre
perioden verkades ^-omljud af ett kvarstående u (v): sakum
1 Här är det naturligtvis icke fråga om en öfvergång i > y i sådana
ord som t. ex. bykMu (gen. af bikkia, bykkia\ hvilken kanske inträdt
genom samverkan af det begynnande b och ultimas u (jmf. Hoffory
i Tidskr. f. Filologi N. R. III. 295 f.), en företeelse, som också skulle
kunna kallas ett slags w-omljud.
Arkiv for nordisk Filologi IV. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
