Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
epokgörande undersökningar om synkope och apokope af
ändelsevokalerna i de germ. språken, så väl de vestgermanska
som det samnordiska, och teorien om den samnordiska
vokalförlusten grundar han på tillvaron eller frånvaron af
i-omljudet. Men hans resultat är så till vida högst öfverraskande,
som den största brist på öfverensstämmelse skulle råda mellan
de vestgerm. språken å ena sidan och det samnordiska
språket å den andra, hvad akcentueringen och den däraf
beroende vokalförlusten beträffar.
I följande vigtiga punkter äro emellertid hans resultater
oanfáktbara.
Så väl trestafviga som tvåstafviga ord hafva af de
vestgerm. språken så behandlats, att förlusten af ändelsevokalerna
inträdt senare i ord med Jcort än i ord med läng rotstafvelse.
Tendensen spåras tydligt så väl i fsax. som i f ht. men
framträder klarast i ägs., och där såsom en genomförd regel. I
detta språk är efter Jcort rotstafvelse mellanvokalenbibehållen:
gædeling, adela, eafora, wadunia etc.; efter lång rotstafvelse
däremot synkoperad: Hrædla, anmédla, lambru (pl. neutr.),
wcesma (jmf. fht. wahsamö) etc. I urspr, w-stammar står u kvar
i magu, sidu, sceadu, sunu etc. med kort rotstafvelse, men är
förloradt i år, deáS, feorh, flod etc. med lång rotstafvelse.
Urspr, o-stammar hafva i (e) kvar efter kort rot: byre, hyge>
mete, myne etc., men efter lång rot är det borta: wyr-m, lyft,
ðyrs etc.
Med allt skäl sluter Sievers häraf, att i de vestgerm.
språken ord med kort rotstafvelse hade på nästföljande
stafvelse en biakcent, som däremot saknades i ord med lång
rotstafvelse.
Sievers framhåller vidare med full rätt det bekanta
förhållandet, att i de nordiska språken en mängd urspr, så väl
tre- som tvåstafviga ord låtit 2-omljudet uteblifva, när
rotstafvelsen är kort, ehuru det i alldeles likartade ord inträdt, när
rotstafvelsen är lång: tålda (impf, af telia), flutta (impf, af flytia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
