Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
etc. men brenda (impf, af brenna), démda (impf, af déma) etc.
etc.; Sturlá men hyndla; Jcatli (dat. af ketill), luklar (af lyUll)
etc. men engli (af engill), kyndlar (af Jcynditt) etc.; danskr men
islendsJcr, bernsJcr; baztr (’bäst’) men lengstr ’längst’ etc.; burr,
Danr, halr etc. men dryltkr, beMr, belgr (s. 112) etc.
Häraf drager man vanligen som bekant den slutsatsen, att
i bortföll ur føtøa etc. fore ^-omljudsperioden, ur démda etc.
först senare, nämligen efter denna period, hvilket åter skulle
bero på den samnord, akcentueringen. Denna skulle nämligen
enligt Sievers - och till honom hafva sedan andra slutit sig
- stått i råk motsats- till den vestgermanska, så att ord med
lång rotstafvelse (dömidó) skulle på andra stafvelsen hafva egt
en exspiratorisk biakcent, som däremot saknades på andra
statvelsen af ord med kort rotstafvelse (tälido). Denna
motsats vill Sievers (s. 161) så förklara, att det samnordiska
språket skulle i detta afseende hafva bibehållit den en gång
gemensamt germanska akcentueringen, som däremot i det
vestgerm. språket undergått förändring.
Jag kan icke ansluta mig till denna teori, och af
följande skäl.
Enligt Sievers’ egen undersökning behandlas ord med
två mellanvokaler på samma sätt i de vestgerm. (ägs. och
fsax.) och i de nordiska språken. S. 81 heter det om ägs.
"Es wird (wie im nordischen) der zweite [mittelvocal]
synco-piert ohne rücksicht auf die quantität der Wurzelsilbe", och
s. 88 anmärkes, att samma regel synes tillämpas på fsax.
Redan detta är påfallande. Ty då i denna punkt
öfverensstämmelse råder, så väcker det onekligen förvåning, att
tre-och tvåstafviga ord skulle i de vestgerm. och i de nordiska
språken behandla sina ändelsevokaler på absolut motsatt sätt.
Men än mer. Enligt Sievers’ åsigt skulle man, som
nämndt, en gång på.samgerm. ståndpunkt hafva låtit en
biakcent hvila på andra stafvelsen af ord med lång rotstafvelse,
under det att ord med kort rotstafvelse saknade nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
