Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
biakcent, och af denna äldre akcentuering skulle det
vest-germ. uttalet med biakcent efter kort, men däremot icke
efter lång rotstafvelse senare hafva utvecklats. Detta
antagande synes mig vara ytterligt djärft. Ty väl är det vanligt,
att akcentueringssystem under tidernas lopp undergå
förändringar, men att antaga det de, så att säga, omedelbart
efterträdas af sin absoluta motsats, såsom här skulle hafva
varit fallet, det kan man endast under yttersta nödtvång
få göra.
Saken ställer sig emellertid ännu värre, när man besinnar,
att äfven i det nordiska språket det samgerm.
akcentuerings-sättet, hvilket enligt Sievers skulle vara bibehållet under
i-omljudsperioden, skulle under en senare tid hafva utbytts
mot samma akcentuering, som användes i de vestgerm.
språken. Ty att denna akcentuering brukats äfven i Norden mot
slutet af den samnordiska språkperioden och ännu senare
framgår, numera af säkra fakta. När Sievers framställde sin
teori, voro dessa däremot okända. Om de redan då hade
varit bekanta, skulle troligen denne skarpsinnige och kritiske
forskare hafva modifierat sin åsigt. Jag syftar på den
akcentuering, som framgår af den nordiska vokalbalansen, samt på
den olika behandlingen af w-stammarna med kort och af dem
med lång rotstafvelse på vissa runstenar.
Då i fsv. af äldre Viva, Vita blifvit liva men bUce etc.; af
äldre sp%ni, twii blifvit sp%ni men tíme etc.; af äldre salu, gåvu
blifvit salu men gåvo etc. - så framgår däraf otvetydigt, att
man vid tiden för denna vokalbalans’ genomförande i fsv.
haft samma akcentuering, som af Sievers påvisats för de
vestgerm. språken, med en biakcent (levis) på andra stafvelsen
af ord med kort men utan denna biakcent på samma stafvelse
af ord med lång rotstafvelse (se mina Studier II 341 ff.). Och
att denna akcentuering varit gemensamt nordisk, blir högst
sannolikt, dels däraf att samma vokalbalans finns i ihorskan,
dels af de spår af balanslagarna, som ännu möta i flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
