Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ett par undersökningar i fornnordisk ljudlära (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett par undersökningar i fornnordisk ljudlära. 51
Under det att de isl. pl. sófum, kómum, kópum, órum ej
alstrat motsvarande singularformer, har man efter pl. ófum
bildat sg. of j och svenskan visar sig i detta som ofta annars
mindre ursprunglig än isl., i det att hon (utom vof]
frambragt även sing, kop, vogh.
Ljungstedt söker väl anf. arb. s. 86 göra troligt, att i
de germ. språken pret. sg. aldrig skulle genom
analogipå-värkan hava antagit den vokal, som egentligen tillkom pret.
pl., men icke desto mindre finner jag det vara i högsta grad
sannolikt, att t. ex. of bildats efter ófum.
Såsom i viss mån en parallel härtill skall jag framhålla
den föga *) påaktade pret. sg. konj. på -o i den äldre nysv.
När man fordom sade t. ex. jag woro, så kan tydligen ingen
betvivla, att woro uppstått av äldre wore på så sätt, att
sedan woro inträngt från pret. ind. pl. till pret. konj. pl., man
överförde denna form även från konj. pl. till konj. sg. Här
hava vi alltså en formöverflyttning från pret. pl. till pret.
sg., fastän det ej är rotvokalen utan ändelsen, som undergått
förändring. Se ock s. 81.
Vid alstrandet av of är det för övrigt icke endast pl.
ófum, útan även en annan omständighet, som spelat en roll,
och detta förhållande skingrar i alla händelser i detta
speciella fall Ljungstedts betänkligheter att antaga en påvärkan
från rotstavelsens vokal i pret. pl. I talrika verb hade man
*) Söderwall: Hufvudepokerna af Svenska språkets utbildning s. 94 yttrar
om denna form endast: "någon gång finner man till och med i sing, -o i st. f.
-é". Av 1600- och 1700-talets grammatici omtalas den icke, så vitt jag erinrar
mig. Den förekommer emellertid i starka verb så väl under den egentliga
reformationsperioden (t. ex. wordo Gustav I:s Bibel Marc. bl. 26 s. 1; tha woro
aldrigh intet stadigt regemente til (Ol. Petri’s Sv. krönika 172) som ock
långt senare. Ännu hos Dalin är den mycket vanlig (kanske den normala
konjunktiv-formen), t. ex. jag woro (Argus för 1733 n:r 37 s. 3), det woro (ib. 31 s.
7), du fingo (ib. 35 s. 5), Argus fingo (ib. 35 s. 3), jag blef wo (ib. 32 s. 2),
slottet blefwo (ib. 35 s. 5), man lågo (ib. 31 s. 6), man sågo (ib.), om någon
derå föllo (Svea Rikes Historia I 89). I skånska visor brukas ännu denna
kon-junktiv-form enligt uppgift i Skånska landsmålsföreningen i Lund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
