Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Kock: Några bidrag till fornnordisk grammatik - - IX. Till behandlingen av -nR i runinskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några bidrag till fornnordisk grammatik. 51
mann i själva värket icke voro likartade: det förra ordet,
uttalat SUHR, hade kort, det senare, uttalat mannr, hade
långt w-ljud. I Svensk akcent II 450 f. och Arkiv IV 163 f.
har jag havt tillfälle visa, att den olika behandlingen av
ljudförbindelserna /et, nå i de älsta isl. handskrifterna beror
på stavelsernas längd. Av *deil<fij *røynfti hade genom
partiell assimilation blivit deildi, røyndi på en tid, då talpi,
unpi (uttalade tálði, unði) ännu bibehöllo (^-ljudet. Man
avdelade nämligen røynð-i, unfr-i etc. I røynft-i övergick &
genom påvärkan av det dentala n till d, emedan
exspira-tionsstyrkan starkt avtog mot slutet av den långa stavelsen
røyncf-, under det att ef tills vidare kvarstod i un<?-i, emedan
exspirationsstyrkan vid slutet av den kortare stavelsen
uncf-var starkare än vid slutet av den längre stavelsen røynfr-.
Förhållandet har varit ett likartat i orden SUUR och mannr.
Övergången från -R till -r efter dentaler beror väl, såsom
även Wimmer synes antyda, på en art partiell assimilation.
Efter det anförda är det emellertid lätt begripligt, att denna
inträder något tidigare i den längre stavelsen mannr än i den
kortare stavelsen sunit. I överensstämmelse härmed är det
fullkomligt i sin ordning, att Krageholmsstenen har låtit -Ä
övergå till -r efter dental i bastr (’bäst’), miltastr
(’mildast’), askutr (isl. Äsgautr). I bastr var nämligen den fore -r
gående stavelsen (bast-) lång, och i miltastr, askutr tillhörde
-r den relativt oakcentuerade ultima. Att fortis låg på första
kompositions-leden av askutr^ framgår nämligen därav, att
au övergått till u (o) i ultima, liksom detta även annars
varit fallet i relativt oakcentuerad ställning (se Kock: Tydning
af gamla ord s. l ff.; Svensk akcent II 328 ff., där sådana
exempel som just Äsgautr > Asguter, purkaut > Thor gut;
skautkónunger > skotkónunger etc. etc. anföras).
Jag har icke undersökt, huruvida runinskrifter finnas,
hvilka efter d, t, p använda R och r enligt samma norm,
som dessa r-ljud brukas efter n i de här behandlade sunR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
