Arkiv for/för nordisk filologi / Sjätte Bandet. Ny följd. Andra Bandet. 1890 / 53 (1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Kock: Några bidrag till fornnordisk grammatik - - IX. Till behandlingen av -nR i runinskrifter - - X. Fsv. och fgutn. böjningsformer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I fall skrivningarna Hakon, Halfdan, Sturluson (ej Hákonn
etc.) äro korrekta, så har antingen nn förkortats i den
relativt oakcentuerade ultima, eller ock har ack.-formen på -n
undanträngt nominativformen på -nn. Jmf. med isl. sonr:
Sturluson etc. nyd. søn: Hanssen etc., ny sv. son:
Hansson etc.

I fsv. hava -nr, -Ir såsom bekant assimilerats även i
ord med korta rotstavelser: vill (3 sg. pres., jmf. Kock:
Studier öfver fsv. ljudlära II 414), vinn Vän’ (skrivet vin) etc.
Fsv. intar i detta liksom i flera andra avseenden en något
yngre ståndpunkt än isl. Jmf. härmed att i den något
senare isl. även i ord med kort rotstavelse nfy lä övergått till
ndj Id: unde, tålde etc. (i den älsta isl. skrivna unpe, tolpe etc.).

Med de ovan avhandlade förhållandena kan jämföras
(det fakultativa) bevarandet av -r i isl. tveimr, primr, under
det att -r i -mr alltid förlorats i den relativt oakcentuerade
ultima av fyrstaviga ord: dQgum etc.*).

X. Fsv. och fgutn. böjningsformer.

1. Gen. pl. på -o (-u) av feminina ōn-stammar.

Som bekant använder fsv. av några fem. örø-stammar i
gen. pl. en form på -w, hvilken sammanfaller med gen. sg.:

*) I Arkiv N. F. I 388 f. finner Noreen det besynnerligt, att fsv. ordet
miærþre bevarat ljudförbindelseii nfr, ehuru den övergått till rr i norr, var
(pr. sg.), Halvar, purkir (i runor), Ikker (i runor) av norår, varar,
Halvarår, porgerår, Ingegerår. Mig synes den olika behandlingen av rår böra
förklaras på följande sätt Regeln har varit: slutljudande rår
övergår till rr; intervokaliskt rår kvarstår. Detta är också lätt
begripligt. Såsom den isl. skaldepoesien lar oss, voro ord sådana som norår
en-staviga (de räknas i vers blott såsom en stavelse). Om utvecklingen norðr >
norr etc. genomfördes, redan när norår var ensbavigt, så förstår man lätt, att
ett å lättare utträngdes mellan två tautosyllabiska r (norðr) än mellan två
heterosyllabiska r: miærþre (uttalat miærå-ré}. I fall åter övergången nor år
;> norr etc. inträdde först sedan norðr etc. blivit tvåstavigt (fsv. biuþer etc. voro
tvåstaviga), så voro icke häller då de senare r-ljuden i noråer etc. och i
miærþre identiska; noråer etc. hade vokaliskt, miærþre konsonantiskt r-ljud
(se Kock: Svensk akcent II 427 ff., Tidskrift f. Filologi N. E. IX 161 ff,), och
Ijudförbindelserna rår kunde därför behandlas på olika sätt. Om förhållandet
miærþre: miærþe se Kock: sist anf. tidskr, 178 och jmf. även Noreen; anf, st.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>