Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Noreen: Några fornnordiska judlagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några fornnordiska judlagar. 321
t. e. i orden hut, slut vid vredgat uttal av fraser som "vet
hutt!" "nu är det slutt! säger jag" o. d.
Taga vi nu en överblick över dem av den älsta
fornnordiska literaturens jeminerade konsonanter, som kunna på detta
sätt vinna sin förklaring; ock vända vi oss därvid först till
de enstaviga orden, så är jivet, att dessa lämna
jämförelsevis ringa material för ifrågavarande judlags tillämpning. De
allra flästa hava ju nämligen blivit enstaviga först jenom de
jämförelsevis sena nordiska synkoperingslagarna, ock äfter all
sannolikhet har - såsom Kock, Sv. akcent II, 432-48,
närmare utvecklat - denna synkope lett till sammansatt
betoning ("circumflex") i den bevarade rotstavelsen. Detta dåck
med en viktig - av Kock icke uppmärksammad -
inskränkning. Liksom t. e. i fryksdalsmålet mot fsv. bita, ægha o. d.
svara resp. Ht, æg o. s. v. med circumflex, men mot fsv. sea,
fly a, fria, frua m. m. svara resp. sé, flý, fri, fru o. s. v.; så
har man att antaga, det även i fornnordisk tid circumflex
inträdde endast, då den synkoperade vokalen sjildes från den
föregående jenom en (kvarstående) konsonant. Alltså gav
visserligen ett urnord. *husa yngre Ms, men t. e. *rö(w)u,
*wi(K)a 1. *we(li)a gåvo resp. ro, vi 1. ve. I dessa sednare
fall har man därför att antaga "stark geschn. acc.", då det
nämligen just av synkopen framgår, att första stavelsen havt
en synnerligen hög grad av tonstyrka i förhållande till den
andra på grund därav synkoperade; då vidare denna aksänt
på åvan anjivna själ icke känn antagas hava i följd av
syn-köpen förvandlats till circumflex; ock då äntligen ingen
rimlig anledning finnes att antaga, det den redan förut skulle
hava varit det. Likaså har man all anledning att förmoda,
det ord, som redan från indoeuropeisk tid varit enstaviga
(t. e. vissa particklar) äller åtminstone i "urgermansk" tid blivit
det (t. e. starka värbs 2 sg. imperat. ock preter.), ägt "stark
geschn. acc.". Ty om de ock en gång havt äller (t. e. de sednare
vid tiden för sin "urgermanska" synkope) fått circumflex, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
