- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Sjunde Bandet. Ny följd. Tredje Bandet. 1891 /
343

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Kvantitet och akcent. 343

skan av faren I blivit faren Ni etc. Då tt i grått etc. har
detta upphov, är det självklart, hvarför ej slutkonsonanten
"förlängdes" också i drif, ris etc. etc.

Det i andra pers. sg. pret. ofta mötande långa i-ljudet
(i biôtt etc.) förklarar jag på väsentligen samma sätt. Som
bekant står i de nynord. språken subjektet i många fall efter
verbet, men i det nordiska fornspråket var detta ännu oftare
fallet. Så började huvudsatsen med predikatet, när den
föregicks av en bisats; i frågesatser utan frågeord står
predikatet först; när satsen börjar med en adverbiell bestämning
eller en negation, står likaledes predikatet fore subjektet;
dessutom ofta även annars "men overhovedet... mest i
fortællende fortid" (jmf. Lunds syntax s. 448 if.). Vid omedelbart
sammanträffande av biót med pron. áfø, pú uppstod bióttu
genom assimilation (jmf. särskilt det vanliga áttu av átt,
hvilket formellt taget är 2 pers. sg. pret., samt áfø, pu). Men
i bióttu fattades tt såsom böjningsändelse, så att biótt ofta
(jämte biót) användes; man fattade alltså bióttu såsom
sammansmältning (ej av biót-pú utan) av biótt-pú. Härtill
bidrog mycket kraftigt den omständigheten, att 2 pers. pret.
av vissa verb erhållit tt på annat sätt. I verbalformer av
typen slott (av slá\ hlótt (av hlcéiá), flott (av flá\ pott (av
pva) etc. hade ht på Ijudlagsenlig väg övergått till tt (*slöht
;> slott etc.). Också i verbalformer sådana som drott (2 sg.
pret. av draga), gnott (av gnagd) etc. har väl snarast tt
uppstått av ht, vare sig att utvecklingen varit *drö%t > *drðht
(genom utvecklingen §i > ht) > drott, eller att, sedan *drö% i
l och 3 pers. blivit *dröh, h överfördes även till 2 pers.,
hvarefter *dröht > drott. I det älsta språket har 2 pret. sg.
av typen batt (av bipia) likaledes -tt, dvs. av alla verb med
# i l och 3 sg. pret; så t. ex. vidare r eitt (avnj&a)), kveitt
(av kvipa), leitt (av lipa), seitt (av sipa\ skr eitt (av skripa)
etc., bautt (av biópa), hnautt (av hniópá), sautt (av siópa) etc.,
tratt (av tropa}, kvatt (av Uvepa), batt (av bipia} etc., stótt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:18:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1891/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free