Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 Kock: Kvantitet och akcent.
sylben verschiedene quantität, so zieht die längere sylbe den
nebenton auf sich" [t. ex. dw&sel&m].
För det nordiska urspr, iår man alltså följande
akcen-tuerings-schema
*j-; á i-(-i.); x-1–; x-; X–L1).
Orden med biakcent på andra stavelsen enligt ovan
uppställda schema ha i de nord. literaturspråken akc. 2: daghar;
lærle; ’hetinn, øghon, l cerin (3 pl. pr. konj.), hetinnar, hetinne;
armare etc. Orden åter utan biakcent på andra stavelsen
(dvs. orden som över huvud sakna biakcent eller ha denna
på tredje stavelsen) hava i de nord. literaturspråken akc. 1:
sten, hus; længre, længste, dømde, fynske, Hindrar, Hindre,
Hindra.
Hava nu de två nordiska akcentuerings-systemen (akc. l
och akc. 2) uppstått i det urnord. språket eller äro de äldre?
Det är möjligt, att det förra är fallet, så att en regel
genomfördes, enligt hvilken en med biakcent försedd stavelse,
som, omedelbart efterföljde rotvokalen erhöll en musikalisk
höjning (^stainöR, *haitinan etc.), under det att detta ej var
*) Vid uppställandet av detta schema har jag icke tagit hänsyn till den
skillnad i de relativt oakcentuerade stavelsernas exspirationsstyrka,
hvilken föranleddes därav, huruvida den omedelbart föregående rotstavelsen
var kort eller lång. Som bekant hade ändelse vokalen i förra fallet en
biakcent (resp. starkare biakcent) än i det senare, så att andra stavelsens
vokal förlorades tidigare i *åömiåö ;> démda än i *taliáö ;> talþa, tidigare i
*JcwäniR > kvæn än i *stä$iR > staþr; och i det samnord, språket hade
ul-tima av spini etc. en starkare biakcent än ultima av tivn/i etc. (se Kock i
P.-B:s Beiträge XIV, 53 ff.), hvarigenom den nordiska (fsv. och fno.)
vokalbalansen uppstod. Här må nämnas, att enligt en av Finnur Jonsson i
företalet till Egils saga s. VIII meddelad notis om bruket av ändelserna -er,
-ir i den del av cod. AM. 132, som innehåller Egils saga, åtminstone även
denna isl. handskrift synes tyda på vokalbalans. Jónsson yttrar: "endelsen
er findes hovedsagelig i tostavelsesord med lang vokal [bör troligen, såsom
exemplen synas visa, vara: rotstavelse] og i flerstavelsesord". ISTär även
fa&er har -er (ej -ir), stämmer det med förhållandet i fsv. (Kock: Studier
II, 249). Fáer, smáer etc. med er synas liksom fsv. doe etc. visa, att i det
normala prosa-uttalet penultima var lång i ord med "lång" vokal,
efterföljd av vokal (jmf. ib. 380).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
