Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av «Beyging sterkra sagnorða í íslensku. Jón Þorkelsson hefir samið». Af Elis Wadstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beyging sterlwa sagnoråa i islenslm. Jón porJcdsson kefir samiå.
EeyJejavik 1888-.
I de nu utkåmna 3 häftena (VII -f 240 sidor) av detta om
förf:s kända ofantliga beläsenhet i den isländska litteraturen
ytterligare vittnande arbete har förf. börjat att med sitat från flertalet
av de fornisländska ock från en mängd av de nyisländska
skrifterna meddela i isl. förekåmmande farmer av de starka värben.
Dessutom anföras - utöver vad å titelbladet utlåvas - även
dylika sitat från fornnorskan. Bksämplen äro tagna vad fornspråket
beträffar "frá 13. og 14. og á stöku stöctum frá 15. öld;’ samt vad
den nyare isl. angår "úr Vísnabókinni frá 1612, enn flest frá sictara
hlut 19. aldar".
Förf. har först en inledning, i vilken paradigm för den starka
värbalböjningen, särsjilt för fornnorskan ock särsjilt för
fornisländskan, meddelas samt dessutom några allmänna upplysningar om
samma böjning i nyisländskan. I paradigmet hade väl ock den
fno. and, -er (-ir) ock -or (-ur) i 2 pl. bort upptagas likaväl som
andra av förf. medtagna variantändelser. Likaså hade såsom fno.
variantfårm i part. pret. bort uppföras faren, funnin (jfr min Fno.
homiliebokens ljudlära § 64 b), vilken fårm (för f ar enn, funninn)
är betydligt vanligare än den av förf. dåck medtagna
variantfar-inen. fer i 2 ock 3 pres. ind. (för ferr).
Sid. 5 tyckes förf. anse, att and. -st i 2 sing. pret. av starka
värb är av utländskt ursprung, äftersom förf. säger, att den torde ’
"hafa komiS inn í málict á sictara hlut 16. aldar". Lyngby, som i
"Udsagnsordenes böjning i jyske lov og i den jyske sprogart"
s. 104-111 redojör för förekåmsten av denna ändelse i nordiska
språk, anser däremot, at -st är den inomnordiska and., som från
de värb där den var judlagsenlig spritt sig till andra. Det riktiga
torde väl vara att anse -st hava en tvåfaldig upprinnelse: denna
and. är dels inhemsk, dels beroende på inflytande från tyskan (i
isl. Över danskan). Lyngbys invändning mot antagandet av detta
senare inflytande, att man då skulle väntat denna and. även i
pres., är icke avjörande; att det senare icke blev fallet berodde
på, att -st alltför mycket sjilde sig från den inhemska pres.-and. (-r),
varemot den i pret. var mera liknande ock hos vissa värb alldeles
lika med den inhemska ändelsen.
Äfter sin inledning börjar förf. anförandet av värbalfårmerna
ock tager därvid värben i alfabetisk årdning. Utom resp. farmer
meddelas därjämte hela de satser i vilka dessa förekåmma, "þviact
ef tilfcerct er orctmyndin eintom, slitin ur samban di nu, er oft
ómögulegt act sjá, hver mynd (persona) þact er". I många fall, där
icke ringaste tvetydighet är förhanden, torde dåck anförandet av
tillhörande sats vara en alltför stor fullständighet.
ARKIV FOR NORDISK FILOLOGI VIII, NY FÖLJD IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
