Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av 'Der Ljóþaháttr. Eine metrische Untersuchung von Andreas Heusler'. Af Theodor Wisén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 Wisén: Anmälan.
ett fast regleradt antal af lika takter. Detta quantum bestämmes
i första rummet genom antalet af metriska ictus, i andra rummet
genom antalet af metriska moræ, i tredje rummet genom
stafvelse-aiitalet i och för sig, för så vidt som insättandet af - för x x
och af w w för x sker enligt särskilda bestämmelser, l
sammanhang med denna framställning berör Heusler äfven frågorna om
utslutning af i metriskt afseende öfverflödiga partiklar och
prono-mina; om införande af kortvokaliska former såsom vprum, mer, nu,
sva o. s. v.; om elision af slutljudande vokal, och om de fall, då
ictus, mot den vanliga regeln, hvilar på kort stafvelse.
I en följande afdelning af boken undersökes, af huru många
takter den udda ljóðaháttr versen eller,, som han här benämnes, den
s. k. kortversen (af äldre forskare benämnd ’långversen’) består.
Förr har man i allmänhet nöjt sig med att bestämma det antal af
ictus, som kunde finnas i den udda versraden, och man ansåg då,
att tre ictus vore det vanliga, men att äfven två eller fyra ictus
någon gång forekomme i dylika verser. Allmännaste meningen
var ock förr, att uddaversen normalt hade tre takter. Häremot
opponerar sig Heusler och visar, att uddaversen genomgående är
tvåtaktig. Hvad som hindrade äldre metrici att som tvåtaktiga
anse sådana långa uddaverser, som t. ex. þás þeir fara vif) vitne
at vega, var en helt förklarlig svårighet för dem att inpressa så
mycket språkligt stoff i två takter. Man insåg icke, att första
takten måste anses börja med den första allitterationsstafven, och att
allt det föregående bör räknas som upptakt. Författaren visar, att,
om man aktgifver på detta, låta uddaverserne mäta sig tvåtaktigt,
utan att den naturliga ord- och satsbetoningen därigenom stores.
Af omkring 1400 uddaverser finns det högst ett halft dussin, sorn
ej gärna kunna infogas i ett tvåtaktigt schema; men af dessa sex
verser kunna några bringas till normal form antingen genom att
flytta det i versens början stående ordet till slutet af föregående
versrad eller genom andra obetydliga ändringar; hvarefter endast
ett par eller tre fall återstå, hvilkas anomali säkerligen beror därpå
att texten är förderfvad. På det antagandet, att uddaversen alltid
är tvåtaktig, bygger Heusler sålunda sina undersökningar. Har
man emellertid blifvit öfvertygad om att uddaversen är tvåtaktig,
kan man ännu mindre tvifla därpå, att den andra halfversen i
det nästföregående allitterationssystemet är tvåtaktig, ehuru någre
metrici utan grund äfven för denna i vissa fall antagit tre ictus.
Att första halfversen i allitterationssystemet är tvåtaktig, har man
allmänt medgifvit. Ljóðaháttr bildar sålunda strofer på tolf takter,
under det fornyrðalagsstrofen har sexton takter. I den senare
allitterera alla halfverserne parvis; i ljóðaháttr förekomma de
tvåtaktig’a grundverserne dels parvis, dels som uddaverser, hvilka
senare alltid hafva minst två rimstafvar. Intet skäl finnes att anse
ljóðaháttr som en sekundär bildning, utvecklad ur
fornyrðalags-strofen; det föregående allittererande versparets nära anslutning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
