Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av 'Der Ljóþaháttr. Eine metrische Untersuchung von Andreas Heusler'. Af Theodor Wisén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wisén: Anmälan. 185
kommer temligen ofta i ljóðaháttr) delas i två åttondedelar, af
hvilka den första ej behöfver vara en språkligt kort stafvelse. I
upptakten kan en mora till och med upplösas i än mindre
tidsdelar. För öfrigt kan det någon gång förefalla tveksamt, om en
takt-form bör anses full eller klingande. Till vägledning härutinnan
uppställer Heusler den regeln, att den fulla takten har två ictus,
under det att både den dämpade och den klingande taktformen har
endast en ictus; d. v. s. i den fulla takten är den tredje
fjärdedelen en språkligt så betonad stafvelse, att en metrisk ictus där kan
skarpt framträda, och takten erhåller sålunda en större fullhet, än
om den tredje fjärdedelens stafvelse måste så svagt betonas, att
densamma icke medgifver en skarpt utpräglad biictus. Härvid bör
dock märkas, att accent styrkan hos vissa stafvels er icke kan en
gång för alla fixeras; samma stafvelse kan under olika
förhållanden uppbära antingen hufvudictus eller bibetoningen, eller ock vara
tonlös; liksom i obundet tal samma stafvelse kan uttalas med
vexlande accentstyrka.
Till de tre olika taktformerne - den fulla, klingande och
dämpade - kommer ännu ett moment, nämligen upptakten. ’Yttre’
upptakt, som ej får innehålla någon i språkligt hänseende absolut
starktonig stafvelse, kallas den, som föregår den första taktens
hufvudictus. Antalet af stafvelser i denna upptakt kan vara
mycket vexlande. Med ’inre’ upptakt förstår Heusler de obetonade
versdelarne i slutet af första takten, hvilka proklitiskt ansluta sig
till den följande ictusstafvelsen. Inre upptakt följer oftast på
dämpad takt, t. ex. eldr es baztr. Mången gång kan man dock, såsom
Heusler äfven erkänner, vara tveksam, särskildt med afseende på
Pronomina och verbalformer, om de äro att fatta såsom inre
upptakt, eller om de böra anses hafva biictus och stå i taktens tredje
fjärdedel.
I de dämpade och klingande taktformerne antogs, såsom ofvan
är nämndt, 2/4 eller resp. 1/4 paus. Men det kan sättas i fråga,
om t. ex. i versraden miket eitt en 2/4-paus verkligen kan antagas
mellan två så nära förbundna ord. Heusler besvarar detta inkast
med antagandet, att vid versens framsägande den första taktens
sista stafvelse kunde utdragas ända till taktens slut; genom
sådana "TJeberlängen" kunde takten fyllas, utan att dock genom detta
utdragande skilnaden mellan de tre olika taktformerne utplånades,
enär den tredje fjärdedelen ändock allt efter taktformens olika
beskaffenhet markerades antingen starkare eller svagare, eller ock
icke alls.
Genom olika sammanställningar af dessa särskilda taktformer,
med eller utan upptakt, uppkomma 30 möjliga kombinationer för
den tvåtaktige kortversen, hvilka ock alla förekomma i ljóðaháttr.
Men takternes utfyllning med språkligt material var icke
godtycklig, utan följer vissa lagar, hvilka metriken har att utforska. Deri
rhythmiska principen för allitterationsversen kan i allmänhet
uttryckas därmed, att ett visst quantum af språkligt material tilldelas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
