Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nekrolog över Theodor Wisén. Af Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cederschiöld: Nekrolog. 377
af lians lefnad periodvis äfven kroppslig ohelsa, allt detta hindrade
Wisén att i så hög grad, som eljest kunnat väntas af en man med
hans rika begåfning, blifva verksam som författare i sin vetenskap.
Hvad han åstadkommit, är dock ingalunda litet och visar, att han
samvetsgrant och ihärdigt användt den tid, han kunde få öfrig till
författarskap.
Till de första åren af Wiséns professorstid höra, utom ett par
utförligare recensioner i Nordisk Tidskrift (L866 och 1868), några
populära föreläsningar, nämligen en Om qvinnan i Nordens forntid
(tryckt i Nord. Tidskr. 1870) samt tvenne, i Stockholm 1871 hållna,
om Oden ocli Loke (tryckta i Sthm 1873). I dessa till innehållet
värdefulla små skrifter fick man äfven lära känna Wisén som en
framstående stilist. - Sin förmåga att klart och enkelt framställa sin
vetenskaps resultat gjorde han sedermera fruktbärande för vida
kretsar, därigenom att han för Nordisk Familjebok utarbetade alla
artiklarna i nordisk mytologi samt dessutom åtskilliga andra till
fornnordisk språk- och litteraturkunskap hörande artiklar.
I vetenskapligt afseende mera betydande blef likväl Wiséns
upplaga af den stora isländska homilieboken (Homiliu-bok, Lund 1872);
af alla till vår tid bevarade fornisländska handskrifter är denna den
för grammatiska forskningar viktigaste, den blef nu också den första,
som diplomatiskt utgifvits i vårt land. Den nordiska
språkforskningen har skördat stor nytta af denna upplaga, hvilken äfven vunnit
mycket erkännande; Svenska Akademien belönade den år 1874 med
sitt kungliga pris. - Att upplagan under de sista åren framkallat
polemik, torde särskildt för denna tidskrifts läsare vara väl bekant.
Efter utgifvandet af homilieboken var Wisén en tid betänkt på
att utarbeta en upplaga af någon annan isländsk handskrift. Han
granskade för detta ändamål den kolossala Bergsbók från Kgl.
biblioteket i Stockholm, men fann (hvad också C. B. Unger på tillfrågan
yttrade) texten vara af alltför ringa värde. Någon tid därefter hade
han redan bestämt sig för StaSarhólsbók (af Grágás), då han
före-koms af underrättelsen, att Yilhjálmr Finsen, som förut utgifvit
Konungsbok (af samma lagbok), tagit äfven den nämnda handskriften
under behandling. Wisén vände sig då till ett område, där han
mindre behöfde frukta kollision, de föga uppmärksammade isländska
rimorna. Af dessa utgaf han (för det då nybildade Samfund til
Udgivelse af gammel nordisk Litteratur) tre förut otryckta cykler,
Fi-lipó-rímur, Herburts rímur och Konráðs rímur, under den
gemensamma titeln Riddara-rimur (Kbhn 1881). Uti inledningen
förekommer bland annat en omsorgsfullt utförd redogörelse för rimornas
metra.
Också i sina öfriga filologiska skrifter - med undantag af ett
par mindre uppsatser*) - sysselsatte sig Wisén med den gamla
norsk-isländska poesien och behandlade den i kritiskt, exegetiskt
*) Altnordische Wortdeutungen i Germania XVI (1871), Ovtl norröna
medialformer på -umJc i första personen singularis i Arkiv I (1883).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
