Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av «Södermannalagens språk I. Ljudlära af Robert Larsson». Af Axel Kock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 Kock: Anmälan.
våra lagar med at sakløso, som man plägar hänföra till adj. sakløs,
ej till subst. sakløsa, och att denna uppfattning är eller kan vara
riktig, bekräftas av det i Gotlands historia s. 103 r. 20
förekommande at saklausu, eftersom det fsv. subst. sakløsa (jmf. isl. -leysa)
på fgutn. skulle* heta sakloysa (ej saklausa). Då emellertid dat. sg.
neutr. av adj. sakløs och dat. sg. av subst. sakløsa på fsv. voro
identiska (sakløso), har man kanske uppfattat at sakløso även såsom
en böjd form av detta ord. I Hälsingelagen anträffas at sakløsæ
(2 ggr), hvilket kan representera at saläøse, men då denna urkunds
ortografi som bekant är ytterst vacklande, är det ovisst, om det så
värkligen gör.
Under det att prepositionen vm annars alltid har denna form både
såsom enkelt ord och i sammansättning, förekommer det med o i det
två gånger mötande omceghnum, och förf. yttrar till belysning härav:
"detta o förklaras ur den obetonade ställningen; eget dock att det ej
uppträder i flere fall". Jag tror likväl, att orsaken härtill kan
angivas, och därmed försvinner det påfallande i ordets vokalisation. Då
alla andra komposita, i hvilka enligt Schlyters glossar vm ingår
såsom första sammansättningsled, börja på konsonant (vmbud,
vmhug-san, vmskipta, vmskipti, vmscemia, vm varpa, vmvcela, vm vonda, [vm
kring]), omæghn ensamt på vokal, så ställer jag vokalisatioiien i
förbindelse härmed. Såsom nämnt har förf. iakttagit, att i SML. o
såsom ändelse vokal, således i relativt oakcentuerad ställning,
förekommer egentligen blott i öppen stavelse. Om man nu i
överensstämmelse med den nysv. stavelse-avdelningen le-kámen (av lik-(h)ámi),
gu-tår (av gut(t) a’r), fo-rö’ka (jämte för-ö’ka), i-nálles (av in allés]
etc. uttalade v-méglin men vm-ltud, så inses, hvarför det förra
övergick till oméghn: det relativt oakcentuerade w-ljudet stod i öppen
stavelse.
Det lyckas ej förf. (s. 146) att förklara det långa w-ljudet i
det flera ggr mötande sinni mcellin, sinni medium "sinsemellan".
Uttrycket utgör ett nytt stöd för den av mig Arkiv N. F. III, 350
formulerade och med exempel styrkta ljudlagen, enligt hvilken en
intervokalisk kort konsonant förlänges, när den föregås av en lång
rotvokal med enspetsig fortis och efterföljes av en vokal med
levissi-mus. Av sin-wncellum blev sinn-imællum, skrivet sinni mællum. På
samma sätt kan det en gång mötande swinnin "svinen" förklaras,
men då ordet anträffas blott en gång med denna stavning, kan ock
misskrivning föreligga.
Förf. sammanställer först (s. 41) förra kompositionsleden i
rynpiuver, runþiuver "flyende tjuv" med den maskulina i-s t ammen ågs.
r y ne "lopp" och med got. runs, men senare (ib. noten) menar han, att
i-omljudet i rynpiuver ej skulle kunna på detta sätt förklaras,
eftersom ordet har kort rotstavelse och såsom abstraktum saknat pluralis,
och han vill därför härleda rynpiuver från *rympiuver (av ryma
"rymma"). Det är icke möjligt att skilja de likbetydande rynpiuver
och runpiuver, och det av förf. först framställda, men sedan förka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
