Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiska och etymologiska undersökningar i nordiska språk (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 Kock: Gramm, och etym. unders.
användes stundom u i midljud för att uttrycka frikativt
#-ljud, t. ex. gen. sg. arua (Säve: Porngutn. urkunder 152),
ulueþin (Dybeck, föl. I, 108; jmf. Bråte: Runverser 403).
Att värkligen stavningen gitva : gaf bör på så sätt
uppfattas, bestyrkes kraftigt av följande omständigheter. I got.
och fsax. växla som bekant ljuden í och / på enahanda
sätt; got. giban : gaf\ fsax. geðan : gaf etc. Högtyskan har
geben : gap etc. I de äldre nord. språken hava på ett något
yngre stadium betonade ljud förlorat sin stämton, när de i
relativt oakcentuerad stavelse stodo såsom slutljud. Så har
isl. skilnad blivit skilnat etc., fsv. hughnadh :> h^tghnat etc.
(Kock: Undersökn. i svensk språkhist. 14 ff.). M. pannog
’dit’ har övergått till pannok etc., fsv. aldrigh > aldrik etc.
(ib. s. 19, Arkiv K P. II, 36). I svenskan hava Olov, Elov
etc. dialektiskt fått /-ljud: Olof, Elof etc. I fd. kvarstodo
k, t, p även i ord med fortis längre såsom slutljud än såsom
midljud: tak (men tagliæ), fot (men fødcer\ sup (men subæ]
etc. (Kock i Arkiv IV, 181 ff.).
I fall sådana skrivningar av fsv. namn som Sigolpus
(Dipl. III), Ødolpus (ib.), Wlp Bceinctzson (Styffe: Bidrag
till Skandinaviens historia II, 98; men i samma diplom
Bryn-iulphe s. 100, och stavningen Ulplio, som naturligtvis
angiver uttalet UlvOj är i latinska diplom vanlig) korrekt
angiva uttalet, så tyda även de på en utveckling från betonad
till tonlös konsonant i slutljud, och den dialektiska
övergången från frikativa till explosiva i fsv. namnet Ulver är
att jämföra med den bekanta dialektiska utvecklingen W > Ib
(tolb etc.) i isländskan.
På samnordisk ståndpunkt torde alltså slutljudande
betonade frikativor hava förlorat sin stämton, hvilken
utveckling åtminstone delvis försiggick, sedan ändelsevokalen
förlorats i ord sådana som *bruði- 1).
*) Den bekanta fsv. rättstavningsregeln, enligt hvilken man kunde
skriva hafwa, halfwa etc., torde icke ha blivit tillfredsställande förklarad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
