Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: ÍJ-omljudet. 317
Aasen betyder "1) en dynge f. ex. af hø. Ogsaa om en liden stabel;
især af tørv; 2) en liden klump". Jag ser intet som omöjliggör denna
etymologi. Emellertid erinrar jag även om att ortnamnen kunna
vara sammansatta med ett fem. namn *Rukwa obl, kasus *RuJc(w)u,
motsvarande det mask. ruqui, som upptages i Reichenau-nekrologiet
(obs. även det latiniserade Ruko i Script, rer. dän. I, 386, namn på
en biskop, hvilken dock även kallas med andra namnformer: Ryco,
Riqvi etc.).
För att belysa, att det i Östgötalagen en gång anträffade
Imr-ruJcu har u (och ej o) såsom omljudd vokal, yttrar W. bland annat
s. 9 j), att "u har här utvecklats ur g fore /t; jmf. fsv. skruk : isl.
skrpk (se Noreen Ark. VI, 310)", och han jämför i detta avseende
det nu diskuterade Rusätter.
W. synes mena, att Q i fsv. ljudlagsenligt alltid blir u framför
k. Detta är oriktigt, hvilket till fullo framgår -därav, att fsv. har
nokor "någon" samt skrok jämte skruk, nysv. skrock (icke *skruck).
Citatet till Noreen upplyser föga, ty han uttalar sig mycket
obestämt om denna fråga: "(isl.) p övergår i fsv. till u endast fore
gg(w) ock möjligen k(w), att dömma av (det dåck etymologiskt
oklara) skruk jämte skrok (om detta sistnämda överhuvud motsvarar
isl. skrpk)".
Att Q blivit u framför det starkt labiala gg, tror jag mig hava
visat i Fsv. ljudlära II, 464 ff. och Arkiv N. F. I, 95 ff. Att fsv.
skrok och skruk äro identiska, och tillika identiska med isl. skrpk,
synes mig vara tydligt. Jag förklarar växlingen skrok : skruk
sålunda. På isl. böjes ordet som bekant skrpk, dat. skrpkvi, och
sistnämnda kasus brukas till följe av ordets betydelse relativt ofta (jmf.
sådana i Oxfordordb. anförda exempel som trúa því skrpkvi; verþr
þat at skrQkvi). Av det enkla ordet har hittills i fsv. uppvisats
blott dat. meþ skrukke (VGL. II A. 4), men nysv. har skrock.
Som första kompositionsled har fsv. dels skrok-, dels skruk-.
Säkerligen har man en gång böjt nom. ack. skrok, dat. skrukki (jmf.
nysv. skrock och det anförda fsv. skrukke}. Vid utvecklingen Q >> u
i dat. *skrukkwi eller möjligen (sedan w genom analogi förlorats) i
*skrukki har i spelat en väsentlig roll; jmf. att i fsv.
brytningsdiftongen iu, som annars blir io, kvarstår såsom iu framför följande
i: iorþ men iurþriki (Tegnér i Tidskr. f. filol. N. E. VIII,’288).
Troligen har dock även w (i *skrukkwi) medvärkat till
ljudutvecklingen och möjligen även ^-ljudet. Jag erinrar om att man i God.
bur. flera ggr har exempel på former av ordet nokor med o i
rotstavelsen, ehuru k och w följa: noquot, noquat, noquorum, samt att
fsv. även har exempel på former av detta ord med o i penultima
och u i ultima: nochur, nokut, nogwth, nokurs (beläggställen i
Söderwalls ordbok). Däremot är intet exempel med u i första
stavelsen av detta ord antecknat hos Söderwall.
.x-
*) Han nämner ock, att u för o i hurruku skulle kiinna bero på att
stavelsen var "mindre betonad".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
