Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 Kock: CT-omljudet.
För den här diskuterade huvudfrågan är emellertid spörsmålet,
hvarför skrok : skruk växla, utan betydelse.
Ordet hurruJcu möter som nämnt blott en gång, nämligen i
ÖGL. B. 23 i. uttrycket hæfær liþ ur hurruku, men så blott i hskr.
A. Hskrr. BF hava hurraku. Under dessa förhållanden torde det
ej vara djärvt att med Söderberg: Z7-omlj. 58 not l anse hurruJcu
i A bero på dittografi, framkallad av u i både föregående och
efterföljande stavelse (även näst föregående ord ur innehåller u). Ordet
synes betyda "dörrhake", men då dess etymologi är fullkomligt
dunkel (om olika förklaringsförsök jmf. Schlyters ordbok), så är ej
häller den möjligheten utesluten, att Imrruku är den riktiga
läsarten, och att penultimas u representerar gammalt u~ eller íí-ljud.
W. gör intet försök att etymologiskt tyda ordet.
Det av W. U-omlj. 9 anförda tJiokno har påvisats blott en enda
gång (Sv. dipl. N. S. III, 519), nämligen i det sammansatta vndan
thoJcno och ingående i den stående frasen engo vndan tálmo.
Utgivaren har funnit vndan thokno så påfallande, att han satt (!) efter
det. Då nu just detta uttryck ideligen möter i våra diplom, och
man ändå av detta part. icke kunnat uppvisa mera än detta enda
ställe, där det skrives med o i penultima, så föreligger här säkerligen
blott ett skrivfel, framkallat av ultimas -o, och så mycket snarare
som diplomet är ungt (från 1419). Det vore mycket osannolikt, att
blott i en så ung urkund den, som W. menar, gamla ljudlagsenliga
formen skulle kvarstå, och otroligt just därför, att det ingår i en
stående fras, som så ofantligt ofta möter under formen engo vndan
takno i äldre urkunder *).
Om en annan möjlig uppfattning av Jiurruku, vndan thoJcno se
nedan.
Nu återstå bland de av W. som beviskraftiga anförda orden
endast de runristade sutum, sautu, hvilka båda former W.
uppfattar som pl. pret. av sceiia, samt det en gång mötande /jCununt.
Formen suturn, som anförts av W. Horn. Ij. 44 f., finnes på
Malstadsstenen (Liljegren 1065), hvilken innehåller en ristning med
Hälsingerunor. Vid W:s och min diskussion av denna form har
hittills blivit förbisett, att den avhandlats av Säve och Stephens i
"Some runic stones in northern Sweden from the papers of the
låte Prof. Dr. Carl Säve ed. by George Stephens" (Nova acta reg.
soc. scient. Upsaliens., Ser. 3, vol. X, nr vm). Den del av inskriften,
där sutum förekommer, lyder enligt Liljegren och Säve: TUR
sutum stin þina nur i . balastin | Säve fattar (s. 14 med noten
2) UÍR sutum = isl. "sottum vi togo, hemtade", och han jämför
härmed, att sékia på isl. även har betydelsen "hämta", t. ex. "skatt,
er Bgill hafði sótt" (Egils Saga). Isl. ordböcker anföra åtskilliga
exempel på denna betydelse av sékia. Denna tolkning av sutum
*) Då diplomet är från Västergötland, gränsprovinsen till Norge, hade
vndan thokno ingen vittnesgillhet havt för svenska riksspråket, även om
ordet innehölle omljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
