Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: 17-omljudet. B21
"f- i st. f. \, men så upptäckt felaktigheten ock tillsatt ett nytt
tvärstreck i rätt riktning".
Följande svar är tillräckligt: På stenen står, så vitt vi veta,
hununt och icke aununt, och det är obehövligt att diskutera^ ett
icke påvisat blott av W. konstruerat *aununt (jmf. Kock: EJ"-omlj.
28 första noten).
Till stöd för detta *aununt anför emellertid W. ur Dybecks
Euna 1843,, III, 8-10 ett ortnamn Ånunshög, som W. menar
skulle ha ljudlagsenligt uppstått av Anunds-. o På anf. st. hos
Dybeck omtalas emellertid, att Ånuns- eller Ånshögen (i
Västmanland) år 1660 kallas "Anunda hög (vulgo Anundz högen)", att det
omkring år 1687 berättas, huru "en konung medh thet nampnet
Anund, Åmund eller Ån, eller en Jätte" ligger begraven i högen,
att Palmsköld skriver Anunds-högcn men Amitnd, Grau Åmund
eller Brot-Åmund. Härav framgår alltså, att högen ännu 1660
kallas Anundæ högen, att han ansetts ha sitt namn dels av en Anund,
dels av en Amund (Åmund), men att första gången (omkr. 1687),
som en namnform med A sättes i samband med högens namn, det
icke är Anund utan Åmund, Ån. Det anförda visar, att Anund
blott utgör en kontamination av Åmund och Anund, och detta
bestyrkes därav, att om ett omljutt *Qnund hade existerat i Sverge,
det borde hava givit *ðnund (icke Anund), eftersom p blir ö fore
supradentalt n (Kock i Arkiv N. P. V, 262 f.).
Dock medgiver W.: "möjligt är emellertid, att första typen
i /f,ununt värkligen är, vad den synes vara’7. I så fall skulle enligt
W. ristningen ange uttalet *Hpnund, och han synes mena, att detta
*Hpnund ändå skulle vara identiskt med Anund, och att h- blivit
tillagt i uttalet. - W. förbiser den allra närmaste förklaringen, att
hununt (i fall där nu stått så på stenen) helt enkelt återgiver
uttalet Hunund, d. v. s. ett namn avlett av det både i Sverge och
Danmark samt på Island förekommande personnamnet Hún, Hunn
(så t. ex. i Sv. riksarkivets pergamentsbref III, 209 Hum Langhe).
Fda. har även Huni (Nielsen); jmf. ock de fno. namnen Hunulf,
Hungeir, Bunstein.
Förunderligt är emellertid, att W. överhuvud kunnat åberopa
sig på ett *Qnund, ty eftersom ordet Anunder har kort rotstavelse,
och alltså enligt W:s terminologi andra stavelsen var "starkt
bi-tonig", så borde i detta ord just enligt W:s egen om ljudshypotes
omljudet utebliva.
Denna granskning av de av W. anförda formerna torde hava
till fullo å daga lagt, att han från de Östnordiska riksspråken
ej förmått uppvisa någon enda form med enkelt omljud,
värkat (i fortisstavelse) av kvarstående u, w.
Redan denna omständighet talar mycket kraftigt för att man
i de nordiska språken havt två u- och w-omljudsperioder.
I detta sammanhang tillfogar jag ett par ord till förklaring
av de svenska preteriti-formerna s(j)öng, s(j)önk. Söderberg: £/"-omlj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
